Vinterkriget
Försvarsväsendets underrättelsecentral som var underställd försvarsministeriet hade inrättats år 1934 för att informera om krigsmaktens situation, om händelser och behov. Statsrådets informationscentral inledde sin verksamhet för skötseln av riksomfattande informationsärenden i oktober 1939. Då försvarsmaktens beredskap höjdes inrättades Högkvarterets propagandaavdelning på hösten 1939. Upplysningsofficerare beordrades till divisionerna. Vid de extra övningarna på hösten 1939 det vill säga under YH-tiden hade det stor betydelse att man till reservisterna och beväringarna som fanns vid gränserna sände riksomfattande tidningar och att man ordnade radioutsändningar för dem i stor utsträckning genom vilket kontakten till hemtrakten bibehölls. I många truppförband började man ge ut egna truppförbandstidningar. Också underhållsverksamheten påbörjades under YH-tiden.
Redan före vinterkriget riktade Sovjetunionen uppdiktade propagandasändningar i radion till Finland, vid vilka man beskyllde Finland för fientliga gärningar mot Sovjetunionen. Finland sände inte propaganda mot Sovjetunionen för att inte kunna beskyllas för provokativ verksamhet. Då Sovjetunionen hade anfallit Finland började man dock med propaganda mot Sovjetunionen. Vid fronterna använde man högtalar- och flygbladspropaganda. I synnerhet försökte man påvisa för de sovjetiska soldaterna hur lönlös deras kamp var och hur döden väntade på dem i finländska snöiga skogar. Målet var också de nationella minoriteter som tjänade i Sovjetunionens armé, vilkas deltagande i kriget mot Finland man försökte påvisa vara huvudlöst. I propagandan försökte man också föra fram misshälligheterna i det sovjetiska samhället och inom Röda armén, om vilka Sovjetunionens eget informationssystem nogsamt höll tyst.
Finländarna sände nyheter också till utlandet vilka behandlats av propagandaavdelningen. Förutom de skandinaviska länderna var speciellt Förenta Staterna, Storbritannien, Tyskland, Estland och Italien mål för nyheterna. Som mest fanns det också 300 utländska journalister i Finland som omfattande och färgstarkt informerade världen om Finlands kamp. Orsaken till det stora antalet journalister var de internationella mediernas förberedelser för sommarolympiaden i Helsingfors år 1940 som inhiberades samt stiltjen i kriget på annat håll i Europa på vintern 1939-40. Filmandet av de finländska frontfilmerna var möjligt också på grund av att finländarna påbörjat förberedelserna för filmandet av vår olympiad och hade anskaffat lämplig utrustning för det.
Sovjetunionen sände propaganda till Finland i radion speciellt då rundradiostationerna i Lahtis inte var i funktion. Sovjetunionens propaganda försökte påverka fronttrupperna genom flygblad och högtalare. Särpräglat för den sovjetiska propagandan var ovetskapen om förhållandena i Finland och finländarnas inställningar. Den sovjetiska propagandan uppnådde inte de planerade resultaten, utan den förstärkte i stället finländarnas kampanda.
Censuren togs i bruk i Finland under vinterkriget. Censuren omfattade press, radiosändningar, filmer och post. Censurverksamheten leddes av Statsrådets informationscentral och Högkvarterets censurbyrå. Objekt för censuren var många utrikespolitiska ärenden, olikartade krigshemligheter, operationer som var ofullbordade, truppstyrkor, placeringar och förflyttningar, egna förluster samt väderförhållanden. Saker som skulle hållas hemliga klipptes bort ur brev eller så täcktes de över med svart. I hemtrakterna fick man information via pressen och radiosändningar. Eftersom man endast kunde ge ut begränsad information, var grogrunden tjänlig för ryktesspridning.
Som helhet betraktat var finländarnas informationsverksamhet under vinterkriget ännu förhållandevis osammanhängande. Informationsbranschen lyckades dock förvånansvärt väl speciellt i den information som hade riktats till den egna befolkningen. Styrningen av uppfattningarna lyckades till och med alltför väl, eftersom många inte då vinterkriget var slut förstod, varför man i det för dem okända svåra militära läget var tvungen att acceptera så tunga villkor för freden.
