Sirkka Borg:

I slutet av november höll var och en av oss på med sina sysslor på vår lantgård. På förmiddagen hade min mor begett sig till butiken och berättade andfådd då hon kom tillbaka att hon hade hört där att ryssen hade anfallit över gränsen och att Helsingfors hade bombats. Tillsammans med far skyndade jag in och satte på radion. Klockan tolv kom nyheterna, i dessa berättade man om hur det var. Jag var en 19-årig flicka, och inte förstod jag heller helt, vad ett krig betydde.

Man hade varit rädd för det, men man hade inte riktigt trott att kriget skulle bryta ut. Man hoppades på det bästa, fastän så gott som alla vapenföra män hade sänts vem vet vart. Det hade inte berättats, och order till dem hade lämnats i nattmörkret. Redan det kändes som ett besök av dödens ängel, och inte pratade man heller om det högljutt. Med svag röst frågade man, har redan någon från er – eller därifrån grannen? Männen for nog pigga och allvarliga iväg först då morgonen grydde.

På eftermiddagen körde min farbrors bil från Helsingfors in på gården. Också hans hustru och min faster var med. I kvällsskymningen kom en lastbil med flaket fullt av människor. Där fanns kända och okända. Och det kom alltjämt fler, också till grannarna. Alla sängar var så upptagna att min 10-åriga syster sov på några stolar. Min far och mor och jag sov i ’syskonbädd’ på köksgolvet. Paniken hade gripit Helsingfors.

Alla bilar som var lediga hade beordrats transportera bort människor från staden. Man visste inte vart det bar, men ut till landsbygden och undan bombningarna. De som fördes till våra trakter, lastades av bilarna på den nuvarande Vandaforsbacken. Därifrån fick de fortsätta resan till fots och i nattmörkret söka skydd och natthärbärge i gårdarna. Lycklig var den som hade någon bekant eller bekants bekant som man kunde ta sig till. Det fanns ingen gård där de inte skulle ha blivit vänligt mottagna. Och de fanns också i varje hus. Sämjan gav plats. Kriget upplevdes som en gemensam olycka. Människorna bar varandras bördor.

Bomberna dundrade och fönstren skakade. Då fanns inte Helsingfors-Vanda flygfält. Det fanns bara flygfältet i Malm och det bombades intensivt. Varje nyhetssändning följdes av alla och nyheterna var uppmuntrande. Till Sjöskog-Ripuby-området hade man fått elektricitet först år 1934, så den eldrivna radion var inte så särdeles gammal.

I det skedet var det ännu ingen brist på livsmedel. Nytt var den oupphörliga strömmen av evakuerade. Från den vintern började kvinnorna använda byxdräkter, vilka i de förhållandena var mycket praktiska plagg.

Då började en omfattande handarbetskampanj, jag minns inte på vems initiativ. Från skolan fick man hämta ullgarn för att sticka för arméns räkning. Man stickade strumpor, vantar och fingervantar för fyra fingrar, där den högra handens pekfinger skulle stickas bara till första leden. Också färdigt skräddade flanellsskjorttyg för män bjöds ut för att sys. Jag har förundrat mig över ”djungeltelegrafens” effektivitet, då det inte just fanns telefoner, men med ilfart fick varje flicka och också husmödrarna full fart på stickorna. Det som blev färdigt fördes till skolan, där man fick nya tillbehör. Denna verksamhet sköttes av folkskolans lärare Maiju Metiäinen, en energisk kvinna bakom mycket.

En gång förde jag handarbetena till skolan. Jag hade också med mig grannfruns arbeten. Ett vantpar hade av misstag blivit onormalt stort. Lärarinnan vände på dem med förundran, men funderade sedan att: Nå kanske de passar bra åt någon ”Marockos skräck” (Krigare som kämpat i franska främlingslegionen, och fungerade som kompanichef på Kollaa-avsnittet). Så stor var vår tro och vårt förtroende. Nog klarar sig Finland då vi till och med har Marockos skräck.

Jag fylldes av skräck då jag skidade hemåt i det klara månskenet. Jag kom ihåg att jag på dagen hört att man föregående natt skulle ha fällt ner tre desanter i den närbelägna Klövskogs Skogby. Jag började skida mitt på åkrarna och undvek skogsbrynen. Men då blev jag tvungen att ta mig över gärdesgårdar av taggtråd och på dem rev jag sönder mina första skidbyxor.

Tiden gick och ingenting hördes av desanterna. Man slöt sig till att hela saken bara var ett rykte. Först många år senare kom sanningen fram. Man hade nog fällt ner desanter men inte i Skogby utan i Röykkä. Och de var inte tre utan en. Det var den där Kerttu Nuorteva, som sedan reste till Hella Wuolijokis herrgård i Träskända.

