Finlands luftstridskrafter inrättades som en självständig försvarsgren redan år 1918 som den andra i hela Europa. I många länder var flygtrupperna ännu tiotals år en del av armén eller flottan. I Finland tvistade man länge om huruvida man skulle anskaffa vatten- eller landbaserade flygplan. Finlands sjöar erbjöd både sommar- och vintertid utmärkta och gratis flygfält. Finlands luftstridskrafter anskaffade många olika typer av flygplan från olika länder, i allmänhet i litet antal, och således var typbrokigheten stor i vårt land. Den enda större anskaffningen gällde byggandet av 120 I.V.L. A 22- pontonflygplan på licens vid Luftstridskrafternas Flygplansfabrik.

Först i slutet av 1930-talet konstaterade man slutligen, att vattenflygplanen till prestationsförmågan var hjälplösa i förhållande till de landbaserade flygplanen. Ännu var man inte helt på det klara med om man framförallt behövde bombplan eller jaktplan. Före vinterkriget hann man anskaffa tidsenliga tvåmotoriga Bristol Blenheim-bombplan från Storbritannien och nöjaktigt tidsenliga Fokker D XXI-jaktplan från Holland samt Fokker C X- spanings- och samverkansplan, vilka man också kunde använda för bombningsuppgifter. Alla dessa flygplanstyper tillverkades också på licens i Finland.
Då vinterkriget bröt ut hade Finlands luftstridskrafter 82 tidsenliga eller nära på tidsenliga flygplan. Dessutom hade man 37 helt föråldrade krigsflygplan. De sex divisionerna hade tidsenliga eller nöjaktigt tidsenliga flygplan enligt följande:

• 36 Fokker D XXI- jaktplan
• 17 Bristol Blenheim- bombplan och
• 29 Fokker C X-spanings- och samverkansplan

Tre divisioner hade en totalt föråldrad flygutrustning och två divisioner saknade flygplan helt och hållet.

I början av kriget hade de sovjetiska luftstridskrafterna ca 1 000 flygplan insatta mot Finland, av vilka 600 var jaktplan, 300 bombplan och 100 spaningsplan eller andra flygplan.

Sovjetunionens övermakt var således ungefär tiofaldig. Dessutom var den största delen av den sovjetiska flygutrustningen helt jämförbar med finländarnas. Till exempel visade sig de sovjetiska jaktplanen vara snabbare och lättrörligare än de finländska Fokker-jaktplanen.

Sovjetunionen inledde luftkrigsoperationerna mot Finland genast då dagen grytt 30.11. 1939. Under dagens lopp blev 16 orter i Finland föremål för bombningar. Bombningarna utfördes med små och spridda styrkor och förlusterna som de förorsakade var små. Ett undantag utgjorde Helsingfors, där ett överraskande anfall från havet av nio plan dödade 91 civilpersoner. Dessutom skadades 36 personer svårt och ca 200 lindrigt. Bombningarna fortsatte ända till krigets slut mot tiotals orter. Ett syfte vara att genom bombningarna bryta ner folkets försvarsvilja, men verkan var den motsatta. Finlands befolkningsskyddsorganisation sattes på hårda prov. Vid fronten gjorde de sovjetiska luftstridskrafterna bomb- och maskingevärsanfall. I början medförde de endast små förluster men deras effekt ökade vartefter kriget fortsatte.

De första luftstriderna fördes 1.12. i huvudsak inom Viborg-Villmanstrand området. De finländska jaktplanen sköt ner sammanlagt 14 ryska flygplan. De egna förlusterna var fyra plan, av vilka ett sköts ner av fiendens jaktplan och ett av luftvärnet. Följande dag började dåligt väder, som förhindrade jaktplanens verksamhet i nästan tre veckor. De finländska spanings- och bombplanen flög ändå krigsflygningar, fastän många flygningar avbröts och flera plan förstördes på grund av det dåliga vädret. De sovjetiska luftstridskrafterna fortsatte bombningarna av orter i Finland.

Den 6 januari år 1940 var en viktig dag i de finländska luftstridskrafterans historia. Löjtnant Jorma Sarvanto satte då ett inofficiellt världsrekord genom att med sitt Fokker-jaktplan inom fyra minuter skjuta ner sex bombplan ur en fiendeavdelning på sju plan. Bragden rönte stor uppmärksamhet i hela världen.

