Sydösterbotten får vapen

I december 1905 bildades Voima-förbundet, som officiellt uppträdde som en idrottsorganisation, men vars syfte var att skapa en beväpnad, frivillig milis, som skulle ersätta den av Bobrikov upplösta finska militären. Förbundet fick snart både medlemmar och sympatisörer i Sydösterbotten, där som nämnts Svarta korset tidigare under året bildats i samma syfte.

I Närpes centrum bildade C. V. Carlsson en skytteförening. Man hade visserligen inga andra vapen än några miniatyrgevär, men de var desto flitigare i användning. Ett talande bevis på den nya aktivistsarnmanslutningens popularitet var att man i Pjelax på Anna Lisa Jeppes begravning år 1906 bestämde, att *fatpengarna” skulle tillfalla Voima. En ovanligt stor summa insamlades, men förbundet förklarade sig inte vara i behov av pengarna. De användes då till ”Stipendiefonden till Eugen Schaumans minne” vid Pjelax folkskola.

Voima inledde underhandlingar med Kagalen, som erbjöd sig att ställa erforderliga medel till förfogande för en ny vapenlast till Finland. Denna vapentransport har i viss mån hamnat i skuggan av dramatiken kring John Grafton och är därför inte känd i samma utsträckning.

En schweizisk vapenhandlare åtog sig att leverera Wetterligevär, d.v.s. likadana som funnits i John Graftons last. I februari 1906 inköptes för Voimas räkning 2.500 gevär och 1.250.000 patroner, som fördes till Lybeck i avvaktan på transport till Finland.

Kagalen kunde inte infria sitt löfte om att bekosta företaget. Hanna Åström från Uleåborg ställde då 50.000 mark till förfogande. Hon vistades själv vid denna tid i London men uppmanade per telegram sin farbror, H. A. Snellman, att utanordna beloppet. Sedan aktivistpartiet sålt Cysne och Cecil, hade man de pengar som behövdes.

För transporten till Finland inköptes en dansk segelskonert, ”Peter”, som utrustades med råoljemotor. Köpet omhänderhades av L. Florell, som var studerande i Köpenhamn, sedan han som värnpliktsstrejkare förvägrats rätten att studera i hemlandet.

Medan underhandlingarna om vapenköpet försiggick, kom H. Gurnmerus till Pjelax och hörde sig för om män, som var villiga att ställa sig till Voimas disposition. Hans besök kröntes med framgång och kort därefter anlände F. Tiderman till orten för att utse en lämplig landsättningsplats för vapnen. I samråd med J. Sigg, A. Tåg, K.-J Mangs, A. H. Jeppe och J. P. Jeppe valde han Svartö sund, som var tillräckligt djupt och väl skyddat för såväl stormar som insyn. Sigg fick i uppdrag att leda förberedelserna för vapenfartygets mottagande.

Gummerus reste via Sverige till Lybeck för att sända iväg Peter. Med sig hade han E. Saxén, som hoppades på bättre lycka denna gäng och A. Sjögård från Pjelax, som skulle tjänstgöra som lots den sista sträckan. Dessutom medföljde V. Sjöholm från Nagu. Saxén blev styrman, dansken C. Buhl förste maskinist och 0. von Behr, även han finländsk studerande i Köpenhamn, andre maskinist.

Peter var inregistrerad i Danmark, och för att den skulle få trafikera utländska vatten måste en dansk befälhavare anställas. Det blev en något försupen kapten, J. Albertsen, som åtog sig att föra ”styckegods till Luleå”. Sedan man kommit ut till havs, gjorde besättningen myteri och låste in kaptenen i hytten.

Saxén tog befälet och styrde mot Grisslehamn, dit Gummerus rest från Lybeck. Då Peter gick ut från den tyska hamnstaden, var Voimas ledning inte fullt säker på om hela vapenlasten borde sändas till Pjelax, eller om en del borde lossas i Björneborgs-trakten. Saxén skulle få klart besked, när han kom till vattnen utanför Grisslehamn.

