Olavi Leimu:

Olavi Leimu har publicerat i en av Lohjan kotiseutututkimuksen ystävät utgiven bok ”Lohjalaisia vapautta turvaamassa” en kort historik om musiklivet inom Fältartilleriregementet 8. Den återges här förkortad och översatt till svenska.

Den 8 oktober 1941 hörde jag om planer att grunda en musikkår inom divisionen och jag anmälde genast mitt intresse för att delta. Fältväbel Ojala hade redan tidigare gjort detsamma. Den 5 november fick Ojala och jag förflyttning till Divisionens musikkår. Under loppet av en månad växte vår kår till att omfatta ungefär 15 man. Löjtnant Setälä blev kapellmästare och inledde dagliga övningar. Musikinstrument, noter och notställ hade Setälä skaffat från Lahden seudun soittokunta. Därav drog vi den slutsatsen att Setälä var far till hela idén med musikkåren. Egentlig ledare för musikkåren blev fänrik A. Vainio.

Noter till aktuell musik fanns inte att tillgå. Vi började därför tillsammans med fänrik Vainio arrangera både finska och tyska marschsånger. Då fältväbel Ojala var en god versmakare, gjorde jag musik till hans sånger och arrangerade dem för musikkåren. Något av våra stycken förirrade sig till Helsingfors och framfördes vid någon konsert där.

Särskilt flitigt besökte vi enheterna i främsta linjen, även om man på en del håll var rädd för motåtgärder från rysk sida. Ryssarnas inställning var emellertid en helt annan. Deras eldgivning upphörde när vi började spela och det hände att grannen i sina fronthögtalare framförde önskemål om vad vi skulle spela. Särskilt ville ryssarna höra ”Hei Karjalasta heilin minä löysin” och flera andra.

Vi kunde naturligtvis inte undgå en del tragiska händelser. I augusti 1942 beställde JR 61:s regementspastor musikkåren till Sjemenski för att spela vid en andakts- och underhållningsfest för en enhets män. På vägen ut råkade vår grupp som leddes av pastorn ut för rysk granatkastareld. Pastorn sårades svårt. Från en närliggande förbandsplats kom folk med en släpbår. På den lade vi prästen för transport till förbandsplatsen. Musikanterna var oskadda, men återfärden skedde i en tryckt stämning.

I januari följande år förflyttades musikkåren till Podporozjje. En fördel med detta var att det blev betydligt kortare väg ut till de enheter som vi i första hand skulle spela för. För mig personligen betydde förflyttningen ett mera intimt samarbete med den musikkår som gick under namnet ”Tammitykistön soittajat” (Ekartilleriets musikanter). Redan våren 1942 hade jag varit med om dess första hemortsturne i Lojo och Bjärnå (eventuellt ett minnesfel?) vid sidan av all annan hjälp som jag gav kåren.

Orkesterns syfte – liksom också musikkårens -var att underhålla framför allt de egna enheternas soldater, men så småningom utvidgades verksamheten på grundarens och verksamhetsledarens, löjtnant Ilmari Linnas initiativ till hela armékårens område. Orkesterns stjärna var utan tvivel operasångaren, undersergeant Antti Lindén från Lojo. Han fick av sina kamrater namnet ”Aunus klockare”. Orkestern bestod efter att ha börjat med åtta man i slutskedet av 15-16 man. Repertoaren omfattade främst finsk, tysk och amerikansk underhållningsmusik. En del arrangemang gjorde vi på basen av det vi hörde i radio. Det var ju omöjligt att få noter den här tiden.

I mitten av maj1944, när överföringen av divisionen till armékårens reserv var aktuell, återförenades orkesterns medlemmar med sina egna förband. Med divisionen förflyttades vi sedan till Karelska näset där vi tjänstgjorde i våra normala funktioner.

I slutet av juli när kriget på 17. Divisionens avsnitt åter fick karaktären av ställningskrig, kunde orkestern återuppta sin verksamhet. Vi fortsatte där vi hade slutat i maj.

Vid ett samtal efter kriget med orkesterns fader, riksdagsman Ilmari Linna om våra syften och vår verksamhet, sade denne att vi lyckats hundraprocentigt. Särskilt nöjd var han med den sociala verksamheten. Vi hade med de inkomster vi fick under våra hemortsturnéer kunnat stöda dem i våra enheter som sårats och anhöriga till dem som stupat, detta under tider då hjälp från annat håll inte kunde fås. Vi samlade ihop en rätt stor summa, 400 000 mark; de understöd vi kunde ge var alltså inte helt obetydliga. Rent musikaliskt utvecklade sig orkestern under årens lopp, Vi kan anteckna särskilt det berömmande omdöme som överkapellmästaren Lauri Näre avgav efter en inspektion år 1943.

En stor del av äran av allt det, som anknöts till orkesterns verksamhet, hade kommendören för Fältartilleriregementet 8, överste K. Rauramo, som i allt med alla till buds stående medel stödde verksamheten från början.

Med god kännedom om verksamheten kan jag helt förena mig om Ilmari Linnas omdöme -utan att något ändra, något tillägga eller förtiga.

Ur boken: 17:e Divisionen