Det uppskattas att 850-900 finska soldater förblev krigsfångar under vinterkriget, 3400-3500 i fortsättningskriget och 16 eller 17 finska soldater i Lapplandskriget. Efter vinterkriget återfördes nästan alla krigsfångar. I stället, efter andra världskriget, återfördes endast cirka 2000 finska krigsfångar till vårt land. En stor del av fångarna hade dött under förhören, transporter och lägren.

Fängelsetiden för de överlevande från krigsfångenskapet hade varit mycket tungt. Det tog en lång tid innan krigsfångarna kunde tala offentligt om sina erfarenheter.

Först år 1969 grundades Krigsfångarna rf för att övervaka krigsfångarnas intressen och öka brödraskapet bland dem födda i lägren. Mer än 1600 medlemmar har gått med i förbundet sedan förbundet grundades. Vilkor för medlemskap var tjänstgöring i de väpnade styrkorna och fångenskap i betvingade omständigeter. Avhoppare som frivilligt böt till fiendens sida blev inte intagna.

Krigsfångarna rf har varit initiativtagare och genomförare av projekten för att skapa minnesmärken till minne av krigsveteranerna som dog i fångenskap, i Sandudds hjältagravsområde i Helsingfors, i Tserenopovets, i Karaganda, i Oranki, i Hatsina och i Asbest. Dessutom har Ryssland uppfört ett monument för finländarna i Krasnogorsk och minnesplattor till Jegla och Shibotovo gravområden för krigsfångar.

Krigsfångarna rf som har enligt dess verksamhetsregler fortsatt sin forskningsverksamhet under 2000-talet för att undersöka finska krigsfångarnas öden i fd Sovjetunionen. En del öden har uppklarats, vilket framför allt har varit viktigt för oroliga släktingar. Om ryska arkiv öppnas, är det för framtiden en förutsättning för att utreda resultaten av studierna.

Cirka 130 män som tillhör förbundet träffades senast i Aulanko, Tavastehus, den 27 juni 2005. Ett mindre antal äldre män hade redan tidigare beslutat att upplösa förbundet vid deras årsmöte i mars.