Antti Henttonen:

Jag föddes på Anttila gård 1922 i Henttola by av S:t André socken, som Vuoksen delar itu, som den tredje i ordningen i en sexbarnsfamilj. S:t André är känd från historien som den plats där man funnit ett 10 000 år gammalt nät som är det äldsta i världen samt från frihetskrigets tider genom att den Karelska frontens stab under ledning av överste Aarne Sihvo fanns där. På våren 1918 byggde man här på en månad Finlands första flygfält. Från S:t Andrés järnvägsknutpunkt vek järnvägen av mot Imatra.

Min far var den tionde husbonden efter varandra på vårt lilla släkthemman. Den första av mina förfäder som man kände till var Olli Pietarinpoika som deltog som dragon från Viborgs Regemente i Gustav II Adolfs tunga kavalleri och dog som hakkapelit i 30-åriga kriget. De släktled som fötts efter honom hade varit jordbrukare. På 1990-talet tog vi därför Vuoksens ström och fyra gyllene hästskor ställda i form av ett fyrklöver till vårt släktvapen.

Min far hade förutom i folkskolan gått i lantbruksskolan och min mor i folkhögskola, varvid de med den tidens mått hade en högre utbildning än genomsnittet för yrkena som husbonde och husmor. Min mors hem fanns på endast en kilometers avstånd och hon var också född Henttonen. Fem generationer tillbaka fanns gemensamma förfäder.

Vald av församlingen fungerade far som byaäldste, vars uppgift var att övervaka det sedliga livet i byn. Under vinterkriget fungerade han också som byns evakueringschef. På 1930-talet var han medlem av kommunalfullmäktige och ordförande för direktionen för folkskolan som fanns i grannbyn.

Före sänkningen av vattennivån i Vuoksen som skedde med hjälp av att Kiviniemi-forsen rensades år 1857, vilket sänkte Vuoksens yta med över tre meter, hade dess många kilometer omfattande grunda Savilahti sköljt min hembys stränder. Efter nivåsänkningen försvann stranden bakom ett stort skogsbevuxet näs, så att till simstranden och vår båt- och notlada ledde en över en kilometer lång dålig skogsväg. Den torkade dälden dikades ut till åkrar. Längre borta blev ännu tillandningar kvar som delats mellan gårdarna i de närliggande byarna.

I vår by fanns ca 30 lantgårdar. Den närmaste folkskolan var på två och butiken på tre kilometers avstånd. Lärdomsskolor som förde till universitetet fanns i Viborg på 50 kilometers avstånd. Det var närmare till mellanskolan i Pölläkkälä och Imatra.

Byns invånare bekände sig politiskt till agrarförbundet och läste Maakansa-tidningen som utkom i Viborg. Samlingspartiets tidning Karjala kom till bara två familjer, av vilka den ena var en skomakaränkling som bodde grannar med oss i en liten stuga. Han läste Karjala och röstade på ”Vinhuutti”.

Jordbruket började mekaniseras på 1920-talet. Tills dess tröskades spannmålen i vårt hem under ett tak bredvid rian med tillhjälp av en häst som gick i en ring. Där fanns ett uppochnedvänt stort konformat hjul med träkuggar som hästen drev då den gick runt. Från hjulet fanns en kraftöverföring till tröskverket. I slutet på 1920-talet inrättade granngårdarna ett gemensamt tröskverksbolag och man skaffade ett tröskverk av märket Sirkka samt en förbränningsmotor. Rågen tröskades dock ända fram till vinterkriget i den uppvärmda rian. I augusti kunde man tidigt på morgonen höra dunket av slagorna (tröskslagträn på skaft) samtidigt från flera rior i byn. Tröskningen måste ske tidigt på morgonen, eftersom en ny rågria, av skylarna på åkern, kunde hämtas ännu då morgondaggen låg. Då smulade inte kornen från axen. Genom ritröskningen fick man rak halm för många ändamål och ridoft i gröten av årets skörd. Hos oss fanns det också en dikesgrävmaskin som var gemensam för tre gårdar. Martorna hade en kalasservis och trädgårdsredskap som kunde lånas.

