Under år 1917 hade det uppstått två väpnade grupperingar, skyddskårer och röda garden. Det började se ut som om en konfrontation mellan dem skulle vara oundviklig. Vardera försökte med alla medel skaffa mera vapen. I slutet av år 1917 började grupperingarnas regionala inriktning vinna insteg. Österbotten och en del av Karelen var i skyddskårernas besittning, då de röda gardena åter var betydligt starkare än skyddskårerna i Södra Finlands bosättningscentra. Förutom av gardena komplicerades läget av att det fanns ca 40 000 ryska soldater i landet, vilka var orsak till mycket ordningsstörningar och rädsla bland medborgarna.
För att få ordning i landet befullmäktigade senaten 15.1.1918 general C.G. Mannerheim att ställa upp regeringens trupper i Norra Finland och att fungera som chef för dem. Skyddskårerna utnämndes till regeringens trupper 25.1.1918.
För att säkra stödområdet avväpnade skyddskårerna de ryska trupperna som fanns i Österbotten genom ett överraskande tillslag 28.1.1918 kl. 03. Avväpningen var i allmänhet oblodig. Efter detta kunde man egentligen påbörja formeringen av regeringens trupper, den vita armén. Emedan skyddskårerna hade inrättats endast för den egna säkerheten och då många skyddskårister var ovilliga att bege sig till en eventuell strid längre bort från sin hemort uppstod problem till en början. Av denna orsak försökte man också ställa upp värvade trupper, men värvningen gav inte trupper i tillräcklig utsträckning. Lösningen var utnyttjandet av värnpliktslagen från år 1878.
I Finland ansåg man att den fortfarande var i kraft, då lagen från år 1901 som upphävt den hade stiftats i strid med den gällande lagstiftningsordningen. Med stöd av lagen inkallades 21-40-åriga män, politiskt opålitliga borträknade. Före avfärden till fronten hann man ge männen utbildning i en till sex veckor. Som den vita arméns befäl, underbefäl och samtidigt utbildare fick man jägarna som återvänt till Finland från Tyskland, av vilka huvuddelen, 950 man, anlände till Vasa 25.1.1918. Jägarnas betydelse för händelserna under de följande månaderna var mycket avgörande.
Samtidigt med att den vita armén ställdes upp förstärkte de röda gardena sina styrkor. Man anslöt sig i allmänhet frivilligt till de röda gardena av ideella skäl. Många arbetslösa anslöt sig till gardena med anledning av de ekonomiska förmåner och förplägnaden som dessa erbjöd. Arbetarbefolkningens organisationsbeslut och det sociala trycket på smågrupperna var också en motivering för anslutning till gardena. Av rödgardisterna var ca 60% industriarbetsfolk och 30% lantarbetare eller arrendatorer. Inom det röda området tog man i april 1918 i bruk arbetsplikt och tvångsuttagningen av manskap ökade. Detta ledde till att ett stort antal sydfinländare gömde sig i skogarna eller i bosättningscentra för att undvika att hamna i tjänst.
Bristen på utbildade officerare och underofficerare var ett stort problem inom de röda gardena.
De som var i ledningsuppgifter på olika nivåer inom gardena bestod till största delen av personer valda på grund av fackföreningsverksamhet och utan något som helst militärt kunnande. Av den ryska militären bistod ca 3 000 man de röda gardena i olika skeden. En del var mycket värdefulla specialmän för de röda gardena.
De röda gardena hamnande på kollisionskurs med den lagliga överheten, då skyddskårerna 25.1. hade utnämnts till regeringens trupper. De röda gardena tog makten i Helsingfors 28.1.1918 och makten koncentrerades till folkkommissariatet. Kullervo Manner blev dess ordförande. Han var en före detta riksdagsman och den socialistiska riksdagens talman. Senare använde Manner diktatorsfullmakter i det röda Finland.
Den första betydande väpnade sammandrabbningen mellan skyddskårerna och de röda gardena hade inträffat redan 19.1. i Karelen med anledning av vapentransporter som sänts från Petersburg åt de röda.
Följande stora transport av vapen och skjutförnödenheter som Lenin hade lovat de röda avgick med tåg från Petersburg 27.1. Vapentåget eskorterades av två andra tåg i vilka fanns rödgardister som skyddade transporten. I samband med denna transport och skyddandet av den tog de röda makten natten mot 28.1. i Kotka, Tammerfors och Åbo. Natten mot 28.1. tog de röda makten i Helsingfors. En del av senatorerna som fanns i huvudstaden flydde till Vasa och en del gömde sig i Helsingfors.
Det röda och det vita Finlands gränslinjer tog form före 7.2. Södra Finland och den västra delen av Karelska näset var i de rödas och resten av Finland i de vitas besittning. För de röda var det viktigt att behärska banan som gick till Petersburg, då det åter för de vita visade sig betydelsefullt att ha greppet om tvärbanan Karelen-Österbotten som just blivit färdig, samt om den viktiga järnvägsknutpunkten Haapamäki. Egentliga frontlinjer uppstod inte på grund av det ringa antalet trupper, utan vardera parten höll sig i närheten av vägar och järnvägar.
I slutet av februari fördes tidvis häftiga strider på de olika frontavsnitten. Från Tammerfors försökte de röda anfalla i riktning mot Haapamäki, men uppnådde ingen framgång. På grund av vardera sidans bristfälliga utrustning och utbildning fördes strider enbart dagtid. På kvällen drog sig trupperna till sina nattkvarter och återvände till linjen på morgonen.
Under mars hade truppernas styrka vuxit så att det fanns ca 70 000 man på vardera sidan och på den röda sidan också kvinnor. Endast ca hälften av truppernas totalnumerär var vid fronten.
Striderna i Tammerfors i mars-april var avgörande för kriget. De vita inringade i mycket häftiga och blodiga strider de starka röda trupperna som var koncentrerade till Tammerfors. De vita fick till slut staden i sin besittning 6.4. De röda förlorade ca 2 000 man i stupade och 11 000 rödgardister och medlemmar från arbetarrörelsen blev tillfångatagna. De vita förlorade 600 man i stupade. Också en frivillig brigad från Sverige som kämpat på regeringstruppernas sida led svåra förluster.
De ca 12 500 man starka tyska trupperna som kallats till vårt land av senaten steg med sina första avdelningar i land i Hangö 3.4. och fyra dagar senare i Lovisa. Tyskarnas ankomst till Finland och nederlaget i Tammerfors raserade de rödas ledning. Den förflyttade sig från Helsingfors till Viborg. Tyska trupper besatte Helsingfors 12-14.4. I Helsingfors stupade ca 300 röda och 60 tyska män. Över 6 000 röda blev tillfångatagna.