1939 hade Finlands folkmängd vuxit till 3,7 miljoner. Urbaniseringen hade fortsatt. År 1920 bodde 16,1 % av befolkningen i städerna. År 1939 utgjorde stadsbefolkningen 26,8 %. Städernas inflyttningsöverskott under åren 1920-1939 var ungefär 200 000 personer. Ett stort antal nya tätorter hade uppstått kring industrianläggningarna.

Tämligen snart efter att Finland blev självständigt fick man en lösning på arrendatorernas ställning, det vill säga torparfrågan. År 1918 stiftades torparlagen och år 1922 den så kallade Lex Kallio. Som en följd av dessa blev Finland en stat som delvis dominerades av småbruk.

Kvinnornas ställning ändrades i huvudsak som en följd av första världskriget. Allt fler kvinnor arbetade i industrins tjänst. Det var närmast fråga om ogifta unga kvinnor eller änkor. Husmödrarna var i allmänhet inte i arbete utanför hemmet, eftersom arbetet hemma tog deras tid. Detta berodde på att det som en följd av samhällsutvecklingen endast var de förhållandevis förmögna som hade möjlighet att på samma sätt som under tidigare årtionden hålla tjänstefolk.