Gunnar Johansson:

Då hördes sirenvrålet över Helsingfors – steg och sjönk, steg och sjönk. Det skrek ut sin förtvivlade varning om dödsfaran som hotade från den klarblå vinterhimlen – det skrek om krig och död och förintelse – det kramade hjärtat och fick alla människor att stanna som förlamade.

– Nej, det kan absolut inte vara allvar – det är bara ett hot, sade Hjalte. Jag tror absolut inte på krig förrän jag hör att det smäller.

Torggummorna fortsatte sin handel – människorna vandrade omkring utan mål och sågo upp mot solen. De tänkte väl som Hjalte.

Men i samma sekund susade en bombmaskin in över centrum och luftvärnet slog dånande upp sina molntappar kring den, medan maskingevären ritade sina vita ljusstreck genom luften.

Hjalte kände den underliga apatiska känslan, som han känt förr när faran varit stor, en känsla som med smygande visshet slutligen ger plats åt instinkten. Exercisen däruppe hade förbytts i hårdaste allvar – filosoferandet och gnabbet om kriget hade fått svar:

– Hur månne det är med pojkarna däruppe – har de redan kastats i elden – har de redan förluster? Kommer ryssen igenom? Har Suominen lyckats övertyga sig själv och manskapet om att det är krig? Var finns Tuominen, var är Erikson, var är Berger. . .?

Hjalte såg i smyg på sin hustru och tänkte:

– 180 miljoner mot 4 miljoner – mej behöver du inte se som gubbe.

Men människorna vandrade omkring på gatorna – de trodde inte att det var allvar. Hjalte såg några flygblad singla genom luften.

– Kanske alltsammans ändå bara är en hotfull gest? Men ute i Djurgården och åt flygfältshållet hördes dova dunsar i jorden – bomber?

Under fem timmar gick Hjalte omkring i staden och tänkte – ville inte tänka. Så kom sirentjutet, långt och utdraget och lika ohyggligt:

– Faran över!

Hjalte och hans hustru stämde möte med sonen, som från skolan förts ut i en park, men nu hunnit hem till Sandviken.

I söder över havet framför Estland hade en tjock molnvägg stigit upp. Då såg han – han grep tag i sin hustrus arm.

— Sex maskiner – tre maskiner – bomber … !

Han slöt ögonen – sirenerna flämtade till ett tag – det brakade några sekunder över staden – det var som om hela hus hade rasat ihop – så blev det så förunder ligt tyst – några sekunder dödstyst – han hade aldrig upplevat en sådan tystnad förr – så ett skrik någonstans oändligt långt borta. Och sekunden därpå slog förintelsen upp den ena dånande, röda jättekupan efter den andra – det yrde gnistor och brann i Sandviken över hela kvällshimlen.

Hjalte och hans hustru stodo stilla en stund med det totala kriget för sina ögon – de hade båda under hösten, då det blåste hårda östanvindar, trott att ett sådant krig skulle medföra den ögonblickliga och fullständiga förintelsen. Och nu – när de ylande brandbilarna och ambulanserna körde genom de grusade kvarteren, där jämmern steg mot skyn – trodde de att här var undergången.

Och deras enda tanke var:

– Vi måste åtminstone rädda pojken.

Gårdskarlen berättade att gossen kommit springande hem och rusat direkt ned i källaren. Där satt han. Följde blint med när Hjalte tog honom vid handen. Sade inte ett ord. De togo sig genom den dånande branden och glasskärvorna ned till busstationen – där brann en buss – där var en blodpöl på perrongen. Man hade just burit bort en liten flicka. Hjalte tryckte hårt sin hustrus hand till avsked:

– Sköt om er – jag klarar mej alltid.

– Tänk inte på oss – jag vet att det är bäst för mannen att vara ensam när det gäller.

– Och kriget måste ju sluta på något sätt. Klara pojken.

Så sade han ytterligare sakta: – Förlåt.

Ty det finns alltid många hårda ord i två människors liv som behöver en uppmjukning om de aldrig mera skola träffas.

Och hon svarade: – Förlåt.

Djupast inne i bussen satt Hjaltes son – han stirrade ännu rakt framför sig – varför denna stela blick? – vad hade han sett där bland bomberna på torget?

Hjalte sträckte sin hand genom ett skärvhål i rutan för att ta avsked av sonen:

– Hör du pojke. Adjö nu och håll reda på att mamma inte i onödan reser in till stan.

– Säj pappa – blir det ändå som i Polen?

Hjalte stod svarslös – han strök med skinnvanten i ögonvrån – han trodde på undergången. Han gick till sitt hem genom den dånande branden i Sandviken – tog vad han tyckte var honom kärast och tänkte när han stängde dörren efter sig:

– Detta får jag aldrig mera se.

Ur boken: Gunnar Johansson: Vi ville inte dö