Birger Lemberg växte upp som den yngste av tre bröder i en tullförvaltarfamilj i Tammerfors. Han blev student 1910 från Svenska samskolan i Tammerfors och påbörjade samma höst studier för rättsexamen vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors.

Att han stannade för juridiken berodde väl på att fadern förtjänat sitt uppehälle och försörjt familjen inom statsförvaltningen. Efter familjefaderns pensionering 1910 hade familjen flyttat till Helsingfors. Nylands nation blev sålunda Lembergs självfallna hemvist och det var även inom nationen han kom i kontakt med eldsjälarna bland aktivisterna och längre fram den spirande jägarrörelsen. Med sina sällskapliga talanger trivdes han utomordentligt väl i studentvärlden och i likhet med fadern inträdde han i Akademiska sångföreningen. Bland studentnationerna intog Nylands nation tätplatsen bland Pfadfindrarna genom att 61 studenter eller 17,3 % av de på vårterminen 1915 inskrivna manliga studenterna avvek till Tyskland. Att den nyländska insatsen svarade för nästan en tredjedel av de 189 Pfadfindrarna var likaså anmärkningsvärt.

Det rysk-japanska kriget tio år tidigare hade ändat i en katastrof för Ryssland och för en del av studenterna hägrade uppenbarligen möjligheten av ett nytt ryskt nederlag. Under ”normala” förhållanden hade det ryska imperiet kunnat räkna med ett i stort sett fredat och lojalt nordvästra hörn. Men den för tiden typiska panslavismen fogade det så att framför allt de yngre generationerna inte längre lät sig nöja med det passiva motståndets metoder. Det omfattande förryskningsprogrammet som efter krigsutbrottet publicerades den 17 november 1914 kom att bli den tändande gnistan som drev samman de små aktivistgrupperna som verkat ovetande om varandra. Nu uppstod tanken på militär utbildning utomlands med Finlands självständighet som yttersta mål. Efter det Sverige avböjt aktivisternas propåer om stöd kom så den 26 januari 1915 det positiva beskedet från Tyskland, som lovade ordna militär utbildning för 200 finländare. Motivet var att i händelse av uppror i Finland kunna binda ryska styrkor. Till utbildningsplats för de frivilliga utsågs staden Lockstedt (numera Hohenlockstedt) i Holstein.

Någon framträdande roll bland aktivisterna inom nationen synes Birger Lemberg inte ha spelat. Men snart nog rycktes han med av entusiasmen ehuru han längre än de flesta dröjde med sitt beslut och inträffade på grund härav som en av de sista Pfadfindrarna i Lockstedt. Att han tövade berodde delvis på motstånd från föräldrarnas sida. J.B. Hägerström, som vid denna tid verkade som nationens vaktmästare återger hur han vid ett nattligt samtal drev på Lemberg för att förmå honom att ta steget ut. Efter ett samkväm ”blevo vi ensamma kvar till närmare sextiden på morgonen. Stud. Lemberg var rådvill vad han skulle göra, själv ville han resa, men där hemma önskade de att han skulle stanna och hjälpa till att försörja familjen. Jag lyckades övertala honom att resa och framhöll att fosterlandet bör gå framom allt annat. När han själv ville fara dit ner borde han inte låta någonting annat hindra sig /…/ När vi skildes på morgonen sade han, att jag nu lyckats övertala honom. ” Föräldrarnas tvekan inför den yngste sonens överresa berodde knappast på oro för utkomsten då ju de två äldre bröderna fanns på plats och kunde sträcka till vid behov. Snarare representerade Birger genom sin frånvaro ett utgiftsbortfall. Sannolikt ansåg väl far och mor att det rörde sig om ett äventyr med högst osäker utgång och försökte vädja till sonens pliktkänsla med ekonomiska argument.

Lemberg behövde en förevändning för att få pass för överfarten: ”Jag var mycket sjuk, ty jag led av en oerhörd nervositet, som gav mig ro varken dag eller natt. Huru skulle jag bli av med den? Våra finländska läkare kunde jag icke rådfråga, de hade blott skrattat åt mig, ifall jag visat mig hos dem. Återstod alltså intet annat än att resa till Sverige för att tala med någon specialist.” Med sina 100 kg och extroverta framtoning framstod han inte som speciellt nervsvag. Men länsmannen som skrev ut passet smålog, för Lemberg var inte den första studenten som under konstlade förevändningar under kort tid ansökt om pass för överresa till Sverige. Vid denna tid var det fortfarande relativt lätt att erhålla pass, men från hösten 1915 urfärdades inte längre utrikespass åt män mellan 19 och 35 år.

