Jaktskydd kom, som sagt, först i tredje rummet i F 19:s första order från SFK den 9 januari. I den nya kårordern två veckor senare, den 24 januari, prioriterades däremot ortsförsvar före attack. Spaning var emellertid den viktigaste uppgiften. Till detta avdelades dagligen minst två av de tolv jaktplanen. Av de övriga avdelades normalt fyra till försvar av Kemi och Torneå och två till fyra för försvar av Uleåborg. Från den 1 februari tillkom luftförsvar även av Rovaniemi.

För att jaktplanen skulle hinna upp i luften och kunna möta bombplanen blev det nödvändigt att sprida dem än mer och i början av mars var de spridda på sex baser, med tyngdpunkten förlagd till Rovaniemi som varit mest utsatt för bombanfall. Taktiken var högst oortodox – den konventionella jakttaktiken var att hålla ihop förbandet – men visade sig framgångsrik. Ofta räckte märkligt nog enstaka jaktflygplan för att förmå de fientliga bombplanen att avstå från att anfalla. Ett exempel: den 16 januari startade två Gladiator mot sovjetiska bombplan mot Uleåborg trots att kulsprutorna var frusna och inte fungerade. Bombplanen vände.

Den 12 januari sköt fänrik Ian Iacobi ned en I-15 vid Märkäjärvi och den 17 januari nedkämpade som sagt Salwén och Martin var sin I-15 väster om Kuolajärvi.

Uleåborg saknade den 21 januari jaktförsvar och anfölls upprepade gånger. Den 23 var dock fyra jaktplan på plats och de fientliga bombförbanden vände utan att anfalla. Samma dag var fyra andra jaktplan invecklade i luftstrid över Märkäjärvi. Iacobi avlossade 1 000 skott rakt bakifrån mot en av motståndarna utan synbar verkan. Planen var uppenbarligen bepansrade och skott gick inte igenom pansaret. Efter kontakter med finländska myndigheter och provskjutningar mot pansarplåtar från nedskjutna plan visade sig detta var riktigt. De sovjetiska planen kunde inte anfallas rakt bakifrån.

En Gladiator med fänrik John Sjöqvist sköts denna dag ned på den sovjetiska sidan. Efter krigsslutet återfanns stoftet av föraren.

Följande vecka hade förbandet ingen stridskontakt och den 26 januari anlände Nordenskiölds direktiv. Men en spaningsrote drev den 28 januari bort ett bombförband på väg mot ”Svea” vid Posio.

Den 31 januari utsattes Rovaniemi för ett häftigt bombanfall. Order utgick därefter, som nyss sagts, att även Rovaniemi skulle jaktförsvaras. Nästa dag fanns tre jaktplan på plats när nio SB-2 angrep och ett fientligt bombplan tvingades ner norr om Rovaniemi av Salwén.

Mellan den 18 och 20 februari jaktskyddades II gruppens järnvägstransport mellan Kemi och Kemijärvi vid ilastningen och i synnerhet vid urlastningen. Två jaktplan var stationerade i Veitsiluoto för skydd av Kemi och sex på ”Oskar” för skydd av Kemijärvi. Sovjetiska bombplan flög an flera gånger, men vände innan de kom fram. Den 20 februari anföll Salwén ett bombplan över Vaala, men det klarade sig tillbaka över gränsen. En man ur besättningen hoppade i fallskärm och togs tillfånga. På eftermiddagen samma dag vände ett bombförband om nio plan på väg mot Vaala, när det möttes av ett ensamt jaktplan. Dagen därpå, den 21 februari, anföll fyra jaktplan nio fientliga bombplan av typen DB-3. Ett av dem sköts i brand av fänrik Carl-Olof Steninger och störtade sydöst om Rovaniemi.

Samma dag bombarderade ryssarna av misstag Pajala, det avsedda målet var Rovaniemi som är likvärdigt beläget i förhållande till älvar och sjöar. Så småningom erkändes felnavigeringen av Sovjetunionen och skadestånd utbetalades. Ett av de angripande planen, en DB-3, nödlandade i Finland och från svenska försvarsstaben utsändes kapten Stig Wennerström för att förhöra besättningen.

Efter två veckors uppehåll i aktiviteterna uppstod en ny luftstrid den 7 mars då tre SB-2 angreps över Vaala av fänrik Einar Theler i en ensam Gladiator. Två av de fientliga planen träffades och tvingades ner sydöst om Uleåborg, besättningen i det ena av dem räddades av ett sovjetiskt transportplan. Också den svenske flygaren var nära att störta. Bensintanken träffades och han stängde bränslekranen, men fann ingen lämplig nödlandningsplats, fick i gång motorn igen och lyckades ta sig hem till basen ”Ulrik” i Uleåborg.

Den 10 mars anfölls sex fyrmotoriga TB-3 över Rovaniemi av fänrik Gideon Karlsson i ett ensamt jaktplan. De vände utan att fälla sina bomber och ett av dem nödlandade. Efter en eldstrid på marken var fem man av besättningen döda och de tre återstående togs till fånga. Alla fyra motorerna var sönderskjutna. Det svenska planet träffades i propellern.

Samma dag, den 10 mars, störtade flottiljingenjören Åke Hildinger vid Veitsiluoto under provflygning av en Gladiator där motorn bytts ut. Efter dykning kunde han inte ta ur planet ur dykningen. Anledningen var att skidspetsarna vridits nedåt och bakåt. Slutligen bröts planet sönder i luften, Hildinger träffades av en flygplansdel och förlorade medvetandet samt dödades vid nedslaget.

Sammanlagt avvärjdes 35 fientliga bombföretag mot Rovaniemi, Posio, Uleåborg, Vaala, Kemi och Torneå, då de fientliga bombplanen vände och fällde sin bomblast i skogen för att hinna undan. Tre I-15, tre SR-2, en DB-3 och en TB-3 förstördes i luften och fyra I-15 på marken. F 19 var i strid i 60 dagar.

Svenska frivilliga i Finland 1939-1944