…under kriget kan man inte glömma

Tåget dunkade långsamt och jämnt framåt. Det vintriga landskapet flimrade förbi som en oändlig sträng, som ibland bröts av något hus och stationerna, dit tåget kom alldeles som för att pusta ut. Februaridagen var klar och det fanns alldeles tjockt med snö invid banan. Landskapet intresserade inte resenärerna, tåget var på väg ut i det okända med vagnen full av barn, som satt spända och stirrade framför sig på de mindre barnen som sov mot varandra, en del gråtande efter sin mor.

Där var också jag på väg lyssnande på tågets jämna dunkande. Ibland accelererade ljudet och jag tänkte att det blivit förargat av något. Jag funderade på allt möjligt, jag kom ihåg hemfolket och mor, som blev kvar på stationen för att vinka av oss tillsammans med en tant från granngården. Jag såg tydligt att de torkade tårarna då tåget satte sig i rörelse.

Vinterkriget pågick. Vi hade evakuerats från Karelen från vårt eget hem. Vi bodde nu i en liten stuga i Kempele där det på andra sidan väggen bodde en annan familj, evakuerade också de. Jag var kanske på väg undan kriget på nytt. Nu gjorde jag resan med stor iver, visst var ju krigsbarn något alldeles speciellt och spännande. Dessutom var jag nu på väg till Sverige. Jag var i tioårsåldern och hade fått en uppgift. Grannens fyraåriga Pentti och tvååriga Heino som satt tätt bredvid mig hade anförtrotts i min vård.

I början förlöpte resan fint och pojkarna tittade på allt nytt och förunderligt, men så småningom tog långtråkigheten och sömnen överhanden. Likaså de många pissresorna. Till all lycka hade jag hemma varit tvungen att sköta mina mindre bröder Martti och Matti som jag nu kom att tänka på. Jag suckade tungt, jag kände att något tryckte mig inombords. Jag mindes att mor någon gång sagt att det var som om hjärtat ville brista och det var alltid då hon var på dåligt humör, i synnerhet nu som evakuerad.

Jag vaknade ur mina tankar då tåget stannade på någon station och snart åter fortsatte sin jämna färd. Jag skötte om pojkarna så gott jag kunde fastän spänningen och rädslan smög sig in på mig för allt det kommande. Pojkarna hade till slut slumrat in bredvid mig. Jag följde med hur resevärdinnorna vyssjade och matade de minsta. I gruppen fanns många i min ålder men det föll mig inte in att göra några bekantskaper.

Jag tittade på de vita lapparna vi hade kring halsen. De verkade alldeles som matlappar för småbarn, på vilka namn och adress var skrivna. Den långdragna resan besvärade mig redan och emellanåt kom jag åter ihåg hemfolket. Tågets enformiga gång gjorde att jag fick resan från Karelen i tankarna.

Det var hemskt kallt och människor med knyten och grejor intill trängsel överallt. Vi färdades i en godsvagn bort undan kriget. Vi åt ugnsgröt med händerna. I sin nöd hade mor satt gröt i papperspåsar och i min skolväska. Det hade kommit order att vi genast måste bege oss till stationen. Min rygg värmdes behagligt av gröten. För oss barn var det spännande, men de äldres ansiktsuttryck var allvarliga. Far hade fått permission från något arbetskompani och eldade bastun men där blev bastun kvar under uppvärmning då vi skyndade till stationen. Far funderade verkligen om den skulle vara varm då vi återvänder, men i det uttrycket fanns nu ingen humor, fastän far var humoristiskt lagd.

Jag var i mina tankar då tåget stannade på en station. Torneå läste jag på stationshusets vägg. Jag tittade ut genom fönstret, snö kom i stora flingor i den skymmande kvällen. Vår tågresa var slut och vi fördes till en buss, som transporterade oss till någon sorts stor byggnad. Jag hade aldrig varit på ett sjukhus men nu var vi säkert i ett sådant. Där tvättades vi i stora baljor och en farbror i vit rock undersökte oss. Vi fick också mat, men nu smakade den inte, knappast visste jag vad som fanns på tallriken. Spänningen och ledsamheten som jag hållit tillbaka under resan gick inte längre att dölja. Hemmet var någonstans långt borta… Jag svalde tårarna då resan fortsatte med bil. Det var mörkt då vi kom till en skola. Vi satt i pulpeter, då det kom några kvinnor in i klassen som talade underligt. För mig verkade det som om de skulle ha granskat vem av oss som de skulle välja. Jag gissade att vi nu var i Sverige. Instinktivt höll jag fast i pojkarnas händer, då två kvinnor kom och ville föra bort dem.

