25 juni 1944 vid Tali

21. arméns anfall den 25 juni.
Tidigt på morgonen gick 21. ryska armén till storanfall mot försvaret vid Tali. Efter en och en halv timmes stormeld, följd av anfall med markstridsplan och direkteld med stormkanoner bröt gardesförband igenom försvarslinjen, varefter de framryckte på ömse sidor om sjöarna Kärstälinjärvi och Leitimojärvi. Mitt på dagen ökade den ryska granatbeskjutningen och därefter kom ett pansaranfall, vars tunga stridsvagnar, spridande skräck och förvirring, trängde fram längs vägarna mot Juustila och Ihantala.
II bataljonen IR 13 väcktes av dånet från eldorkanen över Tali. Snart kom flyende söderifrån. De skrek att ryssarna var i antågande. Påbörjade arbetsförberedelser avbröts och bataljonen ordnades för strid. Rikssvenskarna, vars stridsstyrka var 26 man sedan två man tillkommit, fick försvara vägen 300 meter söder om förläggningsplatsen. Senare erhöll bataljonen order att underställd 18. Divisionen anfalla mot Tali ”för att återtaga huvudförsvarslinjen”.
Sedan finska motåtgärder kommit i gång, kunde läget väster om Tali stabiliseras. Mellan Saima kanal och Kärstälinjärvi hejdades de anfallande i en ny försvarslinje. Motanfall med Pansardivisionen kastade tillbaka de ryska pansarkilarna och tillförde det tunga finska pansarvapnet sju nyerövrade stridsvagnar. Under natten mot den 26 juni återtogs Konkkalabergen i hårda närstrider. Andra trupper trängde fram norr om Leitimojärvi mot Aniskala. Men där räckte krafterna inte till för att täta öppningen norr om Tali. Genom den strömmade ytterligare gardestrupper mot norr och nordväst, ty ryssarna förlade sin kraftsamling dit.
II bataljonen IR 13 gick sakta söderut i terräng som var svårframkomlig med kärr och hyggen. Strax norr om punkt 34 blev det sammanstöt med en rysk avdelning. Denna drevs söderut av 6. kompaniet, som anföll över ett kärr och ut på en kalhuggen platå. Men där mötte stark eld från motsatta skogsbrynet, vilket var försvarat. Pansarfordon syntes och granatkastare öppnade eld. Anfallet körde fast. Inför risken av stridsvagnsanfall över platån gav bataljonskommendören order om försvar av tagen terräng. Längs kärrets sydkant grupperades 6. kompaniets tre plutoner och väster därom, på en höjdsträckning med berg i dagen högst upp och snårskog på sydsluttningen, 7. kompaniets två plutoner. Det blev en tunn försvarslinje från skogsvägen i öster till Nurmilampifältet i väster.
Samtidigt som 6. kompaniet anföll över kärret nådde rikssvenskarna punkt 34, där bataljonskommendören ledde striden bakom ett par vedstaplar. 150 meter framåt vänster syntes en skogshöjd. Därifrån hördes plötsligt våldsamt stridslarm, några soldater kom rusande bakåt mot vedstaplarna, en föll träffad av ett skott, de andra ropade att ryssarna anföll genom skogen. Bataljonskommendören skrek åt Avdelta kompaniet att ta höjden.
”Som en vältrimmad stöttrupp stormade de fåtaliga rikssvenskarna fram, löjtnant Nilsson till höger, löjtnant Hård till vänster om bergknallen. Maskinpistolerna gjorde sin skörd. På löjtnant Nilssons sida lade sig några ryssar skendöda och försökte bakifrån beskjuta de våra, vilket de aldrig borde ha gjort. Löjtnant Hård kom i flanken på ett ryskt snabbeldsgevär, som tillintetgjordes med hela sin servis. De återstående moskoviterna flydde i vild panik, följda av karolinernas ättlingar”.
(Jarl Gallen i Tre bataljoner).
Efter närstrid med kulsprutepistoler och handgranater nådde rikssvenskarna skogshöjdens sydkant 300 meter sydost om punkt 34. Under tiden hejdades 6. kompaniets anfall väster om vägen och bataljonen övergick till försvar, varför bataljonskommendören återkallade rikssvenskarna. När dessa gick tillbaka blev de utsatta för beskjutning av ryska handeldvapen samtidigt som ett finskt kompani gick i ställning på krönet för att försvara skogshöjden. Det kompaniet tillhörde Avdelta bataljon 14, vilken sänts från
4. Divisionen österifrån genom skogarna till punkt 34. Avdelta kompaniet återsamlades vid vedstaplarna och där konstaterades att kompanichefens stridsordonnans korpral Nils Persson saknades. Han försvann under den korta reträtten, sannolikt träffad av ett ryskt skott utan att någon lagt märke till det. Han kvarblev på slagfältet. Kompaniet fick genast ny order. Högra flanken norr om 7. kompaniet skulle skyddas mot väster. En finlandssvensk kulsprutegrupp underställdes. Vid 18-tiden nåddes skogsbrynet vid Nurmilampifältet och därifrån iakttogs sju ryska plutoner som marscherade i sluten ordning på vägen norr om Nurmilampi. Kulsprutan öppnade eld, varvid ryssarna försvann in i skogen. Rapport till bataljonskommendören, som hade eldledare hos sig, fick till följd att tung artillerield lades över terrängen söder om Huuhanniemi. Därutöver skickades 5. kompaniets två plutoner att försvara Ruskevuori mot anfall från väster.
Ryskt infanteri anföll med stöd av artilleri, granatkastare och direktskjutande stormkanoner mot 6. och 7. kompaniernas försvarslinje utan att rubba denna. Vid 20-tiden körde en Josef Stalinvagn fram längs vägen från punkt 25. Marken skalv under dess 52 ton och det skräckinjagande eldröret sköt gator i skogen med sina sextums granater. När den passerade försvarslinjen träffades den i bränsletanken av bataljonens sista närpansarvärnsprojektil. Vagnen fattade eld och bland försvararna höjdes ett segervrål som hördes ända bort till Avdelta kompaniet.
Ett av 18. Divisionen beordrat anfall kom i gång vid 21-tiden. Avdelta bataljon 14 och II/IR 13 skulle ansluta när III/IR 48, som anföll norrifrån, nådde Nurmilampi. Men ryssarna hejdade anfallet vid Huuhanniemi och enda förändringen för II bataljonen var att en finsk jägarpluton besatte Ruskevouri, varför 5. kompaniet blev reserv. Under tiden hade IV armskåren sökt samordna de finska motåtgärderna. Man beordrade den legendariske generalen Ruben Lagus, som var kommendör för Pansardivisionen, att återtaga VKT-linjen på ömse sidor om Leitimojärvi. Alla 18. Divisionens trupper ställdes under hans befäl. Det innebar att II. bataljonen och Avdelta kompaniet fick ny divisionskommendör för tredje gången på ett dygn.
Förmiddagens regn hade upphört. Det blev åter en kylig kväll och de genomblöta försvararna frös i sina tunna sommarblusar. Vid midnatt exploderade den brinnande Josef Salinvagnen med en väldig knall. Det markerade slutet på en dag under vilken Avdelta kompaniet förlorat en stupad och en nervskadad samt II bataljonen sammanlagt 45 stupade och sårade.
Svenska frivilliga i Finland 1939-1944