Både den röda och den vita terrorn hörde komplicerat ihop med lokala förhållanden och krigets allmänna skeden. Den röda terrorns egentliga början hör ihop med strejken 14-20.11.1917. Under strejken och den därpå följande veckan dödades 25 vita. De rödas våldshandlingar riktade sig i februari då kriget redan börjat, i huvudsak mot skyddskåristerna, vilka försökte ta sig till de vita norrut eller vilka blev fast inom de områden där de röda utförde upprensningsåtgärder bakom fronten. Också civilbefolkningen blev föremål för ett otal våldshandlingar.

Av dessa var en del rena sammanträffanden. Orsaken var i allmänhet rödgardisternas och de lägre chefernas brist på disciplin och deras godtycke. Då den röda ledningen och stridsförmågan rasat samman i slutet av april började de rödas trupper som till stor del blivit utan ledning och också ett stort antal röda civilflyktingar en panikartad flykt österut. I samband med flykten gjorde de röda sig skyldiga till ett otal mord och rån, där drivfjädern i många fall var hämnd eller gammalt agg. Till dessa hörde de systematiska nästan 160 morden på vita fångar i Kouvola, Koria och Viborg. Allt som allt föll 1 649 personer offer för den röda terrorn och dödades.

Terrorn från de vitas håll ökade då man närmade sig krigsslutet. Utmärkande för terrorn var att den gick ut på hämnd. Röda sköts framför allt efter att striderna hade upphört och de hade gett sig tillfånga. De röda ställdes framför en avrättningsgrupp efter behandling av lokala och självupprättade snabbdomstolar. Speciellt general Mannerheim försökte under kriget hejda den godtyckliga avrättningen av röda fångar. Antalet röda som avrättades av de vita var tillsammans ca 8 400 personer, av vilka 364 var kvinnor. I domstolarna för statsförbrytelser som inrättades efter kriget för ett tillbörligt dömande av röda utmättes sammanlagt 555 dödsdomar, av vilka 265 verkställdes.