Harry Järv:

Natten till den 4 september 1943 var jag tillsammans med fem kamrater på väg till vår egen sida efter ett spaningsuppdrag bakom fiendens linje – det var under ställningskriget, då fronten var fastlåst i flera år. Jag försökte följa exakt samma väg som vi hade tagit när vi gick igenom åt andra hållet; vi hade då röjt en smal väg genom vår motparts minfält, som bestod av både rör- och trampminor. I mörkret råkade jag komma något bredvid den minfria stigen och steg på en mina som slet av min vänstra fot.

Detta var en vanlig skada, vi hade alltid en läderrem i ammunitionsväskan för att stoppa blodflödet i sådana fall. Jag drog till remmen ovanför knäet och började krypande desarmera minor för att öppna en ny väg. Vi hade stor erfarenhet av minor, också av att hantera dem i mörker. Man känner sig försiktigt för med handen för att lokalisera dem – de var placerade enligt ett system som vi kände väl till – lyfter upp locket med vänster hand och drar ur slagstiftet med höger hand. Vi behövde sprängämne för att luckra upp den hårda leran vid skyttegravsgrävning och korsubyggen och samlade därför trotyl i vår motståndares minfält, av säkerhetsskäl helst nattetid.

Smällen röjde vår närvaro, men som vanligt gick kulkärvarna för högt, eftersom vi nu tog oss fram krypande. Men jag blev så småningom trött, och för att inte bli en belastning för mina kamrater uppmanade jag dem att försöka ta sig därifrån på egen hand. De kröp i väg, jag låg kvar under susande granar och tänkte på alla böcker som jag ännu inte hade hunnit läsa och alla vackra flickor som jag inte hunnit se. Endast för de närmaste två- tre timmarna hade jag konkreta planer, som gällde vad jag trodde skulle bli min sista konfrontation med våra motståndare; före gryningen skulle de säkerligen inte gå in i sitt eget minfält.

Men efter en stund, en kvart kanske, kom de fem tillbakakrypande och deklarerade att alla eller ingen skulle hem. De hade återupplivat den gamla regeln ”en för alla och alla för en”, som är känd från politiken (Uppsala möte 1593), från lagstiftningen (den finns både i handelsbalken och i strafflagen, om skadeståndsskyldighet) och mest likt vår egen situation – från litteraturen (Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna”, 1844). Mina kamrater hade hittat på detta helt självständigt, utan påverkan av sina föregångare, möjligen med undantag rör Dumas.

Jag hade inga vägande invändningar mot att ändra min plan, varje normal 22-åring vill ju leva. Det ledde till att vi till slut var fyra sårade, men alla överlevde.

Eftersom jag hade stoppat blodflödet helt, kändes det efter vid pass en timme som om benet skulle sprängas. Jag avlägsnade remmen för att lätta på trycket. Av blodförlusten blev jag törstig, så på väg hem, när de släpade mig över ett kärr, åt jag gyttja för att få någon vätska i mig.

Väl framme hos de egna, ungefär ett par timmar efter smällen, togs vi emot av bl. a. bataljonsläkaren Torsten Björkwall. Jag var den svårast skadade, så han tog hand om mig först. Han hade haft ett parti flaskor med blodplasma djupt nedgrävda i den kalla leran och var nu ivrig att pröva på mig om blodtransfusion var möjlig ute i frontlinjen; såvitt jag vet hade ingen försökt något sådant förut.

Han öppnade ådern i mitt armveck med en slidkniv och hällde i mig tre flaskor. Sedan snyggade han till benstumpen, avlägsnade onödiga, kvarhängande partier och förband benet.

För några år sedan träffade jag honom och kunde då tacka honom för hans insats natten till den 4 september 1943. Han kom ihåg händelsen väl efter ett halvsekel, eftersom den var en medicinsk framgång för honom.

Ett par timmar senare var vi framme vid Fältsjukhus 38 i Vaaseni. Det var sent på natten, endast en sjukvårdssoldat var vaken. Han var märkbart irriterad över att bli störd. Jag var fortfarande törstig, och fastän jag visste att kroppen reagerar mot vätska efter en svår kroppsskada bad jag att få något att dricka, men han reagerade inte.

