Vinterkriget
De viktigaste slagen av underhåll under våra krig var fälttygsmateriel-, ekonomi-, medicinal-, veterinär- och transportmedelsunderhållet samt omhändertagandet av de stupade, fältpost och transporter.
Utmärkande för fälttygsmaterielunderhållet under vinterkriget var att det inte fanns tillräckligt med vapen för trupperna samt den allvarliga bristen på skjutförnödenheter för tunga vapen. Det fanns till exempel alltför litet maskinpistoler, snabbeldsgevär och fältkanoner. Pansarvärnskanoner saknades helt och hållet i många truppavdelningar. Genom åtgärder inom fälttygsunderhållet skaffade man provisorisk utrustning, såsom brännflaskor för pansarvärnet, ”Molotovcocktails”. Förutom svagheten i pansarvärnet var bristen på skjutförnödenheter inom fältartilleriet och för granatkastarna värst. Från fältlagren för skjutförnödenheter var man ofta tvungen att meddela till de förtvivlat anhållande trupperna att det inte fanns en endaste granat kvar. Bristen på granater var ödesdigert för den finländska armén.
Sanitetsunderhållet måste under vinterkriget arbeta under mycket svåra förhållanden. Man hade ändå redan under fredstid förberett sig omsorgsfullt för sanitetsunderhållet. Man inrättade 43 krigssjukhus i huvudsak i fredstida sjukhus. I skolor och motsvarande byggnader bakom fronten inrättades 26 fältsjukhus. För transporten av sårade och sjuka ställde man upp 10 sjuktransportkompanier, vilkas utrustning bestod av bussar som tagits från den civila trafiken. Likaså fick man läkare och sjukskötare från det civila samhället. Sanitetslottorna som var utbildade för sina uppgifter hade en viktig del i sanitetsunderhållet.
En snabb evakuering av de sårade medförde problem av olika slag. Kölden var hård och förbindelserna från vägarnas ändpunkter till behövlig vård var svåra att upprätthålla. De svårt sårade bars först eller fördes med pulkor till kompaniernas skyddsplatser för sårade, där sanitetsunderofficerare och sanitärer gav första hjälp. De sårade fördes sedan i allmänhet vidare med hästforor till bataljonernas truppförbandsplatser. De fanns i tält eller korsur. Där fanns en läkare, som skötte om de skadade så att de kunde transporteras vidare till divisionernas huvudförbandsplatser med bil eller häst. Från huvudförbandsplatserna transporterades de skadade till fältsjukhus och därifrån vidare med tåg till krigssjukhusen på hemorten. Trots alla ansträngningar räckte transporterna ofta länge och många sårade finländska soldater avled under resan.
Under vinterkriget förekom det endast mindre lokala provianteringsproblem i ekonomiunderhållet, eftersom det inte under det korta kriget var brist på livsmedel. Däremot fick man inte under hela kriget tillräcklig med kläder och skodon åt soldaterna. Bara hälften av behovet av militärtält fanns och dessa ersattes med tält av papp som var svåra att transportera. Fastän det fanns alltför litet tält, visade det sig att ett militärtält för 20 man utrustat med kamin var mycket viktigt då det gällde att upprätthålla truppernas stridsförmåga.
Under vinterkriget skedde transporterna i huvudsak med häst. En häst kunde dra ett lass på 300-400 kg 30-35 km om dygnet. På grund av hästarnas ringa transportkapacitet behövde man ett mycket stort antal av dem. Redan i början av vinterkriget hade man förutom de ca 4000 egna hästarna tagit in ca 60000 hästar från det civila samhället. Detta belastade inte samhället nämnvärt, då det fanns över 300000 hästar. Det fanns hästar i nästan alla truppförband. Dessutom inrättade man 34 trängkompanier, där det i vart och ett fanns 102 draghästar.
År 1939 fanns det ca 53000 bilar i Finland. Av dessa var 20000 lastbilar. Den största delen togs i bruk inom försvarsmakten redan före vinterkriget. Av dessa ställde man bland annat upp 42 bilkompanier, med 36 lastbilar i varje kompani. Transportkapaciteten var dock anspråkslös, eftersom den tidens lastbilar var små och kunde i medeltal transportera en last på endast 1,5 ton. Vid körning i kolonn var körhastigheten endast 15-30 kilometer per timme. Under vinterkriget användes lastbilar främst på Karelska näset. Vid långa transporter norrom Ladoga var man dock i huvudsak tvingad att ty sig till hästforor.
Fortsättningskriget
Under mellanfredstiden försökte man i mån av möjlighet skaffa utrustning också för underhållet. Bristen på råmaterial var ett problem exempelvis vid anskaffningen av beklädnad. Däremot hade situationen beträffande skjutförnödenheter förbättrats avsevärt. Betydande mängder vapen fattades dock ännu. Sanitetsutrustning fanns nära på i fastställd mängd. Sammanlagt 23500 motorfordon togs in för bruk inom försvarsmakten. Största problemet var bristen på bensin, dieselolja och smörjmedel. Finland var helt beroende av leveranserna från Tyskland, eftersom de lager man hade tillgång till skulle ha räckt endast några månader.