Min mor, martaföreningens ordförande, var skicklig att sköta grönsaks- och trädgårdsland. Hon planterade buskar och förädlade äppelträd. Tomatplantor drevs upp i de varma fähusfönstren, där också tidig potatis fick gro i papperspåsar. Sedan flyttades tomatplantorna ut under en lave med glastak där det i botten fanns hästgödsel som brann och värmde jorden. Där skolades plantorna och man knep bort förgreningar som växte i bladklykorna. Från laven flyttades plantorna till bänkar av mull invid huset samt fähusets vägg. Också i botten av dessa bänkar fanns hästgödsel. Även där skyddades plantorna med glas, varvid skörden blev större och mognade alldeles som i ett litet växthus.

Mor var också händig att väva tyg. I den breda vävstolen som far tillverkat tillkom linnelakan, borddukar och andra vävnader. Martaklubben ordnade kurser i sånt. Då tyg vävdes måste också vi pojkar hjälpa till då väven sattes upp. Det var ett väldigt enformigt arbete. Något ombyte i detta utgjorde förfärdigandet av pappersspolar för att spola garn på med hjälp av spinnrock eller spolmaskin. Det var ett ackordarbete varje dag efter hemkomsten från skolan: korgen full.

Varje fredag var det vår uppgift att hämta ett ämbare potatis från källaren, skölja dem och skala dem färdigt, så att mor på fredagen kunde baka piroger till helgen. Om somrarna plockade vi bär i skogen för söndagens bärsoppa. Färska piroger och jordgubbs-, blåbärs- eller hallonsoppa – ah, ännu vattnas det i munnen då man tänker på det.

Hos oss turades fem gårdar om med mjölktransporten till en mottagningscentral som fanns på tre kilometers avstånd, där mjölken vägdes in och hälldes i 60 liters stånkor som fanns i isbassänger. På¨1920-talet transporterades de enligt turlista till järnvägsstationen som fanns på sex kilometers avstånd, men på 1930-talet fördes de tidigt på morgonen med den viborgska transportaffären Nopeas lastbilar direkt till Viborg. Varje torsdag separerades mjölken hemma och man kärnade grädden till smör för eget bruk. Den skummade mjölken, det vill säga skummjölken, lät man surna till surmjölk. Det var en glädje för den som vevade separatorn att äta smörgås med varm mjölk.

Vuoksen var en fiskrik ström. Nära vår by fanns en par kilometer bred örik sjö. På 1920-talet fiskade man med not. Då behövdes hästfordon för att transportera hem fångsten. På 1930-talet kom stora ryssjor i bruk, som ryssjemästare Matti Nolo gick och knöt och satte ihop i hemmen. Med dem fick man goda fångster då gädda och braxen lekte. Långrev var ett populärt redskap i synnerhet för oss yngre. Reven lades ut på kvällen, man låg i höet i någon strandlada under natten, och tidigt på morgonen vittjades reven. Vid blåsigt väder varnades vi att komma för nära fartygsleden, att svallet efter fartyg skulle kränga båten för mycket. Det var en fin känsla då det var fisk på många krokar. ”Telegraferingen” angav fiskens storlek så att man visste att vara beredd med håven. Men gud sig förbarme om den löstagna fisken kom åt att sprätta i långrevslådan. Ibland kunde det vara en stor grupp båtar på Vuoksen. I en fiskarstuga på ett skär lyssnade man i brasans sken på alla möjliga historier.

I byn fanns en ungdomsförening och en martaförening. Nära nog alla unga samt medelålders män, såväl husbönderna som drängarna, hörde till skyddskåren och kvinnorna till Lotta Svärds lokalavdelning. De som utövade friidrott var med i verksamheten inom Antrea Esas underavdelning.

