Vinterkriget

År 1918 fanns 266 fältkanoner i Finland efter frihets-medborgarkriget. De bestod i huvudsak av krigsbyte från ryssarna och de röda. Huvuddelen av kanonerna var 76 mm lätta kanoner av årsmodell 1902. Förutom de egentliga fältkanonerna hade efter ryssarna i Finland blivit kvar en stor mängd föråldrade och klumpiga kanoner med styv lavett, vilka hade en anspråkslös eldhastighet.

Fältkanoner och skjuttillbehör till dessa anskaffades endast i ett litet antal från flera olika länder på 1920-talet. De anskaffade kanonmodellerna var med några undantag de samma som de som blivit efter ryssarna i Finland. Endast åtta kanoner vara av nyare modell från 1920-talet. Tungt artilleri skaffade man mycket litet. På 1930-talet hade man inte alls skaffat fältartilleri. Däremot grundades Statens kanonfabrik, vars första kanoner likväl blev färdiga först år 1943.

Inom skjuttekniken uppnådde det finländska fältartilleriet på 1920- och 1930-talen en mycket hög nivå. Detta var speciellt överste, sedermera artillerigeneral Vilho Petter Nenonens förtjänst. Han hade utnämnts till inspektör över artilleriet. Artilleriets skjutteknik och taktiska användning inslipades från och med år 1920 varje år på de sommarläger i vilka alla fältartilleritrupper deltog och som räckte nära på tre månader och ordnades på Karelska näset i Perkjärvi. Från och med år 1925 ordnades också tvåveckors vinterläger. På fältartilleriets läger utvecklades den enhetliga andan och vapenslagets höga yrkeskunnighet, som hade så stor betydelse under krigsåren.

Då vinterkriget bröt ut hade Finland endast 33 fältartillerisektioner. Till en sektion hörde 12 kanoner enligt den fastställda styrkan. Kanonutrustningen var nästa enbart lätt, eftersom endast fyra sektioner hade tunga kanoner. Alla framställningar som gjorts om utveckling av fältartilleriet på 1920- och 1930-talen hade lämnats obeaktade av ekonomiska och politiska skäl. Trupperna hade 412 fältkanoner och endast knappt 300 000 granater. Detta innebar att det fanns skjutförnödenheter endast för några veckors behov.

I vinterkriget måste det finländska fältartilleriet delvis lida för de fel som begåtts då man före vinterkriget låtit bli att utveckla Finlands försvarsförmåga. Det fanns så litet skjutförnödenheter att också mot de viktigaste målen kunde man i allmänhet skjuta endast några tiotals granater. För att krossa de finländska ställningarna använde fienden ett hundrafalt större granatantal. Den finländska infanterisoldaten betalade med sitt blod för dessa inbesparingar. Genom att begränsa användningen av granater på annat håll kunde det finländska fältartilleriet tidvis på några platser, såsom i Taipale, krossa de anfallande fiendemassorna med en koncentrerad och väl ledd eld.

Under vinterkriget var det många stater som sålde, donerade eller lånade ut fältkanoner till Finland.

Medlidandet med Finland var världsomfattande. Särskilt Frankrike, Storbritannien, Sverige och Norge hjälpte Finland. De kanoner som Spanien hade skickat kom fram först efter kriget. Italien sände granatkastare och skjutförnödenheter. Den stora hjälpen från Förenta staterna kom alldeles för sent. Största delen av utrustningen som beställts från olika länder hann inte med till vinterkriget.

Fortsättningskriget

Under mellanfredstiden förstärktes Finlands fältartilleri avsevärt. Från Förenta staterna kom ca 230 fältkanoner och en stor mängd granater. Efter ändrings- och reparationsarbeten kunde man ta i bruk de kanoner som anskaffats från andra länder under vinterkrigstiden. Av de kanoner som erhållits som krigsbyte var 160 i användbart skick och en stor del av dem kunde tas till fältartilleritrupperna. De 220 kanoner som köpts från Tyskland var i huvudsak krigsbyte från Polen och Frankrike. Sektionerna var nu 77 till antalet och kanonerna över 1 000. Det tunga artilleriet hade redan 20 sektioner.