I början av januari kom en frivillig svensk flygavdelning till Kemi. Den bestod av 12 Gladiator-jaktplan och 4 föråldrade Hawker Hart spanings- och bombplan. På den första krigsflygningen inom Salla området förlorade avdelningen tre flygplan, men fortsatte efter detta en framgångsrik flygverksamhet i norra Finland ända till krigets slut.

Från och med januari började det anlända flygutrustning till Finland som man köpt från utlandet och också donerad utrustning. Före vinterkrigets slut hann man få sammanlagt 138 flygplan till vårt land, av vilka en stor del hann med i stridsverksamheten. De viktigaste flygplansanskaffningarna bestod av 22 Bristol Blenheim-bombplan från Storbritannien, 30 Morane Saulnier-jaktplan från Frankrike, 30 Gloster Gladiator-jaktplan från Storbritannien delvis donerade av Sydafrika och 32 Fiat-jaktplan från Italien. De sistnämnda hade beställts redan före vinterkriget, men de kom till Finland först i slutet av kriget då Tyskland förhindrade transporten genom sitt territorium på grund av sitt ingångna nonaggressionsavtal.

Efter att man fått de nya planen kunde man utrusta två flygdivisioner till, komplettera divisionerna och byta ut utrustningen till nyare i några divisioner. Antalet användbara plan växte inte märkbart, vilket berodde på stridsförlusterna, flygolyckor och olika slags skador. Antalet användbara plan steg aldrig någonsin över 130. Också en del av dessa var på service i divisionerna, varför de inte kunde användas för stridsflygningar.

De sovjetiska luftstridskrafternas styrka växte oupphörligt. I slutet av vinterkriget hade Finland redan över 3 800 flygplan emot sig. Av dessa var över 1 500 jaktplan, 1 700 bombplan och 600 spaningsplan.

Den 29 februari 1940 var den ödesdigraste dagen under krigen för de finländska luftstridskrafterna. De 15 finländska jaktplan som flög upp från isfältet i Ruokolahti blev överraskade av 24 ryska jaktplan. I striden som började i ett mycket ofördelaktigt läge förstördes ett Fokker- och fem Gladiator-jaktplan. Fyra flygare omkom. En av dem var en dansk frivillig. Troligtvis sköt man ner endast två fiendeplan eller så förstördes de vid sammanstötning med ett finländskt plan.

Under krigets sista veckor var luftkriget synnerligen häftigt framför allt på Karelska näset. Också Sovjetunionens bombningar mot hembygderna i vårt land fick vida proportioner. Speciellt Kouvola fick stora skador. Staden bombades 39 gånger av sammanlagt 850 flygplan. Transporterna som var på väg till fronten började anhopas på de skadade bangårdarna.

I slutet av kriget koncentrerades de finländska luftstridskrafternas verksamhet kraftigt till Karelska näset och Viborgska viken. Detta innebar avvärjnings-, bombnings- och spaningsflygningar i samband med vilka man oupphörligen tvingades till strid mot fiendens övermäktiga flygavdelningar. Under krigets sista vecka deltog de finländska jaktplanen framgångsrikt i attackanfall med maskingevär mot trupper som ryckte fram på isen i Viborgska viken.

Finlands luftstridskrafter klarade sig ur vinterkriget med äran i behåll trots den otillräckliga flygutrustningen och den delvis svagare utrustningen i förhållande till ryssarnas utrustning. Flygarnas utbildningsnivå visade sig vara av hög klass. Den framgångsrikaste jaktpiloten löjtnant Jorma Sarvanto sköt till exempel ner 13 fiendeplan, och åtta andra flygare minst fem plan. De finländska flygarna sköt sammanlagt ner 203 fiendeplan. De flygplansförluster som Sovjetunionen av olika orsaker led var sammanlagt ca 1 000 plan, av vilka finländskt flyg eller luftvärnet hade skjutit ner ca hälften.

Finländarnas flygplansförluster var 61 plan, av vilka 34 förstördes i luftstrider och 4 blev nerskjutna av luftvärnsartilleri. Sammanlagt 54 som hörde till flygplanens besättningar omkom.

FORTSÄTTNINGSKRIGET

Under mellanfredstiden kunde man ta flygutrustning i bruk som hade anskaffats under vinterkriget, men som inte hann i tid till vårt land för att hinna med i krigsoperationerna. Det visade sig att de 44 Brewster jaktplanen som anskaffats från Förenta staterna var de viktigaste. Från Storbritannien erhöll man 10 tidsenliga Hawker Hurricane jaktplan. Före fortsättningskrigets utbrott hann 47 redan föråldrade Fokker D XXI jaktplan bli färdiga. Man började också tillverka Bristol Blenheim bombplan på flygplansfabriken. Då förhållandena mellan Finland och Tyskland blev varmare, började tyskarna leverera krigsbytesplan som man erhållit från Frankrike och Norge till Finland. Dessa var amerikanska Curtiss Hawk 75 A och franska Morane Saulnier jaktplan.