Vi flickor och pojkar i skolåldern hörde till lantbruksklubben. Vi skötte grönsaksland som var ett ar stora och förde noggrann arbets- och räkenskapsbok. Vi gick på kurser och deltog i tävlingar. Vi gjorde till och med vår första Helsingforsresa 1936 genom att delta i Lantbruksklubbförbundets 10-års jubileum i Mässhallen. Jag deltog i en tävling att göra kvastar på en scen i Mässhallen. Jag kom dock inte på prisplats, för jag hade inte övat att binda en kvast med en vidja. På den resan såg jag också min första film. Den visade olympiska spelen i Berlin. Senare odlade jag ett större cikoriarotsland och sist före krigen hade jag en odling med 6 000 granplantor. Den fanns vid ändan av vår fähusbyggnad och blev i Moskvafreden efter vinterkriget kvar bakom gränsen. Då ryssarna på sommaren mellan krigen brände ner vår stora fähusbyggnad, brann också granplantorna. Ett tiotal som var längre borta blev dock kvar. Då jag år 1989 för första gången efter krigen kunde besöka mitt hem, såg jag hur de hade växt och blivit höga träd som bar rikligt med kottar. Naturen hade under ett halvt århundrade gjort sitt.

På 1920-talet gick korna på gemensamma skogsbeten. Vi barn gick varje kväll för att uppsöka dem och köra dem till mjölkning. På söndagarna måste man mitt i lekarna bege sig från simstranden. Ibland tog korna sig undan bromsarna till skäret Joussuo långt borta. På den långa grusåsen lyssnade vi med örat mot marken från vilket håll deras skällor skulle höras. Vallningen skrämde, då korna under vägen hem vadade i den sanka mossen. Hemma väntade vallaren ännu uppgiften att bistå dem som mjölkade genom att jaga bort flugorna. På 1930-talet ingärdades den egna skogen med taggtrådsstängsel, varvid vallningsvägen blev kortare. På sensommaren utfodrades boskapen på nyvällen i tjuderkätting.

Hos mormor som bodde på en dryg kilometers avstånd fanns inga barn. Under två höstar innan skolan började var jag avlönad där som vallpojke. Varje morgon körde jag korna till ängen på Vuoksens strand, jag hade smörgåsar och en mjölkflaska med och vallade dem under dagen och återvände på kvällen. På vägen fanns det smala ingärdade skogsvägar där kor från andra gårdar kom emot. Jag var ofta i nöd innan jag fick mina kor förbi boskapen som kom emot.

I vår by rådde ett god samhörighetsanda. Den slog ut i blom på morsdag, då martorna ordnade morsdagsfest. Vid dessa var också alla byns män samt barn med. Mödrarna fick en vitsippa i barmen och vi barn skötte en del av programmet, vi deklamerade eller sjöng. Då det inte fanns offentliga lokaliteter, skola och inte heller föreningshus, hölls morsdagsfesterna turvis i de största gårdarna. Ofta var ju också andra söndagen i maj varmt solig, så att man kunde hålla festen ute på gårdsplanen.

I vår by verkade också en söndagsskola. Min mor var en av dess fyra lärare. Det var upplysta husmödrar och flickor från gårdarna som hade deltagit i kurser för söndagsskollärare. Söndagsskolan alternerade från gård till gård. Den begärdes också till sådana gårdar där det inte fanns egna barn. Att följa med söndagsskolan gav också husbondsfolket i dessa gårdar omväxling i den stilla landsortsbyns liv.

Söndagsskolan bestod av tre delar: en texttimme då man läste och förklarade dagens evangelium till vilket hörde inlärning av en minnesvers som hörde till det, en planschtimme vid en färgrik plansch som föreställde någon berättelse ur bibeln och ännu en sångtimme då man alltid lärde sig en ny psalm och fick en eller två verser som hemläxa att förhöras på samma sätt som minnesversen.