Då fortsättningskriget bröt ut behövde man inte längre spara på varje granat som i vinterkriget. I början av kriget hade man 2,7 miljoner granater. Då finländarna började erövra tillbaka de områden som förlorats under vinterkriget kunde man skjuta kraftiga eldförberedelser med fältartilleriet och granatkastare innan infanteriet gick till anfall. Till exempel i Tuulosjoki norrom Ladoga sköt de finländska fältkanonerna 4.9.1941 18 000 granater mot genombrottspunkten under några timmars tid. Därefter mötte inte infanteriet något betydande motstånd och jägarna kunde på cykel förfölja de fiender som blivit kvar.

Under ställningskriget fördes många häftiga lokala strider, där det finländska fältartilleriet utmärkte sig genom snabb eldgivning och koncentrerad eld. Fältartilleriutrustningen utvecklades avsevärt. I krigsbyte hade man fått över 800 kanoner, av vilka en del kunde tas i bruk. Över 600 kanoner köptes från Tyskland, av vilka största delen var krigsbyte från Frankrike, men en del var också ny tysk utrustning. Man använde sig samtidigt av i medeltal 30 olika fältkanonmodeller, vilket försvårade underhållet och kompletteringen av skjutförnödenheter. Bristen på motorfordon som var lämpliga att dra kanonerna var ett problem. Största delen av kanonerna var hästdragna. Det krävdes åtta hästar för att dra en tung kanon. På sommaren 1944 använde sig fältartilleriet av 10 000 hästar.

I avvärjningsstriderna på sommaren 1944 visade Finlands fältartilleri sin effektivitet. Artilleriet hade nu 86 sektioner, av vilka 46 var lätta, 37 tunga och 3 grovkalibriga. Det fanns ca 51 000 kanoniärer i fronttrupperna. Fältartilleriet hade tillgång till över två miljoner granater. Sovjetunionens storanfall överraskade likväl finländarna på Karelska näset i Valkeasaari 9.-10.6.1944. Det fientliga artilleriets övermakt var då förkrossande. Inom det ca åtta kilometer breda genombrottsområdet hade fienden 300 kanoner eller granatkastare per frontkilometer. I eldförberedelse sköt man hundratusentals granater. Finländarnas stridsgravar och korsur förstördes. Avvärjningselden som finländarna sköt blev alltför svag. Fiendens genombrott lyckades.

Läget ändrades fullständigt i storstriden vid Tali-Ihantala och i Vuosalmi i månadsskiftet juni-juli 1944. Man hade nu klarat av att tyngdpunktsmässigt koncentrera sig på området där striderna avgjordes. I de viktigaste terrängpunkterna i Tali-Ihantala kunde man i princip koncentrera elden från 21 sektioner, således eld från 200 kanoner. I praktiken sköt finländarna kortvarigt flera tusen granater med 100-150 kanoner mot den avgörande punkten. Eldens effekt grundade sig framför allt på koncentreringen av sektionernas eld. Verkan hade aldrig tidigare skådats. Fiendens anfallsgruppering som bestod av minst ett regemente splittrades 4-5 gånger och en stor pansarvagnsgruppering 6-7 gånger med fältartilleriets eld. Fiendens anfallsförsök avstannade under infanterivapnens, pansarvärnets, fältartilleriets och luftstridskrafternas eld samt genom infanterikrigarnas hårdnackade motstånd.

Ännu i augusti 1944 visade det finländska fältartilleriet vid sidan om infanteriet sin styrka. I de sista stora avvärjningssegrarna utplånades eller slogs den starka fienden och bland annat 51 fältkanoner erhölls som krigsbyte.

Då vapenvilan trädde i kraft 4.9.1944 var det finländska fältartilleriet fortfarande mycket starkt. Det fanns 85 sektioner och av dessa hade 38 tung utrustning. Under fortsättningskriget hade man avskjutit ca 4,8 miljoner granater och på grund av de stora anskaffningarna fanns ännu över två miljoner kvar då det blev fred. Finlands fältartilleri visade redan under vinterkriget vad en väl utbildad och motiverad trupp klarar av trots brister i kanonutrustningen och skjutförnödenheterna. Under fortsättningskriget var det kraftiga finländska fältartilleriets insats många gånger avgörande för stridernas utgång.