Då fortsättningskriget började var Finlands luftstridskrafters flygutrustning avsevärt bättre än i början av vinterkriget. I flygenheterna hade luftstridskrafterna sammanlagt 218 funktionsdugliga flygplan. Av dessa var 164 jaktplan, 24 bombplan och 30 spaningsplan. Utrustningen var mycket brokig, eftersom krigsplanen var av 17 olika typer. De viktigaste plantyperna var enligt följande:

• 40 Brewster jaktplan
• 25 Fiat G 50 jaktplan
• 29 Morane Saulnier jaktplan
• 48 Fokker D XXI jaktplan
• 6 Curtiss Hawk 75 A jaktplan
• 4 Hawker Hurricane jaktplan och
• 24 Bristol Blenheim bombplan.

Till en början hade de sovjetiska luftstridskrafterna satt in 400-500 flygplan mot Finland. Antalet minskade snabbt till ca hälften. Under de första krigsmånaderna var flygutrustningen i huvudsak av samma typ som under vinterkriget, men i slutet av år 1941 började allt avsevärt effektivare plantyper komma i bruk. Flygutrustningen började från och med år 1942 alltmera bestå av amerikanska och engelska plan, vilka dessa länder levererade för att hjälpa Sovjetunionen.

Flygkrigsoperationerna började i stor skala 25.6.1941. Sovjetunionens luftstridskrafter anföll med stora styrkor flera mål på Finlands territorium. De finländska Brewster och Fiat jaktplanen sköt ner 23 av angriparens flygplan utan egna förluster. Efter dessa anfall ansåg sig Finland vara i krig mot Sovjetunionen. Fortsättningskriget började. Under de två följande veckorna sköt finländska jaktplan vid avvärjningsflygningar ner 68 fiendeplan och förlorade själva endast ett Fokker jaktplan.

I fortsättningskrigets anfallsskede skyddade jaktplanen de anfallande trupperna, spaningsplanen gav värdefull information till grund för avgöranden och bombplanen förstörde fiendens grupperingar och transporter. Luftstriderna som var mycket framgångsrika för finländarna ledde till att de ofta kunde ta herraväldet i luften. Den framgångsrikaste jaktflygaren i anfallsskedet var flygmästare Oiva Tuominen, som utnämndes som den första flygaren till riddare av Mannerheimkorset i augusti 1941. Han hade redan hunnit uppnå 18 luftsegrar, till största delen med ett Fiat jaktplan.

Fastän de finländska luftstridskrafternas verksamhet i anfallsskedet hade varit mycket framgångsrik, hade förlusterna, skadorna och slitaget på utrustningen i de svåra förhållandena avsevärt minskat antalet flygplan som var i funktionsdugligt skick. Av denna orsak skaffade man mera Morane och Curtiss Hawk 75 A samt olika slag av ryska krigsbytesplan från Tyskland. År 1942 donerade dessutom Tyskland 15 nöjaktigt tidsenliga Dornier 17 bombplan till Finland. Statens flygplansfabrik tillverkade dessutom mera Blenheim bombplan.

Trots flygplansanskaffningarna hade det före år 1943 blivit alltmer uppenbart att finländarnas flygutrustning var föråldrad i jämförelse med Sovjetunionens utrustning som hela tiden utvecklades. Endast de finländska flygarnas flygskicklighet hade gjort att nära nog alla luftstrider var mycket segerrika för finländarna. För att väsentligt förbättra utrustningssituationen lyckades man år 1943 anskaffa 30 fullt tidsenliga Messerschmitt 109 jaktplan och 24 Junkers 88 bombplan från Tyskland. Med de nya jaktplanen fördes ett stort antal framgångsrika luftstrider både år 1943 och på våren 1944 i den östra delen av Finska viken och inom Kotkaområdet. På våren 1944 erhöll man mera Messerschmitt-utrustning så att man med den kunde utrusta också en andra jaktplansdivision. De andra fyra hade föråldrad utrustning.

Då Sovjetunionens storanfall började på Karelska näset 9.6.1944 hade de finländska luftstridskrafterna i flygenheterna sammanlagt 253 flygplan. Av dessa var 150 jaktplan, 93 bombplan och 10 spaningsplan. Det fanns 20 olika flygplanstyper. Endast 55 var helt tidsenliga plan. De var 38 Messerschmitt jaktplan, 13 Junkers bombplan och 4 Pe-2-bombplan som man fått i krigsbyte.

