Med fjärrpatrullverksamhet avses den patrullverksamhet som förekom djupt i ryggen på fienden närmast under högkvarterets ledning eller på order av den. Också divisionernas och andra truppers särskilt utbildade och utrustade avdelningar deltog tidvis i verksamheten. Uppgiften bestod i allmänhet av spaning, men ofta hörde också förstörelse- och störningsuppgifter till verksamheten.

Redan före vinterkriget gjorde otaliga små patruller spaningsfärder bakom gränsen. Mål för spaningen var framför allt de stora skogsarbeten som pågick på Sovjetunionens sida och i anslutning till dessa de omfattande byggnadsarbetena på vägar och järnvägar. Generalstaben i Finland var självfallet mycket intresserad av dessa.
Under vinterkriget hann man inte bedriva någon egentlig fjärrpatrullverksamhet, men under den tiden skapades förutsättningarna för fjärrpatrullutbildningen under vapenstilleståndet och för fjärrpatrullverksamheten under fortsättningskriget. Under vapenstilleståndet utbildades ca 150 män för olika uppgifter inom fjärrpatrullverksamhet. Utbildningsteman var till exempel kännedom om Sovjetunionens vapen och trupper, hur man gör observationer, partigängarfärdigheter, kartläsning och orientering samt hur man gör sig bekant med ryskspråkigt kartmaterial. Det var viktigt med tanke på den kommande verksamheten att man på våren 1940 påbörjade utbildningen av patrullradister. För en del av patrullmännen som utbildades ordnades en kurs i fallskärmshoppning på våren 1941. Patrullspaningen pågick under hela vapenstilleståndstiden. Särskilt viktigt var det att klarlägga Sovjetunionens eventuella förberedelser för anfall mot Finland. På Karelska näset fanns i allmänhet fortlöpande två spanare för detta.

I fortsättningskrigets anfallsskede gav fjärrpatrullerna viktig information om vägnät, färdigställde försvarslinjer samt om storleken på fiendens trupper och deras beskaffenhet. Störande av järnvägstrafiken bromsade i vissa fall upp fiendens transporter betydligt.

Under ställningskriget permanentades organiseringen av fjärrpatrullverksamheten så att man till högkvarterets ledning för fjärrpatrullverksamheten inrättade en ledningsstaffel Avdelta Bataljonen 4 (ErP 4). Till den kom att höra fyra underledningsstafflar på kompaninivå, vilka hade regionalt verksamhetsansvar inom olika frontavsnitt. Var och en av dessa avdelningar har fått mycket beröm för det de utförde. Avdelningarna gavs namn enligt sina ledare. De var räknat från söder Avdelning Vehniäinen, Avdelning Kuismanen, Avdelning Marttina och avdelning Paatsalo.

Fjärrpatrullerna var sommartid ofta mycket små, om det bara var fråga om ett spaningsuppdrag. På vintern krävde alltid öppnandet av spår en större avdelning. Om det var fråga om ett förintelseuppdrag måste truppen vara avsevärt större. Under fortsättningskriget förintade finländarna två stora sovjetiska underhållscentraler. Avdelningarna hade då styrkor på hundra och till och med över femhundra man. En avdelning av det senare slaget var i huvudsak sammansatt av vanligt infanteri. Murmanbanan avskars flera gånger, i januari 1942 med en avdelning på till och med nästan 1 300 man. I samband med patrullfärderna ställde man till så att tiotals tåg spårade ur, av vilka en del via Murmansk transporterade amerikanska och engelska vapen till Sovjetunionen. Mycket speciell var den förstörelsefärd på Murmanbanan längs vattendragen som finländska och tyska fjärrpatruller gjorde tillsammans på sommaren 1942 med trettio tvåpersoners kanoter.

Manskapet i fjärrpatrullerna var i sin helhet en för uppgiften särskilt utvald trupp. En god fysisk kondition och själslig uthållighet samt färdighet i att hantera vapen var ovillkorliga krav. Under många patrullfärder hamnade männen i extrema påfrestningar då de försökte undvika fiendens förföljaravdelningar eller kom i strid med dem. Också det att en fjärrpatrullman blev sårad kunde medföra att slutförandet av uppgiften avbröts eller leda till hela avdelningens undergång. Att undvika fiendens förföljaravdelningar och att avleda dem krävde färdighet och list. En patrullfärd kunde räcka i veckor och i ett fall till och med nära på två månader. Återkomsten till den egna sidan genom fronten var många gånger svår.

Fjärrpatrullmännen var tvungna att bära med sig en stor mängd proviant, skjutförnödenheter och ofta också explosiva varor. Beväpningen bestod i allmänhet av Suomi-maskinpistolen. Kompletteringar gjordes från gömmor eller genom fallskärmsnedsläpp från flygplan. Också transporten av patrullerna och hämtningen av dem skedde ofta med flygplan. Endast sällan gjorde man fallskärmshopp inom fiendens område.

För att fjärrpatrullverksamheten under fortsättningskriget skulle lyckas var det särskilt viktigt att patrullerna hade tillgång till den nya just för den här verksamheten utvecklade telegraferingsradion, Kyynel. Namnet härleddes av att radion till en början hölls lika hemlig som hembrännarnas ”korpikuusen kyyneliä (ödemarksgranens tårar)”. Med radion kunde man krypterat snabbt förmedla den viktigaste spaningsinformationen. Avlyssningsstationerna som fanns inom det egna ryggområdet följde kontinuerligt med fiendens radiotrafik. Ofta avslöjade detta fiendens efterföljaravdelningars verksamhet och bakhåll som gillrats i fjärrpatrullernas färdriktning. Många fjärrpatruller klarade sig undan förintelse tack vare den välordnade radioverksamheten. Fjärrpatrullerna hade också med sig Töpö-mottagare, med vilka man lyssnade på rundradion. Ofta innehöll en harmlös bulletin eller till släktingar sända hälsningar, som kunde höras av alla, dold och många gånger livsviktig information, order eller anvisning adresserad till någon patrull.

Finländarnas fjärrpatrullverksamhet band en betydande del av fiendens krafter vid säkringsuppgifter bakom fronten. De utförda förintelseuppdragen försvårade fiendens verksamhet. Fjärrpatrullernas viktigaste betydelse låg ändå i spaningsinformationen som de gav, av vilken en del direkt inverkade på de olika ledningsnivåernas beslut. Verksamhetens stora värde framgår av att sammanlagt 19 fjärrpatrullmän utnämndes till riddare av Mannerheim-korset. Antalet är verkligen stort då man beaktar det mycket ringa antalet riddare totalt, endast 191 soldater. Av patrullmännen hörde åtta till Högkvarterets fjärrpatruller och elva var män från olika divisioner och andra trupper. Förlusterna bland fjärrpatrullmännen var svåra. Enbart bland Högkvarterets fjärrpatruller stupade 86 män. En del patruller förintades helt och hållet. Så gick det bland annat i oktober 1942 för den estniska 13-manna patrullen som leddes av ErP4.