Krigsfånge

Löjtnant Erkki Aukio är på återhämtningsledighet från sjukhuset sommaren 1945. Fängelselägrets ansträngningar syns fortfarande i hans ansikte. Foto: Erkki Aukio.
Erkki Aukio intervjuad av Tapio Skog
Löjtnant Erkki Aukio var på marsch med sin pluton i Vuosalmi mot Vuoksen och Äyräpää åsen som låg på dess södra sida. Det var den 5 juni 1944.
Under fortsättningskriget hade Aukio i huvudsak kämpat i den svenskspråkiga II bataljonens led inom Infanteriregemente 13, men hade i februari 1944 blivit transporterad till en bataljon inom JR 36 som var kvar i Svir.
På våren 1944 hade bataljonen flyttats till Karelska näset och den hade fått nytt namn: Den avdelta bataljonen 25 (ErP 25): Denna truppavdelning hade till en början varit i reserv i Raudu i Östra Karelen, sedan hade den säkrat gränsområdet vid Sirkiänsaari.
Efter att storanfallet börjat drogs dock ErP 25 norrut till Kiviniemi brohuvudställning. På grund av det svåra läget i Äyräpää förflyttades bataljonen till Vuosalmi, och nu var man således på väg till Äyräpää på Vuoksens södra sida.
3 kompaniet som leddes av löjtnant Virkki grupperade sig på Äyräpää-åsen. Aukios pluton placerade sig på södra sidan av Äyräpää kyrka. Aukio minns: ”Det hade gått vilt till under ankomsten. Då vi höll på att ta oss över Vuoksen fick vi splitter på oss, som medförde förluster. Vi kom dock över för att gruppera oss i ställning som vi fått order om.”
I Äyräpää
Trycket var hårt. Aukio fortsätter: ”Vi (ErP 25) byttes ut mot en bataljon ur JR 7. Man behövde inte vara så begåvad för att konstatera att vi var i spadet. Truppen som jag ledde var dels från Österbotten, dels från Tavastland, men det fanns också Satakundabor med. De var inga paradsoldater, men nog riktiga krigare. Andan var god, i motsatts till vad som påståtts. Så avvärjdes fienden 5 och 6 juli. Min pluton hade en pansarvärnspatrull från JR 7. De var verkligen hårda pojkar. Tre fiendevagnar förstördes och infanteristerna förorsakades förluster – också tunga som senare framkom. Det var likväl bra, att vi inte kände till fiendens styrka, ty emot oss stod Infanteriregemente 98 som hade hört till 142 Divisionen och ett pansarregemente 226”.
”Fienden anföll ofta, men avvärjdes varje gång.”
”På min stödjepunkts vänstra sida kom ryssarna till genombrott den sjunde juli, det var således på strandsidan, och snart var de också bakom oss. Vi var omringade. Det skymtade fiender i de gamla vinterkrigsställningarna. Vi var nu i igelkottsförsvar och vi sköt naturligtvis också bakåt. Tidvis lyckades vi stoppa upp fiendens anfall med artillerield. ’Telkkä 1 eller Telkkä 2 – skjut!’ Eld kom.”
”Vi var vaksamma. Nära fanns en banvall. Där bakom jagade fiender fram och tillbaka. Prickskytten knäppte några oförsiktiga röda soldater. Ånyo dök en pansarvagn upp som hade fullt med män på taket. Jag sköt ur kasetten. De som åkt snålskjuts på pansarvagnen var inget hot för oss längre.”
Vi klockan 15-tiden hade läget blivit hopplöst. Patronerna tog slut. Det bittra slutet var nära. Det finns situationer då krigare i främsta linjen kan bli tillfångatagna, men det ville ingen underställa sig. Alternativet var den sista patronen. Men inte heller den ville man avfyra.
Tillfångatagen
I sin utrustning hade löjtnant Aukio en handduk, som man med god vilja kunde kalla vit. Den fastsattes på ändan av ett bräde och lyftes upp. Före det sade Aukio att, ”jag ger order och tar naturligtvis också ansvaret. Om någon vill försöka ta sig igenom ryssmassorna så är det tillåtet”. Ingen gav sig iväg. Innan man kapitulerade söndrades vapnen och alla handlingar förstördes, som kunde leda till trubbel.
Eldgivningen upphörde, händer restes som tecken på kapitulation. En premiärlöjtnant ur röda armén drog Aukio med sig för att han skulle se hur många ryska soldater som hade dött. Mannen var arg.
En kirgis i närheten sköt en finländsk sårad soldat. Det konstaterades senare att det inte var det enda fallet.
