Arne ]ung:

Allt hände under några korta, dramatiska sekunder i skymningen den 12 januari 1940 öster om en sovjetisk bas vid Märkäjärvi i finska Lappland. Två svenska bombplan svänger för att undkomma den ryska motelden och återvända hem efter krigets första uppdrag.

Plötsligt, utan att någon hinner se hur det går till, ränner ett av planen underifrån i det andra. Motorn i det övre planet slits loss och singlar mot marken. Piloten, fänrik Arne Jung, ger order till sin spanare, Matti Sundsten, att hoppa. Sen hoppar han själv och dalar i sin fallskärm mjukt ner i en grantopp.

Hans plan, en dubbeldäckad störtbombare av typ B 4, Hawker Hart, som ingick i den frivilliga flygstyrkan, F 19, fortsatte på egen hand som ett fallande löv och landade pladask ned på några träd. Spanaren, som följt med planet, undkommer som genom ett mirakel oskadd och lyckas efter fyra dygn ta sig till de finska linjerna.

Även Jung kom ner med livet i behåll. Men den dramatiska kollisionen, ett ödesdigert misstag under vinterkrigets andra månad, blev upptakten till en smärtfylld period i rysk fångenskap med misshandel, hjärntvätt, psykiskt sammanbrott och ett självmordsförsök som resulterade i att den svenske officeren och hans kollega värvades som spioner för den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Arne Jung utexaminerades vid Ljungbyhed 1939 och fick en tjänst vid bombflottiljen F 4 på Frösön. Strax efter vinterkrigets utbrott anmälde han sig som frivillig och flög tillsammans med piloter och annan personal i början av januari tolv jaktplan och fyra störtbombare till en nyupprättad bas vid Veitsiluoto söder om Kemi. Flottiljens uppgift var att försvara ett område i finska Lappland, lika stort som en fjärdedel av Sverige, men verksamheten kom att koncentreras till Sallafronten, där finnarna var hårt trängda.

För att lätta på det ryska trycket sattes åtta jaktplan och fyra störtbombare den 12 januari in mot en stab och en fordonskolonn vid Märkäjärvi. Styrkan blev försenad, och anfallet sattes in först i skymningen. Attacken blev framgångsrik. Baracker och fordon sattes i brand, och tre ryska plan på marken förstördes. Jung hade just fällt sina tolv kilos sprängbomber mot en kolonn på en snöröjd väg då han kolliderade med sin kollega, löjtnant Per Sterner.

Jung såg inte att Sterner också hoppade, men av en slump träffades de båda flygarna i snön sju timmar senare. De hade ingen mat, deras enda proviant var en konservburk, och de frös omåttligt i den arktiska kylan. De måste pulsa i sina otympliga dräkter till fots i en och en halv meter djup snö. Men de hade räddat sina fallskärmar, som de använde som skydd.

I tre dygn gick de genom ödemarken innan de kunde krypa in i en lada och göra upp eld. Plötsligt fick de se några handgranater vid dörren. De kastade sig fram med höjda pistoler bara för att mötas av hotfullt riktade gevär från ett tjugotal soldater. En officer öppnade sin dräkt och visade på hammaren och skäran, flykten var slut.

Den ryska fångenskapen och hur både han och Sterner kom att bli sovjetiska spioner har Jung skildrat i en uppsats, ”Hjärntvätt och krigsfångenskap”. Skildringen återges här i sammandrag.

De båda svenskarna fördes först till de ryska truppernas huvudkvarter norr om Ladoga. Förhören var mycket hårda och utan hänsyn till Genévekonventionen. NKVD-officerarna frågade om militära förhållanden m. m. och ville att piloterna skulle underteckna ett papper om att de var utsända av svenska staten. De ville också att svenskarna skulle uppmana sina kamrater i Frivilligkåren att lägga ned vapnen. Sterner misshandlades med pistolkolvar, och Jung ställdes framför en vaktstyrka och hotades med arkebusering om han inte talade.

