I samband med industrialiseringen på 1800-talet var arbetarbefolkningens ställning i början inte reglerad utan grundade sig närmast på arbetsgivarens vilja. Stora misshälligheter förekom ofta i avlöningen, arbetstiderna, semestrarna, arbetsförhållandena, uppsägningsskyddet, strejkrättigheterna och i många andra frågor. Arbetarbefolkningens boendeförhållanden var på många håll bedrövliga och hälsovården var inte ordnad. I början av 1900-talet utgjorde dessutom den tidvis omfattande arbetslösheten ett stort problem.
Den organiserade arbetarrörelsen som arbetade för att förbättra arbetarbefolkningens ställning fick sin början i Europa på 1860-talet, men i Finland började organiseringen först på 1890-talet. Speciellt inrättandet av Finlands socialdemokratiska parti var en betydelsefull händelse. Det riksomfattande arbetarpartiet inrättades vid arbetarföreningarnas representantmöte som hölls i Åbo år 1899. Partiets program koncentrerade sig i början på att praktiskt åtgärda de samhälleliga missförhållandena.
Namnet Socialdemokratiska partiet i Finland togs i bruk vid ett möte i Forssa år 1903. Det godkända programmet var klart och tydligt socialistiskt. Arbetarrörelsen deklarerade nu att man kämpade mot det borgerliga klassamhället för att ändra det i grunden.
Storstrejken år 1905, som i huvudsak var riktad mot Rysslands åtgärder, var en bekräftelse på arbetarbefolkningens styrka. Ett tecken på en gradvis försvagning av den ryska regimen var att det år 1906 var möjligt att stifta en lag om Finlands enkammarriksdag. Kvinnorna i Finland fick rösträtt som de första i Europa och som andra i hela världen. Valbara blev de som de första i världen.