På höjden av Stockholm råkade Saxén ut för en olycka. En bom skadade hans arm, så att han ansåg sig böra få läkarvård, men han ville träffa Gummerus, innan han lämnade fartyget.

Gummerus bodde hos författaren Albert Engström, som i olika sammanhang hjälpt finländska aktivister. Det var till honom Hohenthal fördes efter sin flykt ur fängelset för att i lugn och ro få hämta sig efter alla påfrestningar.

Det var också med Engströms båt som Saxén fördes i land från Peter. Engström och Gummerus tog den sjuke ombord, och Gummerus hann ge direktiv åt Florell, som tagit kommandot efter Saxén, innan en svensk tullbåt kom till platsen. Peter kom undan, men Engström togs i förhör utan att likväl råka ut för något straff.

Någon lossning vid Björneborg blev inte av, ty Peter kom senare än beräknat till den avtalade platsen, och då fanns inga mottagare där. Även ett försök att landsätta en del vapen utanför Sastmola misslyckades. Med hela vapenlasten stävade Peter mot Svartö.

Utanför Skaftung steg Sjögård och Florell i livbåten och rodde till lands för att ringa till Sigg och meddela Peters ankomst. Enligt Sjögårds anvisningar styrde von Behr fartyget till Mässbådan, 8 nautiska mil sydväst om Kaskö, där Pjelax-borna A. Stenström, V. Simons och A. H. Sigg väntade. Med dem som lotsar seglade fartyget till bestämmelseorten, dit det anlände på kvällen den 9 juli. Sjögård och Florell kom med hästskjuts från Skaftung.

På Svartö väntade ett 40-tal aktivister från Närpes, Lappfjärd, Tjöck, Kurikka, Vasa och Kristinestad. Lossningen försiggick i forcerat tempo. En minnessten, som avtäcktes på platsen 1936, bär följande inskription: ”M/S Peter 9. 7. 1906. För Finlands frihet lossades här på 2 t. 10 min. 2.500 gevär och 1.250.000 patroner”.

Vapnen lastades i två pråmar. Den ena, vars innehåll var avsett att spridas över hela landet, bogserades av skötbåtar till Pjelax’ lastbrygga. Sedan man plockat bort ett 100-tal gevär för Närpes-bornas räkning, transporterades resten med hästar till Kristinestad, där de gömdes på en magaisintomt, som tillhörde B. Wendelin.

Transporterna avlöpte förvånansvärt lyckligt, trots att hela hästkolonner färdades längs vägarna. I Kristinestad blev John Sigg tillfrågad om kärrornas innehåll, men hans svar: ”Amerikanskt fläsk”, tillfredsställde de nyfikna.

Från Kristinestad fördes en del vapen till grannkommunerna, och resten togs ombord på turbåten ”Verdandi, där O. Samulin var kapten, och fördes till Björneborg, därifrån vidare distribuering skedde.

Den andra pråmen skulle föras till Vasa på H. Bouchts försorg. Han lyckades lä Grönviks bruks bogserbåt ”Grönvik” till sitt förfogande. Resan gick utan mankemang, och på avtalat ställe söderom Kaskö siktade han J. Siggs båt, som enligt vad man kommit överens om skulle möta bogserbåten. Så lotsades den intill en vik i Pjelaxfjärden, där pråmen var gömd, och efter en stund styrde Grönvik norrut med sitt släp.

Vid Sillgrund i Malax skärgård gjorde man ett uppehåll,’ varefter Grönvik fick fortsätta ensam till Vasa längs ytterfarleden. Från Petalax kom Vägen och tog hand om pråmen, som bogserades längs inre farleden till Furuskär i Sundom skärgård.

Ombytet av bogserare berodde på att man inte ville lära besättningen på Grönvik få veta resans mål. Besättningsmännen visste inte heller vad pråmen innehöll, ty Pjelax-borna hade lagt ett lager ribbved över vapnen. De hyste dock sina misstankar och då Grönvik kom till Vasa, gick däckskarlen, som var Lillkyro-bo, till tullförvaltare H. Hammarström och meddelade, att han varit med om en mystisk resa och att ”Boucht” fört befälet. Hammarstöm anade, vem angivelsen åsyftade men kallade dr K. Boucht till förhör. Denne kunde lätt uppvisa alibi, och så förföll vidare efterforskningar.

