Man har använt många namn på striderna på vårvintern och våren 1918 som försiggick i huvudsak mellan finländarna. De mest allmänna benämningarna har varit frihetskrig, medborgarkrig, inbördeskrig, uppror, det röda upproret och klasskrig.
Benämningen frihetskrig befästes snabbt på den vita sidan då skyddskårerna, som den lagliga regeringen utnämnt till sina egna trupper, hade avväpnat ryssarna som fanns i Österbotten, således en främmande stats trupper som funnits inom den statens område som förklarat sig självständig. Kriget som brutit ut var på den vita sidan till en början framför allt ett frihetskrig. De ryska trupperna utgjorde fienden, men i praktiken endast en del av dem. Benämningen frihetskrig motiveras av att den ryska 42 Armékåren som varit i Finland förklarade sig vara i krig med Finlands regerings trupper. Krigstillståndet var närmast formellt, men det krävde ett fredsavtal i Dorpat (Tarto) år 1920.
Benämningen frihetskrig motiveras också av att J.V.Stalin som redan år 1918 hört till de ryska bolsjevikernas ledning i sitt tal meddelade att det röda Finland hörde till de kommande sovjetstaterna. Det är inte troligt att den röda Folkkommissariatet som fungerat i Finland skulle ha klarat av att bibehålla Finland suveränt från Råds-Ryssland. Av de olika benämningarna på kriget betecknar frihetskrig framför allt det permanenta uppnåendet av ett självständigt och demokratiskt Finland. Däremot beskriver inte benämningen själva händelserna. På den vita sidan inkluderade några också i benämningen den tanken att de röda uttryckligen skulle ha kämpat mot Finlands självständighet. Så förhöll sig saken emellertid inte. Knappast någon skulle ha önskat bli kvar under Ryssland.
Benämningarna medborgarkrig och inbördeskrig beskriver själva händelserna under kriget. Kampen fördes i huvudsak mellan finländarna. Ryssarnas och inte heller tyskarnas andel var avgörande för slutresultatet. De tyska truppernas verksamhet förkortade dock troligtvis kriget. De röda å sin sida stred inte mot Finlands självständighet utan ansåg sig föra inbördeskriget enbart för den samhälleliga revolutionen.
Benämningen uppror ger inte någon helhetsbild av kriget, fastän det också finns klara motiveringar för det. Till exempel de svenska socialdemokraterna fördömde sitt finländska broderparti just därför att det hade ”skridit till väpnat uppror mot den riksdag som på bred bas valts av folket.” Den största delen av de röda kände knappast någon upprorsanda mot självständighetssenaten eller riksdagen, utan det var fråga om mera mångskiftande samhälleliga frågor.
Benämningen klasskrig är felaktig, då inga statistiker stöder uppfattningen om att olika samhällsgrupper verkligen skulle ha kämpat mot varandra. De olika sidornas sociala fördelning var inte entydig trots att majoriteten på den vita sidan var bönder och på den röda sidan arbetare. Endast en del var frivilliga på de båda sidorna, eftersom bildandet av frontlinjerna, ibruktagandet av värnpliktslagen och tvångsrekvireringarna fördunklade den verkliga viljan att delta i striden mot andra finländare.
Ingen av de använda benämningarna beskriver som sådan det förda kriget. Det var inte enbart fråga om ett frihetskrig eller medborgarkrig. Till exempel Finlands jägare som återkom från Tyskland kom för att delta i ett frihetskrig mot det ryska väldet. Kriget hade under deras bortavaro förvandlats till ett medborgarkrig. Det vita Finland förde frihetskrig och det röda Finland medborgarkrig. På vardera sidan stred finländare, som ville ha självständighet för Finland. Det skulle vara fel att enbart använda den benämning som den andra sidan gav kriget. Motstridigheten kan lösas enbart genom att använda sig av benämningen frihetskrig-medborgarkrig som vardera parten och hela Finlands folk respekterar.