En temporär värnpliktslag trädde i kraft år 1919. Tjänstgöringstiden bestämdes till ett och ett halvt år. Under åren 1922 och 1932 stiftades nya värnpliktslagar enligt vilka tjänstgöringstiden var 350 eller 440 dagar. Det bestämdes att repetitionsövningarna var obligatoriska. Under åren 1919-1939 utbildades 509 000 beväringar, men delvis på grund av sparsamhetsskäl lämnades ca 110 000 värnpliktiga outbildade, närmast av smärre hälsoskäl. Vid förnyad syn under vinterkriget konstaterades över 70 000 av dessa vara tjänstdugliga. Vid repetitionsövningar på 1930-talet utbildades ca 180 000 man, varigenom över hälften av fältarmén hade fått reservövningsutbildning.

Inom beväringsutbildningen uppnådde man förhållandevis goda resultat, trots att tjänstgöringstiden till största delen användes för annat än till strids- och skjututbildning. Av sparsamhetsskäl användes nästan ända till vinterkriget endast 35 patroner per beväring, då behovet hade beräknats till 250 patroner. På grund av detta hade skyddskårerna i vårt land stor betydelse då det gällde att utveckla skjutskickligheten. Av sparsamhetsskäl kunde man ordna endast två krigsövningar, åren 1937 och 1939. Detta tog sig i synnerhet uttryck i ledarnas ovana att leda stora enheter.

Den allmänna värnplikten och beväringstjänsten skapade grunden för vår armés stridsförmåga och -anda. I beväringstjänsten korsades de från olika folkskikt härstammande unga männens vägar. Den gemensamma utbildningen och de gemensamma erfarenheterna skapade grunden för vapenbrödraskapet och ökade försvarsviljan