Ing. F. Wikman hade uppbådat en skara aktivister till Furuskär. Där samlades ett stort antal båtar både från staden och från skärgården. Det räckte inte länge, förrän pråmen var tömd och lasten skingrad i alla väderstreck. Av lossarna kan nämnas ”Starke prästen” Hedberg från Korsholm, P. Nyback från Bergö, J-E. Hinders från Sundom samt handlandena A. Lindeman och A. Blomqvist från Vasa. Dessa distribuerade i sin tur vapnen på sina hemorter.

Pastor Hedberg anförde en hel liten flotta roddbåtar över södra stadsfjärden in i Kanalen, den uppgrundade farleden till det gamla Vasa. När man närmade sig landsvägsbron, märkte man en rysk vaktpost, som stod på bron. Man rodde försiktigt närmare, och när man var framme vid bron, reste sig Hedberg upp i båten och röt med sina lungors fulla kraft på ryska: ”Din fähund! Sover du på post?” Vakten flög i givakt, och båtarna roddes vidare till Gamla Vasa, där vapnen till en början gömdes ”på en nog så helig plats”.

En del av gevären från pråmen kom till Malax, ett tiotal till Petalax och några enstaka till Konnäs. Till Övermark fördes vapen direkt från Närpes, så den enda kommun, där aktivisterna inte fick något av vapensändningen, var Pörtom.

Av Peters last föll 800 gevär och 100.000 patroner i myndigheternas händer. Av gevären togs 600 i beslag på pråmen Hanhi i Helsingfors, och 200 upptäcktes i en järnvägsvagn på Savolax-banan.

Trots alla försiktighetsåtgärder hade gendarmeriet fått vetskap om att något skulle hända i Pjelax den 9 juli, ty samma kväll kom två gendarmer till gästgivargården i Näsby och bad om skjuts till Svartö. Männen i huset deltog alla i lossningen utom Oscar, som måste hålla sig i säng på grund av blodförgiftning i foten, och dottern Ida hade fått ansvaret för eventuella skjutsar.

Flickan fann sig snabbt. Hon märkte, att gendarmerna helt saknade lokalkännedom, och körde dem till Svartbäcks by vid gränsen till östermark, där de blev stående på landsvägen ett tjugutal kilometer från lossningsplatsen.

Peters återfärd blev äventyrlig. Besättningen, som gjort myteri, vägrade att kvarstå. Då anmälde sig K. 0. Jeppson, K. J. Böling och I. Svens som frivilliga besättningsman. Motorn startades, och Peter styrde ut till havs. Utanför Sälgrund släpptes kaptenen ut, mycket förbryllad över sin nya besättning. Efter en längre dispyt var han övertygad om att de nya männen tvingats ombord, på samma sätt som han tvingats in i hytten. Ingen av Närpes-borna var sjökunnig, varför färden till en början blev rätt vansklig. På höjden av Gotland skar motorn fast. I härd storm måste Albertsen segla med sina ovana matroser, och när man kom till Bornholm, tog provianten slut, varför man blev tvungen att anlöpa Naexö.

Den 27 juli anlände Peter till Köpenhamn. Närpes-borna fick genast erfara, att kaptenen uträttat annat än proviantköp i Naexö, för båt och besättning ställdes genast under de danska myndigheternas bevakning och förhör inleddes. Det hela måtte ha tett sig synnerligen gåtfullt för förhörsledarna. Kaptenen visste inte var han varit och kände inte sina besättningsmän. Dessa vågade inte berätta någonting av rädsla för att röja hela företaget. De uppgav sig kunna enbart engelska. Innan någon förhörsledare kunnig i engelska hann komma ombord, lyckades de i samband med vaktbyte fira skeppsbåten och nå Malmö-färjan, just som den lade ut. Från Malmö åkte de tåg till Sundsvall och därifrån med Falken till Kaskö, där de smugglades iland.

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten