Från och med år 1809 hade Finland varit en del av Ryssland i egenskap av ett autonomt storfurstendöme. I slutet av 1800-talet blev Finland ställning föremål för offentlig uppmärksamhet i Ryssland då den ryskvänliga pressen i kritiserande ton började skriva om saken. I februari 1899 offentliggjorde storfursten av Finland, kejsar Nikolai II det Nådiga manifestet som gällde Finland, som man började kalla Februarimanifestet.
I det fastställdes rikslagstiftningsordningen för landet, vilket i avsevärd grad begränsade Finlands autonomi. Kejsaren hade då han kom till makten förklarat sig på samma sätt som sina föregångare att iaktta Finlands grundlagar. Finlands folk förlorade sitt förtroende för kejsaren och sade att härskaren var en ”edsbrytare”.
År 1898 hade Nikolai Bobrikov utnämnts till Finlands generalguvernör. Han körde hårt på förryskningen av Finland. Han uppgjorde ett program i tio punkter, genom vilket Finlands autonomi i praktiken skulle komma att indras. Den svaga kejsaren godkände programmet. Särskilt betydelsefull var den nya värnpliktslagen som hade stiftats år 1901, enligt vilken finländarna var tvungna, i strid med den gällande värnpliktslagen från år 1878, att tjänstgöra också utanför Finlands gränser.
En stor del finländare svarade på Bobrikovs åtgärder med passivt motstånd. Detta tog sig uttryck i att man inte följde de utfärdade föreskrifterna och inte heller annars befrämjade man förryskningsåtgärderna. Finländarna gick också i en omfattande uppbådsstrejk. En stor del av dem som var i uppbådsåldern infann sig inte år 1902 till uppbådsplatsen.
Om finlands folks långtgående samstämmighet berättar för sin del försöket att i mars 1899 överlämna den så kallade Stora adressen till kejsaren. Syftet med adressen var att uttrycka bekymret för Finlands ställning. På mindre än tio dygn samlade huvudsakligen studenter in 523000 namn på denna medborgaradress. En delegation på 500 personer förde adressen till Petersburg. Kejsaren tog inte emot delegationen.
Förutom det passiva motståndet började personer som sades vara aktivister en mera kompromisslös verksamhet. En del ryssar samt finländska tjänstemän som representerade undfallenhetsriktningen mördades. Skolöverstyrelsens biträdande kamrer Eugen Schauman sköt Bobrikov i juni 1905 i senatens trappor och tog därefter själv sitt liv. Mordet på Bobrikov godkändes allmänt i Finland. Det ledde dock inte till att Rysslands grepp om Finland mildrades utan detta berodde på den inre jäsningen i Ryssland.
I oktober 1905 spred sig en strejkrörelse från Ryssland till Finland, som ledde till storstrejk i vårt land. Under strejken inrättades två slags garden för att upprätthålla ordningen, röda garden och skyddskårer, inom vilka slutligen fanns 6 500 beväpnade män. Förhållandet mellan gardena var tidvis spänt och nära att leda till väpnade sammandrabbningar.
Med anledning av storstrejken och andra samhälleliga samt politiska påfrestningar undertecknade kejsar Nikolai II år 1905 det så kallade Novembermanifestet, i vilket verkställandet av Februarimanifestet avbröts.