Vår och höst spelades bollspel och andra spel efter söndagsskolan och om vintrarna skidade man och åkte i backar. Vår bästa skidlöpare fick vara den berömda Veli Saarinen, som mindre framgångsrik kallades jag Väinö Liikkanen. Lekar och spel var förbjudna på förmiddagarna under kyrktid. Under sommarmånaderna var det ledigt också från söndagsskolan. På hösten på mickelsmässöndagen, som var barnens festdag, var det efter den allmänna gudstjänsten gemensam söndagsskola för barnen i församlingen i främre delen av kyrksalen som rymde 1800 personer. Jag minns att min mor höll den en gång. Till förberedelserna med stöd av skrifliga anvisningar hörde också att preparera de egna barnen i någon mån – för alla eventualiteter. Jag beundrade hennes lugna väsen framför den stora ’klassen’. Hon skulle säkert ha haft framgång också i läraryrket.

På söndagsmorgnarna sommartid körde vi ofta med cykel till kyrkan som fanns på 12 kilometers avstånd. Då man kom fram var det första glädjeämnet att köpa en lemonadflaska och en sockermunk i kiosken. Sockret fastnade i mungiporna och av lemonaden rapade man så härligt.

Min far och min äldsta farbror styrde och ställde tillsammans i vårt hem ända till början på 1930-talet. Då beslöt de att köpa ett eget hemman åt min barnlösa farbror. Han föreslog att min far skulle stanna och odla släkthemmanet så att det skulle bevaras vidare inom släkten. Far blev i en avsevärd skuld till sin bror och det ville han betala så fort som möjligt. Han mindes krisåren i början på 1930-talet då man var tvungna att sälja många skuldsatta gårdar på exekutiv auktion. Skulden tyngde honom. Då boskapen och jordbruksmaskinerna delades på två hade vi ett tungt år framför oss.

Den första sommaren hade vi ingen räfsmaskin, utan vi räfsade allt hö med handräfsor. Det var i huvudsak vi barn som skötte det arbetet. Då klöverängarna hade vuxit väl krävdes det styrka för att få höet i strängar. Det lyftes sedan upp på hässjor, som i motsats till höstörar hade fem långa tappar på vardera sidan. Också det var ett tungt arbete. Men vi klarade det. Till följande sommar fick vi en räfsmaskin som vi glatt körde.

I slutet på 1930-talet byggdes en sockerfabrik i vår hemsocken. Vi ingick odlingsavtal för sockerbetor. Tjeckoslovakiska tekniker kom 1938 och installerade maskinerna som beställts från Skodafabrikerna. De vara rädda för Hitlers marsch mot deras hemland. 40 danska ungdomar kom och lärde ut hur man sår den nya odlingsväxten, gallrar, efterrensar och skördar. Alla dessa åtgärder krävde specialmaskiner och redskap. År 1939 utökades odlingsarealen då man redan kunde sköta den nya växten. Från fabriken fick man förutom priset för betorna också närande biprodukter och melass till boskapen och kalk till åkrarna.

Det året fick min far sin skuld betald. Men då började vinterkriget. I början av december började evakueringsföljen passera förbi vårt hem. Åldringarna, mödrarna och barnen från vår by fördes till Tavastland en vecka före jul. En ung fru måste återvända från det startklara tåget till stationen då hennes förstfödda ville bli född i Karelen.

Jag var redan 17 år och begav mig följande dag i bevaknings- och desantavvärjningsuppdrag inom skyddskåren. Därefter följde kommendering till fronten som hjälp åt de fullvuxna karlarna, till Summa och Äyräpää. Men det är redan ett annat kapitel.

Fronten närmade sig och i början av mars stod den på bara 10 kilometers avstånd från mitt hem fågelvägen men avstannade där på linjen Vuosalmi – Kuparsaari. Far och min syster gav sig iväg med kreaturen på den vintriga vandringen efter Moskvafreden. Många kor stjälpte i drivorna av utmattning, där slaktningsgrupper tog dem hand om dem. Ett dygn innan röda armén anlände hade jag möjlighet att ta mig hem, därifrån jag räddade jordbruksmaskinerna till järnvägsstationen – och kapade flaggstången.

Den elfte generationen fick inte fortsätta plöjarsläktens traditioner där.

Med gemensamma krafter byggde vi ett nytt hem i Tavastland och bröt upp åkrar där min brors son som tillhör den tolfte generationen odlar sockerbetor. På gården står en flaggstång och på taket svänger släktflöjeln i vinden.