Efter julen kunde de evakuerade återvända till sina hem i Helsingfors. Arbetslivet behövde dem och de behövde säkert inkomster. Man liksom vande sig vid kriget, och livet anpassades till förhållandena.

I Vanda fanns då en svenskspråkig Lottaorganisation. Det föll inte oss finskspråkiga in att vi skulle ha anslutit oss till dem trots att det inte rådde den minsta friktion mellan oss. Vi utförde bara vårt eget talkoarbete under vår lärarinnas ledning. Också de evakuerade gjorde paket till den okända soldaten. Jag minns hur det harmade mig då en helsingforsbo tackade mig för mitt första paket (en från skyddskårsavdelningen som i det skedet ännu utbildades). Därefter skrev vi alltid som adress på paketen: till främsta linjen. Paketen innehöll t.ex. strumpor eller vantar, halsvärmare och skorpor, också äpplen då sådana fanns.

Det blev trettonde mars 1940, dagen för freden. Jag var i stugan på gården och vävde min första trasmatta. Min mormor stack sig ofta in och tittade och pratade. Så också den 13 mars. Då kom hon riktigt flygande. Hördu Sirkka! Nu har det blivit fred, freden har kommit! Hon satte sig på en stol och började förklara och jag lyssnade andlöst.

Mormor förklarade fredsvillkoren, och ju längre hon pratade desto kallare blev jag. Jag sade att villkoren var hemska, omöjliga, ohyggliga. Och jag grät. Farmor ville inte tänka saken på det sättet. Hon var en positiv optimist. Hon uppmanade mig betänka hur många män som skulle stupa om kriget fortsatte.

– Och tänk, alla evakuerade (således hennes barn med familjer) får komma hem.

– Och minstingen, Veikko-pojken kommer från kriget!

Nå, farmors barn med familjer kom nog till sina hem, men Veikko kom inte. Flera dagar senare kom ett brev någonstans ifrån: ”Det är min tunga plikt att meddela, att Er son…” osv. Min 23-åriga morbror, min gulliga Stor-Veikko blev kvar i Säkkijärvis Nisalahti för evigt.

Efteråt fick vi på begäran en noggrannare förklaring. Pansarvagnar som kom på isen från sjösidan hade kommit åt att falla finländarna i ryggen. De sköt Veikko, som tillsammans med sina kamrater frivilligt hade erbjudit sig att föra dr Lauri Kalajas, Mannerheims livmedikus, bil till verkstaden. Man fick sedan deras kroppar förda till ett skjul som inrättats till bårhus. Det träffades av en brandbomb. Ingenting blev kvar.

Freden firades med flaggorna på halvstång. Det kändes som om också hela naturen skulle ha protesterat. Aldrig någonsin hade man i dessa trakter sett sådana norrsken som på vårvintern 1940, då halva himlen sprakade och flammade. Det kändes skrämmande och olycksbådande. Inte heller åldringarna hade någonsin sett något sådant. Kanske den rekordartade köldvintern, med upptill -45 grader åstadkom detta. Då sedan våren så småningom kom, såg man frostskadorna. Plommon- och äppelträd var förlorade. Till och med träden i parkerna stod svarta. Av lönnarna blev endast stammarna vid liv, då de döda kvistarna sågats bort.

Det blev morsdag också det året. Enligt den tidens sed firades den inom den egna bykretsen så att gårdarna turades om att ordna den i mån av möjlighet. Ortens flickor bakade och av pojkarna samlade man in pengar för tillbehören. Barnen samlade sippor i skogen och varje mor fick en blombukett i barmen. Stämningen var alltid festlig. Gårdens dotter höll välkomsttalet. Det året läste jag en festdikt med namnet ”Sankariäideille/Till hjältemödrarna”. Författaren minns jag inte längre. Jag minns bara en strof av den: ”Loistaa uhriliekin lailla, ristirivit kirkkomailla/Lyser som offerlågan, korsraderna på kyrkogårdarna.”

Där satt de, hjältemödrarna, på första raden naturligtvis. Mina ögon fördunklades och det bildades liksom en ring kring de två mödrar som satt i mitten. Den ena av dem var min farmor som förlorat sin ålderdoms trygghet, det yngsta av sina barn. Den andra var granngårdens husmor som hade förlorat sitt enda barn, som just blivit färdig domare, sitt allt.

De grät inte högt, jämrade sig inte och gjorde inget väsen av sin sorg. De böjdes men knäcktes inte. Jag tror att just på det sättet bar alla Finlands hjältemödrar sina smärtor. Också de var hjältar.