Jag förklarade gråtande att jag inte släpper ifrån mig pojkarna, men en finländsk resevärdinna sade att pojkarna kommer till bra hem och alldeles nära varandra. Jag satt där, jag kände att jag var alldeles ensam i det främmande landet. Vid det tillfället tyckte jag inte alls om Sverige. Och inte heller om rösten, som jag intill mig hörde säga: ”Kommer du som tants lillpiga”. Jag tyckte inte heller om ordet piga, eftersom jag ju hade kommit som krigsbarn. På något sätt förstod jag att det vara bara att åka.

Vi körde med en liten bil, jag visste inte vart. Jag var trött och hade ledsamt. Det kändes hemskt att bli skild från pojkarna. Efter att vi kommit fram fattade jag bara att det här måste jag vänja mig vid. Då jag kommit i säng insomnade jag dock djupt. På morgonen vaknade jag då en liten pojke tittade förundrat på mig bredvid sängen. Han var husets ettochetthalvtåriga son Gosse, rund som en bulle. Jag blev snart bekant med honom. Farbrodern var ung och pratade svenska. Tant berättade att hon härstammade från Aavasaksa och med henne pratade jag finska.

Tystlåtet berättade jag åt dem om mina hemförhållanden och mig själv. Evakueringsresan och vår stora familj intresserade dem också mycket. Tidigare hade jag inte tänkt på vår familjs storlek, fastän vi ju var elva barn. Jag hörde nog mor ofta sucka över matbristen. I Finland var det krig och brist på allting. Kanske det var just därför som jag var här, eftersom det var brist hemma.

Farbror Gösta arbetade på en fabrik som svarvare. Jag visste inte vad det var. De hade en ko som tant skötte, hon var hemmamor. Det kändes hemtrevligt då också mor hade en ko. Många andra saker var främmande. Det var skönt då tårna inte blev kalla på golvet som hemma. Mat fanns tillräckligt och hur goda var inte kexen som man aldrig fått hemma.

Efter någon dag for vi till den närbelägna skolan med tant Signe. Där fanns också andra finländska barn som gästelever. Jag for gärna eftersom jag ju varit tvungen att sluta skolan mitt i allt. Blyg och rädd stod jag nu inför allas åsyn. Jag tyckte att jag var fin i min nya klänning. Vi var och köpte den tillsammans med tant enbart för skolan. Den hade vit krage, som man riktigt måste beundra framför spegeln. I skolan var det annars trevligt, men vi kunde inte läsa, vi bara räknade och ritade. Jag fick kamrater och av lärarinnans flicka Britta fick jag ett fotografi.

Jag skrev hem genast då jag kommit fram. Jag berättade hur jag inte kunnat ta hand om pojkarna, det besvärade mig mycket. Jag fick snart brev från hemfolket. Det var fint att få ett brev som vara adresserat riktigt med eget namn. Där stod det: Koululainen Aili Kaipainen, Kalix, Nyborg, Sverige. Det var platsen där jag bodde i Norra Sverige. Jag sökte orten på skolkartan. Jag fick också ett litet fotografi hemifrån. Jag tittade alltid på det då långtråkigheten kom över mig. Då tant arbetade skötte jag Gossen. Hon sade att hon tagit mig då hon såg hur jag tog hand om pojkarna vid skolan. Då andras flickor lekte fritt måste jag ha pojken med mig. Det var en belastning. För att skynda på stegen bar jag honom ofta, men Gosse var tung och jag var späd. Då tant såg mig för första gången sade hon att jag var ett magert barn och beklagade sig över att jag inte ätit tillräckligt. Tack vare farbror Gösta kunde jag ibland leka med grannens Maija och Pirkko som talade finska. En gång hittade vi på att leka tandläkare, eftersom Maijas framtänder var väldigt lösa. Jag visste hur man kan ta bort dem. Far hade ju knyckt bort dem av mig och min bror och bara sagt: ”Öppna munnen”, och hade bara lindat en tråd kring tanden och så plötsligt var tanden borta. Så jag fick vara läkare och knyckte bort Maijas tand. Jag tyckte det var trevligt, men inte Maija. Av gårdsfolket fick jag tack för tapperheten och det var ju naturligtvis trevligt.

