Storbritannien och Frankrike som varit på den vinnande sidan i första världskriget gav i allmänhet på 1930-talet efter för Tysklands krav. Efter att Tyskland, i strid med fredsavtalet i Versailles, tagit allmän värnplikt i bruk nöjde de sig med att godkänna en resolution i Nationernas Förbund, i vilken man skarpt kritiserade Tysklands åtgärder. År 1935 ingick Storbritannien och Tyskland ett flottavtal, i vilket bestämdes tonnagemängderna, upp till vilka Tyskland var berättigat att bygga olika fartygsklasser. Efter undertecknandet av det för Tjeckoslovakien ödesdigra München-avtalet uttalade Storbritanniens statsminister Neville Chamberlain på flygfältet, efter att ha återvänt till sitt hemland, sina berömda ord: ”Peace in our time, fred i vår tid”. Dessa har ända till nutid varit exempel på farlig godtrogenhet.

Ända till år 1939 stödde sig Storbritannien under tiden mellan världskrigen på en yrkesarmé. Man litade på sin överlägsna flotta, som man behövde för att behärska sitt världsomfattande koloniimperium, och man utvecklade också starka luftstridskrafter. Mot Tyskland hade man ett färdigt naturhinder, Engelska kanalen. På basis av erfarenheterna från första världskriget byggde Frankrike ett mycket starkt och dyrt befästningssystem, Maginot-linjen. Det militära tänkandet inriktade sig på denna linje som stomme för en eventuell försvarsstrid, vilket visade sig bli ödesdigert för Frankrike. Förutom detta hade Storbritannien och Frankrike redan länge planerat att använda sig av det neutrala Belgiens territorium i en eventuell strid mot Tyskland. Detta ledde till att tyska trupper, genom Ardennernas bergsmassiv, i maj 1940 överraskande kunde falla de mot Belgien marscherande fransk-engelska trupperna i ryggen.

År 1939 garanterade Storbritannien och Frankrike Polens integritet. Då Tyskland anföll Polen, retirerade de inte längre på grund av de dåliga erfarenheterna med den tidigare misslyckade eftergiftspolitiken, utan förklarade mot Tysklands förmodan landet krig.