Fortsättningskriget
Under mellanfredstiden utvecklades organisationen för informations- och upplysningsverksamheten utgående från vinterkrigets erfarenheter. I det första skedet av fortsättningskriget var stämningen bland trupperna och på hemmafronten utmärkt. Man väntade på att få Karelen tillbaka och att soldaterna snart skulle hemförlovas.
Krigets långvarighet och de ökade förlusterna medförde redan inom några månader att stämningen sjönk. Delvis på grund av detta reformerade man på nytt organisationen för informationsbranschen på hösten 1941. Man började förordna upplysningsofficerare till trupperna vilka vid sidan om sin egen uppgift handhade informationen. I synnerhet i ställningskrigsskedet kunde fritiden utnyttjas i upplysningsarbetet. Upplysningsofficerarnas arbete började så småningom te sig otacksamt, då det kom information till fronttrupperna om Tysklands oupphörliga förluster. Humöret måst hållas uppe trots svårigheterna. På sommaren 1944 koncentrerade sig upplysningsofficerarna i praktiken helt och hållet på att leda trupper i strid, varför upplysningsverksamheten kom i skymundan.
I början av fortsättningskriget uppställdes 11 informationskompanier, det vill säga TK-kompanier. Deras personal var i huvudsak rekryterad bland civila. Den största delen var tidningsredaktörer eller reklammän. En del var kända författare, bildkonstnärer och radioredaktörer. I början av kriget fanns sammanlagt 339 man i kompanierna. Uppgifterna var till exempel att tjänstgöra som frontkorrespondent, frontreporter, filmare, fotografer, fronttecknare, frontguide, fronthallåman och uppgörare av förhörstexter.
Fronttidningarna var en mycket viktig form av upplysningsverksamhet. De redigerades av frontredaktörssammanslutningar och delades ut gratis till trupperna. Enligt anvisningarna måste det förutom sakärendena ingå mycket humor i tidningarna. Uppgifter som måste hållas hemliga fick man naturligtvis inte behandla. Dylika saker var till exempel truppernas namn och orter. Förutom de tryckta fronttidningarna hade trupperna mycket duplicerade publikationer, vilka uttryckligen koncentrerade sig på behandlingen av ifrågavarande trupps ärenden och på höjandet av samhörighetsandan.
En av försvarsmaktens upplysningsformer var radioutsändningarna. I rundradions normala program sändes också försvarsmaktens program, men då anfallet hade framskridit till Östkarelen började försvarsmakten med egen radioverksamhet. Den mest kända var Olonetskarelens (Aunus) radio som inrättades i Äänislinna det vill säga Petroskoi, där radioreportern Pekka Tiilikainen var chef. En del av programmet var Rundradions program. Det egna programmet bestod av underhållningsprogram, lätt musik, andliga program, tal, kåserier och idrottsreferat. Också egentliga upplysningsprogram fanns med. För den lokala befolkningen gjordes program på karelska språket.
Man sände ryskspråkig propaganda till Sovjetunionen via radion och den bestod av frontmeddelanden, artiklar som krigsfångar skrivit samt utdrag ur utländska tidningar. Verkan av propagandan torde ha varit liten, eftersom den eventuella ryska lyssnarkåren var mycket begränsad.
Under ställningskriget använde man sig av både högtalarpropaganda och spridning av flygblad från flygplan, progandagranater och patruller. Som mest hade man 50 högtalare vid fronten. Man såg inte alltid med blida ögon på högtalarmännen, eftersom användningen av högtalare ofta medförde en kraftig fientlig eldkoncentration i högtalarnas näromgivning.
