En 7-årings minnesbild av då fadern ryckte ut i kriget
Raija Vertainen os. Orava
Min far Antti Orava f. 13.1.1903 hörde till den äldsta åldersklassen som inkallades i tjänst. Fars utryckning i kriget från Toholampi minns jag på många sätt som svår. Man hade vetat att vänta på och vara rädd för inkallelsen. Budbärare hade valts för byarna och de förde på tu man hand bud från gård till gård. Husbonden i granngården var en av dem och han hade med sig en annan bybo. Och än i dag får jag samma känsla: vi låser dörrarna, nu kommer de! Männen inkallades till skyddskåren i kyrkbyn där de fick anvisningar av olika slag och uppgifter om när transportbilarna kommer och avhämtar dem från skyddskårshuset.
Jag minns hur mor vakade och sydde en snödräkt av lakan åt far. Vi hade inte många lakan men det var huvudsaken att far fick en snödräkt så att ryssarna inte skulle kunna urskilja honom vid fronten. Ett barn skulle det inte ha kunnat föreställa sig att inte far skulle kunna kriga på riktigt. I skyddskårshuset syddes snödräkter, man kardade ull, spann garn och stickade sockor och vantar, man bakade bröd.
Då mor varit vid skyddskårshuset, därifrån hon promenerade 6 km hem, hade vi tillsammans med min ett par år yngre bror Alpo varit i fähuset. Kon Onnikki hade kalvat. Jag var rädd för Onnikki som hade stora horn. Tillsammans med min bror lyfte vi kalven i en kätte, där redan fåret Leena med sina lamm fanns. De andra korna råmade och inte gick allt riktigt som det skulle kan jag tro. Vi gjorde vad vi kunde.
Stämningen då far drog ut i kriget kommer jag alltid att minnas. Avskedsstämningen var djup. Far tröstade mor men föll också själv i gråt tillsammans med henne. Han kramade om mor. I oss präntade han in att vi skulle hjälpa och lyda mor. Då far for grät mor högljutt – vi också. Far hamnade inte till fronten, vilket vi inte visste då. Han var som smed på en plats som hette Vitele under kriget, händig som han var. Brev kom det ofta. Från resan hämtade han som krigsminne en patronhylsa där det stod skrivet: Till Raija.