Man hade finländarna att springa bort från artillerikoncentrationen. Det var då ett tjugotal man i truppen. Emellanåt hade man männen att sitta och ryssoldaterna ”socialiserade” stövlar, klockor, plånböcker och andra värdesaker.
I väg
Aukio hade vid födseln fått ett gladlynt ansikte och han log nu också. Det passade inte. Dessutom var han den enda officeren i vår trupp. Ryssoldaterna tyckte inte om honom. En krigare tog bort hans glasögon och misshandlade honom grundligt.

Krigsfångarna som återvänt hölls i karantänlägret i Hangö i tre veckor. Bilden har tagits av sjuksköterskan Saga Taipale i november-december 1944. Det fanns ännu ingen snö på marken.
Det finska artilleriet och de tyska Stuka-bombplanen förorsakade förluster. Rop hördes: ”Sanitäär, sanitäär!” En översergeant som ledde fångtransporten fick så till den grad nog av Aukios glada uppsyn, att han satte löjtnanten mot en vägg. Avsikten var klar: en knapp mellan ögonen. En kapten från röda armén kom till platsen och förbjöd avrättningen i stränga ordlag. En man från JR 7, som kunde ryska, sade att löjtnantens liv hängde på ett hår.
Aukio frågade kaptenen varför han inte tillåtit avrättningen. ”Ni liknar precis min bror”, blev svaret. Ibland är det fråga om knappt. Till och med president Koivisto sade en gång då han mindes krigstiden, att det handlar om så litet. Just så, Mannen, vars eget liv en gång hängde på ett par millimeter, vet.
Eftersom Erkki Aukio var officer utsattes han för hårda påtryckningar. En kvinnlig sergeant, eldledare, krävde att få veta var finländarnas eldställningar fanns. Det visste inte Aukio. För ovetskapen blev det straff. Därefter fördes finländarna till en uppsamlingsplats. Där satt män som såg apatiska och deprimerade ut. Sammanlagt hade kanske omkring hundra blivit krigsfångar. Av den egna truppens män (ErP 25) erinrar jag mig många vapenbröder: helsingforsbon Yrjö Korhonen, tammerforsarna Ahti Salomaa och Pekka Sillman, Karto Nurminen från Jyväskylä, Urpo Teiksala från Åbo, Kaarlo Karra från Kuru, Vilho Järvinen från Lahtis, Kaarlo Lehtinen från Sääksjärvi, Niilo Salolahti från Karstula, Veikko Multanen från Fredrikshamn. Främsta linjens krigare allesammans. Sergeant Erkki Rasi från Kuru och undersergeant Pentti Kasi från Jakkula minns jag också väl och i synnerhet Vilho Parkkonen från Varkaus.
Vilho var pansarvärnsman. Därför frågade man honom hur många rysspansar som hade blivit förstörda.
”Hur många saknar ni?”
Det kom på käften.
Nu samlade Aukio ihop mannarna. Den lokala divisionskommendören ville se truppen. Aukio ställde upp fångarna på fyra led och anmälde till generalen. Generalen höll ett tal där han lovade garantera skydd för livet, samt mat och dryck åt alla. Då Aukio redan hade sett ett och annat, anhöll han om ordet och krävde att tolken skulle översätta. ”Herr general, jag vill fråga, varför det finns fångar här som inte fått mat och dryck på tre dagar. Internationella lagar förutsätter att man vid behandlingen av krigsfångar skall visa humanitet”. Generalen blev perplex. Man väntade att Aukio skulle få en ”knapp i pannan”, men överraskande nog gick det på annat sätt. Generalen gav en order. Ett fältkök kördes fram och männen fick både mat och dryck.
Den andra följden av frågan var att Aukio kallades till generalens matbord, varvid han beslöt dricka så mycket vodka, så att man inte skulle kunna pumpa honom på information. Det blev dock annorlunda. Bara en sup vodka bjöds och det var allt.
Efter måltiden förhördes Aukio. Då han sade till den som förhörde honom, att han inte behövde berätta någonting om trupperna, skrattade förhörsledaren och grävde fram ett häfte med vaxdukspärmar och räknade upp allt som man kan tänka sig. I Kiviniemi hade nämligen en man gått över till fiendens sida och han hade ”tjallat” om allt som var värt att veta om ErP 25.