Före fortsättningskrigets utbrott svarade Statens informationsverk för censuren. Då kriget brutit ut koncentrerades försvarsmaktens censurverksamhet till Högkvarterets censurbyrå. För brevcensuren fanns år 1942 11 granskningsbyråer med 121 personer som var underställda den nämnda censurbyrån. Förutom den egentliga censureringen fick man via brevcensuren värdefulla uppgifter om sinnesstämningen bland trupperna. I breven hem eller till vänner berättade männen oförskönat om sina tankar. Om saker som mest inverkat på sinnesstämningen gav man för eventuella åtgärder information till kommendörerna för trupperna i fråga.
Underhållningsverksamheten fick allt större betydelse då fortsättningskriget drog ut på tiden. I början sände man olika slag av underhållningsmaterial till trupperna såsom miljoner postkort, tvåhundratusen sångböcker, litteratur, radioapparater, veckotidningar, musikinstrument, spel för att fördriva tiden med, idrottsredskap, sötsaker och tobak.
Under ställningskriget utvecklades truppernas fritidsverksamhet. Särskilt viktig betydelse hade fritidssysselsättningar som man försökte inrikta på nyttiga saker. För att befrämja fritidssysselsättningarna ordnades tävlingar och utställningar. Under Lotta Svärd-organisationens ledning inrättades en egen organisation för försäljningen av hobbyarbeten. Försäljningsvinsterna delades så att en tredjedel överläts till underhållningsverksamheten, en tredjedel till Krigsinvalidernas Brödraförbund och en tredjedel till Lotta Svärd-organisationen. Truppernas egen musik- och konstverksamhet stöddes på många sätt. I slutet av år 1942 fanns det redan 171 orkestrar och 203 körer inom trupperna.
Arrangemangen för turnerande underhållningssällskap som kom från hemtrakterna till krigsoperationsområdet sköttes via Försvarsmaktens underhållningsbyrå. Stommen i grupperna utgjordes av värnpliktiga konstnärer som hade kommenderats till underhållningsbyrån. Förutom dessa deltog ett stort antal civila konstnärer i verksamheten. Inom underhållningsverksamheten fanns det som mest 20-30 turnerande sällskap som hela tiden rörde sig vid fronten. Artistgrupper med 5-7 personer var vanliga. Speciellt populära var grupper med goda deklamatörer, kåsörer, trollkarlar, redskapsgymnaster, musiker och dansare. Sommartid uppträdde de i allmänhet utomhus. Eftersom det var mycket svårt att uppträda i korsur och tält byggde man under ställningskriget upplysningsbaracker bakom frontlinjerna.
Teaterverksamheten fick sin början på truppernas eget initiativ. Slutligen fungerade sex fasta militärteatrar samt flera kringresande frontteatrar under ställningskrigstiden. På frontteatrarna fanns avlönad civil personal och på teatrarna utkommenderade beväringar. Inom trupperna fanns dessutom skådespelarklubbar. Finlands Tivoli började sin verksamhet i Östkarelen i Karhumäki på vårvintern 1942. Tivolit var mycket populärt och där fanns en dansteater, ett uppvisningstält, utomhusuppträdanden och en liten cirkus.
Under fortsättningskrigstiden ordnade man över 100 soldatkvällar i mässhallen i Helsingfors. De utgjorde en betydande del av verksamheten för att höja sinnesstämningen. Vid varje soldatkväll var mässhallen full med publik. Kvällarna sändes direkt i radion till hela folket som en och en halv timmes sändningar. Där uppträdde toppmusiker, skådespelare och andra underhållningskonstnärer. Bland dem fanns också utländska artister. Stommen för soldatkvällarna påminde i stort om soaréer från förr i tiden, där man förutom fosterländska och humoristiska tal dessutom framförde fosterländsk och underhållande musik. Publiken deltog i kvällarnas program genom allsång. Då man beaktar alla dess verksamhetsformer deltog tusentals personer i underhållningsverksamheten under våra krig. Besöken bland fronttrupperna av representanterna från hemtrakterna hörde dessutom till verksamheten. Underhållningsevenemangen hade stor betydelse för vidmakthållandet av sinnesstämningen inom trupperna.