Svenskarna hade i förväg gått igenom hur de skulle kunna lura förhörsledarna genom att på botten av några sanningar lämna lögnaktiga uppgifter. ”Vi lyckades”, skriver Jung, ”och vi avslöjade inget av värde för ryssarna. Men jag blev totalt utmattad och likgiltig för vad som skedde med mig”.

Efter en vecka i ensamcell i minusgrader fördes Jung och Sterner till en uppsamlingsplats för finska krigsfångar i närheten av Vologda, en järnvägsknutpunkt mellan Moskva och Archangelsk. Transporten via andra läger tog nio dygn, och Jung började lida av undernäring och vitaminbrist. I Vologda fortsatte förhören – även efter freden den 13 mars – med oförminskad styrka. Avsikten med förhören, som ofta hölls på natten, och ständiga hotelser om att han kunde vänta sig ”det värsta” var att hålla dödsskräcken vid liv hos Jung, vars kroppskrafter avtog på ett skrämmande sätt.

Från Vologda fördes Jung till NKVD:s huvudbyggnad, Bolsjoj Dom i Leningrad. Han placerades i en halvcirkelformad cell, 170 cm lång och med största bredd på 80 cm. En stark lampa lyste oavbrutet i taket, och britsen var så smal att det knappast gick att ligga eller sitta. Varje halvtimme kontrollerades han av en vakt och en överste förklarade att han skulle skjutas klockan sex.

Men ingenting hände och dygnen rullade vidare. Jungs tillstånd blev alltmer dimmigt och fjärde dygnet försökte han ta sitt liv. Enda möjligheten var att hoppa från britsen, böja kroppen och falla ned med huvudet före. Hans försök upptäcktes av en vakt, och han fördes till nya förhör.

Förhörsledaren tog emot i ett stort, elegant rum. Han var vänlig och förklarade att i avtalen mellan Sovjet och Finland fanns tyvärr inget som behandlade frågan om svenska frivilliga. Men nu skulle Jung få det bättre och slippa fängelset.

Natten därpå fördes svensken i civila kläder till en våning i södra Leningrad där han fick god mat och sova i en riktig säng. Förhörsledaren kom var och varannan dag, och Jung började förstå att ryssarna ville värva honom som spion. Han undertecknade flera uppgifter om svenska försvaret, men fortsatte sin taktik att blanda sanning – uppgifter i den offentliga svenska försvarsordningen – med lögner, bl. a. om uppdiktade svenska radiostationer.

Efter några dagars sjukdom kom ett avgörande. Jung skulle underteckna en handling enligt vilken han ställdes under NKVD:s lagar och ingå i organisationen; i en paragraf stipulerades att brott mot lagarna innebar dödsstraff.

Jung var övertygad om att han skulle skjutas om han inte skrev på. Han bedömde att hans upplevelser och hans kännedom om den hemska behandlingen av Sovjetkarelens befolkning skulle göra det omöjligt för ryssarna att låta honom återvända till Finland och Sverige och avslöja den ryska terrorn. ”Bättre då”, skriver han, ”att vara en levande kämpe än en död hjälte.”

Jung skrev på och fick resa till Moskva, där han inkvarterades i en datja. Han fick träffa chefen för Kominterns skandinaviska avdelning, som påminde om att ett avhopp var liktydigt med döden. Efter mötet fick Jung en lyxmiddag tillsammans med sin förhörsledare, som var glad över att ha lyckats få svensken att träda i sovjetisk spiontjänst.

Jung fick en snabbkurs i spionageteknik och uppgifter om hur samarbetet skulle ske med en agent i Stockholm sedan han frigetts. Den 10 maj utväxlades han vid den nya gränsen nordväst om Viborg tillsammans med Sterner, som tidigare förts till Moskva och även han värvats som spion, samt tre svenska frivilliga ur Grafströms jägarkompani.

I Helsingfors placerades de båda piloterna tre veckor i en karantän. De berättade för chefen för finska underrättelsetjänsten om sina upplevelser. Han var inte förvånad, utan snarast positiv till deras uppträdande och uppmanade svenskarna att ta Kominterns dödshot på allvar.

Ur Boken: Bengt Nordell, De sista offren