I februari 1900 förlades avdelningar av det ryska gendarmeriet till Finland. Gendarmerna betraktades med rätta som Bobrikovs spioner, och det hat man kände till generalguvernören drabbade även dem. De första uttryck aktivismen i södra Svenskösterbotten tog sig var riktade mot gendarmerna och bör främst rubriceras som illdåd och oförskämdheter.

Klagomål kom först från Kaskö. Där blev underofficeren I. Rosoff utsatt för förföljelse, så att han till slut inte vågade sig ut efter mörkrets in-brott, och när han höll sig inne, bombarderades hans hus med stenar.

Att be polisen om hjälp var lönlöst, ty konstapel J. A. Åberg hade låtit förstå, att ingen hjälp var att vänta. Rosoff anhöll om förstärkning, och underofficeren H. Akerberg kommenderades frän Vasa till Kaskö. Åberg hade vid underrättelsen om förstärkningen sagt, att om Akerberg kom till Kaskö, skulle han bli bunden och skickad tillbaka till Vasa. ”Se, ett sådant erkännande ge vi åt gendarmerna”, lär han ha avslutat sin hotelse med. Björnberg uppmanades att bistå Rosoff, ”om så kräfvs med vapenmakt”.

Akerberg kom till Kaskö och råkade ut för likadan behandling som Rosoff. Han väcktes ideligen på nätterna, men det var omöjligt att fä tag på fridsstörarna, eftersom inga poliser patrullerade gatorna.

Björnberg uppmanade magistraten att företa undersökning i anledning av klagomålen, och några personer togs i förhör, men ingenting framgick, som skulle ha kunnat leda till åtal. Huvudvittnet, nattvakten J. Österholm, påstod sig inte ha hört något misstänkt under sina vaktturer. Det var tydligt att befolkningen sammansvurit sig mot gendarmerna. Trots att dessa småningom lyckades få åtal väckt mot ett par personer, blev domen frikännande i brist på bevis.

Underofficeren G. D. Novikoff i Vasa blev antastad på gatan av tre personer, som efter att ha hotat honom med stryk ropade: ”Satans rysse, ni äro alla med er tsar djäflar och svin”. Magistraten ingrep i anledning av majestätsbrottet, men de inblandade gav en egen version av händelseförloppet och sina yttranden. Deras uttalanden stöddes av en kvinna, som varit vittne till händelsen, och så fick saken förfalla.

Ett unikt exempel på ansatser till aktivt motstånd i stor omfattning är en budkavle, som förvaras i österbottens museum i Vasa. Den är svarvad av björk och daterad den i januari 1902. Då mag.. A. Appelgren är 1922 besökte Havrasgränden 4 Malax, fick han den av J. V. Staf, som berättade, att han svarvat den i ilska över Bobrikovs åtgärder. Staf ansåg nyårsdagen 1902, att en väpnad folkresning var det enda tänkbara inför de mörknande framtidsutsikterna .

I oktober 1903 skrev A. Mörne i Veckans Nyheter en artikel med rubriken *Det passiva motståndet och rätten till nödvärn,”. Han framhöll bl.a.: ’Vi måste göra ett motstånd, som synes och hörs och känns, ett motstånd, som jagar fruktan i fienden … Vi kunna i enskilda fall gripa till nödvärn!’ Bodenmötet framförde följande är liknande tankar, men före det hade de anammats av studerandena 0. Erikson och K. Westlin i Vasa.

Polismästare af Enehjelm var impopulär från första stund, och de båda ynglingarna planerade ett attentat mot honom. Det skulle ske i Gustavsborgsparken den 2 januari 1904. Beväpnade med pistoler och knivar väntade de på att polismästaren, som lockats dit, skulle komma. Denne hade dock fått nys om attentatsplanen och sände en polisstyrka till parken, där studenterna avväpnades och arresterades. Vid förhören medgav de att de väntat på polismästaren men förnekade, att de tänkt mörda honom. De sade sig bara ha haft för avsikt att misshandla honom, eftersom han genom sitt handlande bidragit till resultatet av 1903 års värnpliktsuppbäd. Vapeninnehavet motiverade de med att de inte på förhand kunde veta, vilka ”omständigheterna” skulle bli. Deras straff blev deportation till Ural-omrädet.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Aktivism och passivt motstånd i södra Svenkösterbotten