Från ett läger till ett annat

Läger nr 158 var beläget i utkanten av staden Tserepovets 450 kilometer från Leningrad österut i norra ändan av Rybinski konstgjorda sjö som hörde till Stalinkanalen. Under kriget bodde det 30 000 människor i Tserepovets, nuförtiden tio gånger fler. I staden finns världens största stålsmältverk. Läger nr 158 inhyste tretusen krigsfångar. På planritningen har Aukios barack numret 43. Andra bostadsbaracker har numren 44-73. Mera stadigt byggda bostadshus hade numren 14, 17, 18, 21, 22 ja 54. Övriga byggnader är mat- och bensinlager, grönsakskällare, verkstäder, bilstall, sjukhus, bastur. Lägret hade också egen svingård och en hundgård. Lägret var en stad i staden. En del av byggnaderna är ytterom det egentliga lägret; därför är byggnadernas nummerserie ofullständig. Ritningen har gjorts av sanitär Heimo Talman från Uleåborg. Bild: Erkki Aukios samlingar.
Erkki Aukio isolerades från de andra fångarna. Han fördes först till Kuusanhovi, sedan till Kyyrölä, sedan till Perkjärvi, där finländarna hade haft ett fångläger. Nu hade rollerna bytts. Därifrån fördes han till Volosova nära Hatsina. En månad senare fortsatte färden till fånglägret i Usman nära Voroneziä, från Moskva söderut. Slutligen transporterades han till Tserepovets uppsamlingsläger som låg nordost om Moskva.
I Volosova hade det funnits många tyska, holländska och estniska krigsfångar. I Usman fanns det i huvudsak tyskar. Nu fanns det många finländare i Tserepovets. Ett trettiotal officerare var krigsfångar, i huvudsak fänrikar och löjtnanter, men i hopen fanns också kommendören för Gränsjägarbataljon 4, major Olli Korhonen som blivit tillfångatagen som sårad, samt sanitetsmajor Carl-Johan Johansson, som blivit tillfångatagen med sin JsP.
Överlag höll sig de finländska fångarna som finländska soldater också i fånglägren. Bland ryssarna ansågs officerarna som ”oförbätterliga”. Överraskande avslöjades dock, att det i truppen också fanns ett par tjallare. Sist och slutligen var hejdukarna mycket få.
Ryssarna meddelade att de hade tagit ca 2 400 finländare som krigsfångar. Av dessa var under hundra överlöpare. Således ett litet antal. Nog försökte ju ryssarna på många sätt fiska över män till sina led. Det gav ingen effekt, om än osäkerheten för fosterlandet och för den egna framtiden var stor.
Förhållandena i lägren var svåra. Det var inget att undra på att dödligheten var stor. Över fyrahundra finländare dog i fånglägren. På många håll sköt de röda sårade direkt, varför dessa inte ens kom med i fångstatistiken.
Tillbakatill Finland
Freden slöts och den trädde i kraft 19.9.1944. Information om detta kom också till fånglägren. Slutligen kom order i Tserepovets: de och de far hem i morgon. Den första omgången, bland dem Erkki Aukio, omfattade 1 256 krigsfångar och de återsändes till Finland 22.11.1944. Stunden var gripande, då gränsen överskreds. Många hade tårar i ögonen.
Finländarna hade reserverat ett tåg och mat. Då de hungriga krigsfångar fick smak på maten, åt de sig sjuka. I fortsättningen var man mera försiktig.
Följande omgång överläts på juldagen. Då anlände 541 krigsfångar till Finland. Efter detta kom det få. Den sista krigsfången återvände först 29.5.1959 efter att ha varit i fångläger i 19 år.
Till slut
Under fortsättningskriget försvann 4 483 finländska soldater. Sovjetunionen meddelade att 2 377 blivit krigsfångar. Av dessa dog 404 i fångläger. Då krigen upphört återbördades 1 954 krigsfångar, bland dem sex kvinnor och fyra arbetspliktiga.
Efter återkomsten fördes de till ett karantänläger i Hangö, där de undersöktes, vårdades och hemförlovades. Samhället har stött dem, de har inte lämnats ensamma. År 1969 grundades brödraorganisationen Sotavangit-Krigsfångarna ry, vars ordförande under åren1983-1987 var kapten Erkki Aukio.
Fyrtio procent av krigsfångarna var sårade. På grund av detta och av en del andra orsaker kunde de inte premieras under krigstiden. Detta missförhållande åtgärdades rätt så sent. År 1986 utdelades korset eller medaljen av Frihetskorsets orden till sammanlagt 161 veteraner som varit krigsfångar. Bland andra belönades Erkki Aukio med frihetskorset av 3 klass. Dessa utmärkelsetecken var förtjänta. Generallöjtnant Olli Korhonen som själv varit krigsfånge har sagt: ”En feg stackares plats är inte vid främsta linjen, och man blir inte tillfångatagen i de bakre linjerna. Ingen normal soldat försöker bli krigsfånge, det blir man ibland i en hopplös situation – i fämsta linjen.”