Som omedelbart stöd för anfallet på Karelska näset ha de sovjetiska luftstridskrafterna ca 750 flygplan, förutom att man dessutom tidvis också använde flygenheter som sammandragits från annat håll. Flygutrustningen var högklassig. Av jaktplanen var huvuddelen Jak-9, La-5 och Airacobra plan. Det sistnämnda tillhörde utrustningen som man som vapenbistånd erhållit från Förenta staterna. Alla dessa jaktplanstyper var jämbördiga med Messerschmitt jaktplanet. Synnerligen hatat av finländska infanterister blev det kraftigt bepansrade Il-2-lågstridsplanet, som gick till attack mot våra trupper och till och med mot enskilda män överallt i närheten av fronten och bakom den. Också de sovjetiska flygarnas utbildningsnivå hade blivit märkbart bättre i jämförelse med tidigare år.

Storanfallet började med ett massivt flyganfall mot finländarnas ställningar i Valkeasaari. I det deltog 322 flygplan. Nu började kraftiga flyganfall på Karelska näset och ursinniga luftstrider, som räckte ca en månad. De finländska luftstridskrafternas verksamhet inriktades i huvudsak på Karelska näset. De finländska bombplanen anföll koncentrerat i allmänhet med 30-35 plans styrka mot anfallarens kolonner och grupperingar. De egna jaktplanen både ledsagade bombplanen och utförde tappra avvärjningsflygningar mot fiendens bomb- och markstridsplan. Flygningarna krävde stor skicklighet, eftersom man hade en mångtiofaldig övermakt emot sig och himlen var nära på ständigt full av fiendeplan.

Under tiden för striderna kunde finländarna anskaffa mera Messerschmitt jaktplan från Tyskland. I olika skeden var allt som allt 159 stycken av dem i bruk inom Finlands luftstridskrafter. Tyskland stödde Finland också genom att sända flygavdelningen Kuhlmey till Immola, där det i början fanns ca 70 jakt-, attack- och störtbombplan. Avdelningen agerade mycket effektivt och uppoffrande i storstriderna vid Tali-Ihantala och Vuosalmi. Finländarnas och tyskarnas flygverksamhet inverkade i hög grad på avvärjningssegrarna. Förutom de stora förlusterna som förorsakades fienden höjde de egna flygplanens imponerande prestationer stridsmoralen bland de stridande soldaterna på marken.

Ett likadant skede i det häftiga luftkriget inträffade ett par veckor senare norrom Ladoga då fienden där gick till anfall i stor skala. Efter detta började flygverksamheten mattas av på alla frontavsnitt då fiendens anfall blivit avvärjda.

Finlands luftstridskrafter deltog ännu i Lapplandskriget. Säreget för flygverksamheten var ofta dåligt flygväder, flygfält som var dåligt i skick och de långa avstånden. Till exempel Messerschmitt utrustningen kunde inte användas i Lappland. Endast några luftstrider fördes med tyskarna.

Under fortsättningskriget sköt de finländska jaktplanen ner nära nog 1 600 fiendeplan. Finländska flygplan fällde 4 000 ton bomber. Finländarna hade aldrig, i motsats till ryssarna, bombat civila mål, utan de agerade noggrant avvägt mot militära mål. För spaning och kartläggning fotograferades vidsträckta områden. De egna förlusterna utgjorde 389 flygplan. Av dessa förstördes 86 plan i luftstrider och 66 plan blev nedskjutna av fiendens luftvärn. Resten förstördes i olika olyckor.

Av luftstridskrafternas personal blev 19 utnämnda till riddare av Mannerheimkorset. De mest kända är jaktpiloterna. Av dessa uppnådde flygmästare Ilmari Juutilainen 94, kapten Hans Wind 75 och major Eino Luukkanen 56 luftsegrar. Antalet nerskjutna plan är internationellt sett mycket högt. Endast de bästa tyska jaktplansässen överskrider Ilmari Juutilainens antal luftsegrar.

De finländska flygarnas skicklighet beskrivs av att till exempel Messerschmitt-piloterna sköt ner 663 fiendeplan då de egna förlusterna i luftstriderna var 21 plan. Med Brewster jaktplanen sköt man ner 447 fiendemaskiner och förlorade som nerskjutna i luftstrider endast 19 egna plan. Dessa prestationer var unika, också internationellt sett.