Arvi Arponen, 17-årig (1930)

Arbetararkivet

Pojkens folkskola slutade på våren 1926. Livet i hela sin utsträckning låg framför. Inga bekymmer med yrkesval eller år av fortbildning. För trettonåringen var livets mening klar på förhand.

Livsuppgiften utan intellektuella bekymmer var på den tiden var självklar. Följande morgon efter att skolan slutat följde pojken med sin far i arbete till vedskogen. Och inte kändes det svårt heller, det var ju inte första gången i livet. Känslan för skogsarbetet hade bevarats under sommarloven från skolan till den del som han klarade av det och orkade tillsammans med far.

Arbetet varierade fritt, ibland ved, massa- eller pappersved, eller en fot långa propsar. Med stigande ålder och då styrkan växte blev det stockar, bomstockar och allt som kom i vägen. Det fanns ingen undre eller övre förtjänstnivå i dessa arbeten, arbetslön fick man enligt hur mycket man orkade slita i skogen.

Arbetsförhållandena var behagligt varierande, alltid ett friskt klimat som doftade kåda eller björklöv. Det var inte förorenat av kemikalier. Inget buller av arbetsmaskiner eller trafik, endast juster- och bågsågens sång, som ackompanjerades av ekot av kvistarens yxslag, då och då kryddade med spontana kraftuttryck.

Vid den tiden var problemet med kroppsövervikt okänt. Pulsandet i snön under snörika vintrar och viljan att försöka, ibland över det krafterna tillät, skötte om den saken. Den viktigaste överviktsbegränsaren var trävarukapitalisten som i sitt omåttliga penningbehov såg till sin arbetares bästa genom att betala lön endast i den mån så att det inte fanns risk för att denne skulle insjukna i farsoter på grund av levnadsstandarden.

Pojken stökade på tillsammans med fadern och kom i kontakt med olika faser i arbetet. Inte heller det blev onoterat hur välkommet också ett litet inkomsttillskott var i de knappa förhållandena. Samtidigt kan man säga att det var terapi, då han för några dagar slapp bort från den tryckta stämning som rådde i hemmet efter broderns död.

Då faderns arbetskondition svek, fortsatte pojken ensam men arbetet blev svårare än tidigare, då han inte lärt sig hur bågsågen skulle hållas i skick. Med ett ovasst verktyg klarar inte ens en stark karl sig i dessa arbeten, för att sedan inte tala om en pojke. I dag törs han erkänna att tårarna ibland trängde fram i det beträngda läget.. Men det fanns ingen genväg då det gällde problemet, skogens hårda skola tvang pojken att lära sig att med ett ovasst verktyg blir det inget resultat. Han måste lära sig att hålla sågen i skick.

Då skogshuggarens krafter ännu var begränsade så blev resultatet naturligtvis därefter. Men genom att förlänga dagen korrigerades dagskvoten något mot kvällen. Men dock inte så att det svarade mot hemmets behov. Bekymmer fanns av många slag och inte heller hade pojken ännu fattat att krafterna och förmågan hos en företagare i den åldern inte räcker till för att avhjälpa hemtorpets brister. Pojken som var helt uppslukad av sitt arbete begrep inte, att man längs den sociala rättvisans törnbeströdda väg måste gräfta upp ett iskallt fält vilket arbete räcker i tiotals år och kräver arbete av generationer. Men man höll på att lära sig, så småningom gick den verkliga sanningen upp.

I stockskogen kunde man förverkliga sig själv t.ex. på följande sätt. Det var nödvändigt att ta sig till den köldfräscha barrskogen i morgongryningen. Då var skogen som mest stämningsfull med sina ståtliga urgamla furor och granar. Suset i dem och de barkbeklädda stammarna skärpte stockpojkarnas känsla för det lyriska. Morgongryningens sköra tystnad fick paret kring justersågen att djupt krökta ställa sig på vardera sidan av den karelska furan. Med dragrörelsen på båda sidorna improviserade de orkestertemat: arbetets höga visa. Snart hördes ett musikspel från ödemarken, som skulle ha överraskat en yrkesmusiker. Därpå följde ca 30 brak med små mellanrum och lika många tallar eller granar låg i snön.

I kvällsskymningen skidade de några kilometer till inkvarteringshuset där man skulle tillbringa natten. Men på den vägen frös blusryggen, den mjuknade efter att man suttit på bänken i stugan en stund så att man kunde hänga den för att torka på ställningen för seldon. Efter att ha vilat litet åt stockpojkarna kvällsvard. Till den hörde rågbröd, smör, i ugnen stekt grissvål och en halv liter mjölk, då och då fick man köpa en kopp soppa från husets gryta.

Vilken lyckostund i livet om det, efter att man hade ätit, fanns så mycket utrymme på bänken i stugan som längden krävde, för att man skulle få sträcka ut sig. Utan desto större funderingar slappnade musklerna i viloläge av i trötthetens nirvana och man var medveten om, att på morgonen upprepas samma dagsprogram och det fortsätter ända tills de stämplade träden som bolaget köpt är fällda.

Det torde vara omöjligt för en som inte erfarit det att fatta hur hårt brödet satt åt mellan den frusna barken och trädstammen. Men därifrån måste det tas. Då man en köldmorgon travade rotklabbarna från en tall eller gran med tjock bark märkte man hur arbetet kändes i axlar och handleder. Det var ingen lek att fälla stockträd under justersågstiden. Inte heller att pulsa i den tjocka snön från ett träd till ett annat, sparka bort snön på ett stort område runt trädet, så att du med krökt rygg kommer åt att nöta av de tjocka stammarna.