För att undvika huliganism och plundring hade man redan under storstrejken år 1905 inrättat olika slags garden. De var delvis finansierade och utrustade med allmänna medel. Efter att den egna militären upplösts fanns det ingen annan ordningsmakt i Finland än ryskt krigsfolk och av frivilliga personer sammansatta garden, röda garden och skyddskårer. Det fanns likväl också personer inom de röda gardena som i och med storstrejken hyste tankar på en revolution med våld vid behov. Man hade också kontakter med de revolutionära bolsjevikerna.

Uppdelningen i röda garden och skyddskårer som uppstått i Helsingfors under storstrejken spred sig under våren 1906 också till andra orter i landet. Med myndigheternas stöd inrättades skyddskårer till polisens hjälp för upprätthållande av ordningen och för att lugna ner oroligheterna bland arbetarbefolkningen. I Helsingfors uppställdes en 700 man stark polisreserv, som införlivades med den lokala skyddskåren.

Före detta officerare togs in i skyddskårens ledning och bland manskapet fanns ett stort antal studenter. I arbetarbefolkningens tycke riktade sig förstärkandet av skyddskårerna uttryckligen mot arbetarbefolkningens aktiva verksamhet.

I Hagnäs i Helsingfors inträffade i augusti 1906 ett tumult med anslutning till Sveaborgsupproret och spårvagnsstrejken, där det röda gardet och skyddskåren kom att stå mot varandra. Flera personer blev dödade vid skjutandet. Följden blev att de röda gardenas verksamhet försvårades. De upphörde också med sin officiella verksamhet redan på hösten 1906.

Den borgerliga aktiviströrelsen inrättade å sin sida Voima-förbundet år 1906. Det var avsett som en slags hela folkets skyddskår. Inom det fanns slutligen 8000 medlemmar. Likväl var det bara någon enstaka arbetaraktivist som anslöt sig till organisationen. I Ryssland hyste man misstro mot Voima-förbundet och senaten upplöste det redan i november 1906.