Fastän det fanns många brister i vår försvarsmakts utrustning då mellanfreden var slut gjorde det förbättrade utrustningsläget att Finland på sommaren 1941 kunde ställa upp en slagkraftig armé på 500000 man för att återerövra de områden som förlorats under vinterkriget.
Från juli till december 1941 i fortsättningskrigets anfallsskede blev underhållsavstånden synnerligen långa. I många fall var transporterna besvärliga. Menföret i Östkarelen var mycket svårt och vägnätet glest. Då anfallet framskred var man tvungen att förutom järnvägs- och biltransporter samt normala hästfordonstransporter använda släpor, packhästar och avdelningar av bärare. Bilarna var man ofta tvungen att dra förbi de värsta ställena med traktorer. I mån av möjlighet användes vattentransporter.
Under ställningskriget försökte man sköta så stor del som möjligt av transporterna per järnväg. För detta ändamål byggde man också smalspåriga fältjärnvägar. Man byggde hundratals kilometer vägar. Tvärs över svåra mossområden byggdes kavelbroar. Trots dessa ansträngningar hade man på många platser stora svårigheter med transporterna i synnerhet i menförestid om vårarna. Transportbehovet var mycket stort, eftersom fältarmén förbrukade flera tusentals ton av olika materiel och livsmedel dagligen. På grund av bränslebristen utrustades största delen av bilarna med gengasaggregat det vill säga ”gengasbyttor”, i vilka användes träkol eller vedklabbar. Motorns effekt var dock inte ens nära den normala motoreffekten. Slutligen fanns det gengasaggregat i 17500 av försvarsmaktens bilar och med dessa sköttes 60 % av alla transporter.
Då frontlinjerna hade stabiliserats under ställningskriget inrättades fältsjukhus i byggnader som var hela samt på barackområden. För lindrigt sjuka och sårade inrättades sjukstugor och garnisonssjukhus. Som mest använde man tio sjuktåg samtidigt. Förutom läkare, sjukskötare och sanitetslottor deltog hjälpsystrar från Finlands Röda Kors i sanitetsunderhållet. Man fäste stor uppmärksamhet på truppernas fälthygien. Många smittosamma sjukdomar, såsom rödsot, kunde snabbt sprida sig bland trupperna, om man inte hade skött om hygienen.
Under ställningskrigstiden fick fältposten mycket omfattande proportioner. Särskilt under jultiden var fältpostkontoren under stor press. Ett exempel på detta är verksamheten 23.12.1942 på centralfältpostkontoret i Petroskoi i Östkarelen. Under en dag hanterades 311600 brev och 46760 paket. I december samma år mottog man där och delade vidare ut till trupperna sammanlagt 210 järnvägsvagnslaster post.
Under reträtten på sommaren 1944 hann man inte föra all underhållsmateriel bakåt. Både skjutförnödenheter och livsmedel lämnades åt fienden. Detta berodde delvis på att tågen i huvudsak behövdes för att flytta trupperna från Aunus-näset och Maaselkäområdena till Karelska näset. Materielförlusterna hade dock inte någon stor betydelse. Förlusterna i hästar var stora trots det veterinärmedicinska underhållets stora ansträngningar. Från hemorterna måste man sända 9000 hästar till som komplettering.
Under reträtten kunde man inte på traditionellt sätt ta hand om de stupade, som i stor utsträckning blev kvar på slagfältet. De finländska soldaterna hade alltid med fara för eget liv försökt få sina stupade vapenbröder från slagfältet för att gravläggas i hemkommunens hjältegrav. Nu visade sig detta ofta omöjligt. De stupade hjältarna glömdes dock inte bort. Sökandet efter dem i slagfältsterrängen och hjältebegravningar av stupade har fortsatt ända in på 2000-talet.
Lapplandskriget
I Lapplandskriget blev transportavstånden för underhållet mycket långa. Vägarna var dessutom förstörda eller så hade de mjukats upp av regn så att de var ofarbara. Broar hade sprängts eller bränts. En stor del av trupperna blev bundna till vägarbeten. Nära nog 30 bilkompanier sammandrogs för underhållstransporterna i Lappland. Man var också tvungen att använda pansarvagnar, andra bandfordon och motorcyklar för underhållets transporter. Det var svårt att inrätta fältsjukhus, eftersom det inte fanns hela byggnader. På grund av de långa avstånden evakuerades sårade också med flygplan. Trots alla ansträngningar tvingades trupperna tidvis att komma tillrätta utan tillräckligt underhåll. Underhållstrupperna tvingades ofta till ovanliga arrangemang, men klarade trots detta av sin svåra uppgift med heder.