Och så bar det av med tåg från Helsingfors. Birger Lemberg hade velat undanhålla sina föräldrar vetskapen om det definitiva beslutet (och därmed förbundna risker) och det var brodern Bertel som åtföljde honom till stationen. Av de anhöriga var det näst modern Maria brodern Bertel som stod honom närmast i familjen och som nu följde honom. Redan i Riihimäki träffade han kamraten Harry Gustafsson-Guster ute i samma ärende och i Tavastehus steg en gammal bekant, en finländare i rysk militärtjänst, in i vagnen. ”Jag hälsade kort och avvisande, orolig att han skulle börja något samtal, men han satte sig lyckligtvis i sin vrå. Gubbe lilla, vet du vart jag reser, tänkte jag. Du gåve väl nog mycket för det.” Och så bar det vidare mot de norra gränstrakterna. I Karungi steg de båda vännerna av och efter en föga dramatisk gränsövergång bar det så iväg med tåg, denna gång söderut. Efter ett uppehåll på tre dygn i Stockholm i väntan på passen till Tyskland fortsattes färden den 6 april mot Trelleborg. ”Överfarten till Sassnitz gick under glittrande solsken över det lugna havet /…/ Snart glänste Rügens vita kritklippor emot oss blixtrande rena i solskenet, och så lade färjan till vid kajen. Till de andra passagerarnas outsägliga förvåning och avund plockades vi ut och utan någon tullvisitation blevo vi beledsagade till det väntande Berlintåget. /…/ Färden till Berlin gick snabbt. Det var underligt att se det landskap som gled förbi oss. Stora, härliga, jämna åkerfält, allt odlat, städer och vackra byar. Vi som blott voro vana vid att se våra skogar och våra små åkerlappar här och där. På varje station stodo gamla skäggiga landsstormsmän med sina pickelhuvor.” Framme i Berlin sökte sig de båda kamraterna till Landgrafenstrasse 20, där de blev emottagna av eldsjälen Fritz Wetterhoff: ”Han höll ett långt andragande för oss om vårt blivande lägerliv, om de utsikter som funnos för Finlands befriande m.m. Här är Finlands konung sade han och visade med en elegant gest på Prins Joachims av Preussen porträtt. Vi stirrade i stum beundran turvis på prinsen och på honom, som visste allt och kunde förutsäga allt.”

Och så äntrades tåget med destination till Lockstedt. ”Aldrig hade man hört det nämnas /…/ Klockan 6,30 (em) den 8 april kommo vi fram till en liten ruskig station, som konduktören påstod vara Lockstedter Lager.” Ingen var där för att möta resenärerna och de började följa strömmen av soldater. ”Plötsligt stod en löjlig individ framför oss. En lång drasut med en underlig hatt /…/ knäbyxor, någotslags blusartad rock, omgjordad med ett bälte.” Det var första gången nykomlingarna såg den tyska scout(Pfadfinder)uniformen. ”Vi fördes direkt till matsalen, där Pfadfindrarna sutto och slevade i sig sin kvällsgröt. Ett öronbedövande sorl steg emot oss /…/ Ny gycke, ny gycke urskiljdes ur larmet. Underligt, här voro nu de alla, som farit till Sverige för att studera, till England på affärsresor, till Lapplands skogar för att räkna träd eller botanisera mitt i vintern. Halva nyländska avdelningen, vänner och bekanta. /…/ Därpå fördes vi till vår Stube. Vi civilbrackor fingo en liten föreläsning av Stubenäldsten, magister Appelberg, huru vi hade att förhålla oss bland militärer.” Och så vart det afton den första dagen under tyskt kommando. Två märkesmän inom jägarrörelsen hade Lemberg redan före utgången av sin första dag hunnit träffa, Fritz Wetterhoff och Runar Appelberg.

Magnus Lemberg: En Pfadfinders dagbok