Jag blev i min tur irriterad över hans nonchalans. Ammunitionsväskan hängde fortfarande kvar över axeln, så jag tog en fulladdad trumkassett till kpisten och kastade den på honom. Jag låg på rygg på ett operationsbord och var dessutom i en formsvacka efter skadan, så jag fick ingen riktig kraft i kastet, vilket fortfarande grämer mig. Resultatet var att hans irritation trappades upp. Han sövde ned mig med eter. När jag vaknade upp ur narkosen var jag snyggt, men inte särskilt sakkunnigt amputerad och hade fått ytterligare fyra flaskor blod i den andra armen.

Jag var nu inne i det militära sjukhussystemet. Efter sex dygn transporterades jag till krigssjukhuset i Petroskoi (Petrozavodsk), där jag låg i en månad. När jag skulle lämna detta sjukhus och för första gången på länge ta på mig uniformen visade det sig att byxorna var söndertrasade av minexplosionen. Avdelningssköterskan sydde ihop resterna så att jag blev någorlunda presentabel. Efter en kort vistelse på Siilinjärvi krigssjukhus utanför Kuopio kunde jag på egen hand ta mig till krigssjukhuset i Vasa, nära min hemort, där en ny amputation gjordes den 16 oktober 1943 av Kasten Slätis; den krävde dock en kompletterande operation den 5 februari 1944.

I sjukhusets verkstad fäste jag på nedre delen av en kasserad krycka en liten plattform på vilken jag kunde placera knäet, så att jag kunde gå utan kryckor trots att amputationssåret inte var läkt. Någon på sjukhuset sände in en beskrivning av denna praktiska uppfinning till Röda korset; jag hoppas att andra också har kunnat nyttiggöra den. På permission hemma gjorde jag sedan en riktig protes, också den konstruerad för användning med fortfarande öppet sår. En bysmed som jag kände sedan min barndom hjälpte mig med metalldelarna.

Genom Röda korsets förmedling vårdades jag fr.o.m. våren 1944 i Sverige. På S:t Görans sjukhus i Stockholm fyllde svårt sårade finländska krigsinvalider en hel avdelning. På ett oförglömligt sätt omhändertogs vi av sjuksköterskan Margit Lindmark. Där opererades mitt ben en sista gång i maj 1944.
Ett par invalider som låg i samma rum kommer jag ihåg särskilt väl. En patient som inte förstod svenska frågade mig efter en rond vad läkarna hade sagt om honom. Jag berättade att de hade konstaterat att han hade hål på tarmarna så att födan rann ut i magen. Hans kommentar var att det i så fall inte fanns mycket hopp för honom. Han dog också kort därefter. En annan var så illa skadad i nacken att han inte kunde röra sig, och han hade också talsvårigheter. Han var familjefar och hade ett foto av sin familj, hustru och fem barn, på nattduksbordet. Vi som hade lindriga skador vände honom i sängen varje morgon så att han kunde ligga och betrakta detta foto hela dagen.

Konvalescenstiden tillbringade jag på Salsta slott i Uppland, där friherrinnan Wera von Essen under krigsåren tog emot ett 60-tal finländska krigsinvalider. På sommaren fick jag, något fördröjd av den stora metallarbetarstrejken, en riktig protes och kunde kasta min hemlagade. Den kirurg i Vasa som tidigare reamputerat mig fann att jag var i så gott skick att han klassade mig som frontduglig, och jag återvände till mitt regemente på sensommaren 1944. Regementet upplöstes i november 1944, kriget var slut och jag kunde inleda mina studier, först vid universitetet i Helsingfors, senare i Uppsala.

Från senhösten 1939 till senhösten 1944 var jag engagerad i två krig, med en paus för skolgång ett läsår då en osäker fred rådde från våren 1940 till sommaren 1941. Någon militärtjänstgöring i fredstid har jag inte upplevt. Mina erfarenheter av sjukvården under dess år kunde inte ha varit bättre.

Ur Boken: Bengt Nordell, De sista offren