I början av sommaren lärde jag mig att cykla. Den konsten hade jag inte kunnat lära mig hemma då det bara fanns fars cykel som var hans arbetsfortskaffningsmedel. Endast bröderna vågade åka med den. Jag satt med Gossen ute på trappan. Det var en vacker sommardag, då posten hämtade ett brev hemifrån, där mor berättade att de far tillbaka hem till Karelen. De skulle vara där redan till midsommaren. Då övermannades jag av en sådan ledsamhet, att jag inte kunde tänka på annat än mitt forna hem och hur fjärran jag nu var från hemfolket. På kvällarna grät jag i min säng och fogade till bönerna – skydda hemfolket och för bort mig härifrån. Min ledsamhet kunde jag inte förklara för någon, inte åtminstone för tant. Jag skulle kanske ha varit otacksam, då hon ofta nämnde, hur bra jag hade det hos dem. Jag fick mat och kläder men det betydde ingenting nu. Jag funderade på varför jag inte skulle få fara om det inte längre var krig. Jag gissade att de bara kvarhöll mig som vakt åt Gossen. Jag hörde också dem gräla ofta, men jag visste inte av vilken orsak, då de pratade svenska. Jag var rädd och grät i min säng, men de sade att de inte menar mig något ont. Grälen inträffade ofta då farbror var borta tills sent.

Väderleken hade ändrats mycket. Man kunde inte leka ute. Tant sade också att hösten kommit. En dag meddelade hon mig att barn åker tillbaka till Finland och om också jag vill åka. De skulle nog också ta mig som sin egen. Jag vek mig inte för tants lockelser. Jag gladdes genast inför avfärden och väntade på avfärdsdagen, så att jag bara inte skulle försumma den.

Jag var på väg hem med tåg. Några barn var på väg i samma riktning. Vi var främmande för varandra. Gemensamt var de där lapparna kring våra halsar. Vi reste redan andra dagen. Natten tillbringade vi någonstans på ett sjukhus, där vi åter blev undersökta. Vi sov i sjukhusets sängar. Månen sken in från ett stort fönster så att jag inte riktigt fick sova, men det kändes förunderligt tryggt att komma hem. Tåget skramlade sakta iväg och träbänkarna kändes hårda att sitta på. Emellanåt kröp jag ihop in en vrå och slumrade in. Resans längd besvärade och jag tänkte att den aldrig skulle sluta. Vi anlände dock slutligen till Sordavala station, dit jag väntade att hemfolket skulle komma.

Min besvikelse var stor; ingen var för att möta mig. Där stod jag gråtande i den höstliga kylan då resevärdinnorna läste mitt namn och min adress på min lapp. Jag kom dock ihåg att min mor skrivit att min bror Eino var springpojke i Sordavala i Itä-Karjala-affären. Så jag fördes dit. Där satt jag sedan i varulagret och väntade på min brors hemfärd på kvällen. Det var redan sen kväll då vi kom till Kuokkaniemi station.

Det blåste och regnade, belysning var det knappt med. Annorlunda än i Sverige. Här var allt mindre. Jag vandrade tyst vid min brors sida. Han hade vuxit mycket, jag var nästan blyg för honom. Jag frågade honom varför allt är så främmande. Han förklarade att det berodde på att det hade varit krig här och brist på allting och att kriget pågick alltjämt långt bort i Karelen. Kriget intresserade mig dock inte nu. Vi vandrade längs den mörka vägen med våra packningar. Det var bara så tryggt där bredvid brodern.

Vi kom slutligen hem till det lilla och fattiga, som jag så mycket hade saknat. De där hemma blev väldigt överraskade av min ankomst. På grund av tågens oregelbundna tider hade de inte riktigt vetat när jag skulle komma. Det var inte viktigt längre. Den kvällen somnade jag lycklig bredvid min syster Kerttu och till min bön lade jag till: ”Tack för att du förde mig hem!”

Ur boken: Pitäkää mukuloista huolta