Eric Gardberg: Adertonde Avdelta Bataljonen

I den västra Lemetti-mottin hade läget skärpts från dag till dag. Fiendens proviantsituation var förtvivlad. Större delen av förråden hade ju blivit ytterom mottin efter det lyckade avskärandet av landsvägen den 9 januari, de få och magra hästar som stannat innanför ringen hade redan slaktats och uppätits, och mot slutet av januari hägrade även svältdöden för de omringade trupperna. Med otrolig seghet vägrade emellertid dessa att ge upp striden – hellre dö än kapitulera. Dagligen skidade våra patruller ut med flygskrifter, i vilka fienden uppmanades att ge sig, men förgäves. De av oss tagna fångarna var i ett eländigt tillstånd, utsvultna och frostskadade, men bevarande en alldeles enastående förmåga att bära sina lidanden utan klagan.

Varje dag då vädret det tillät, kretsade stora ryska transportplan över omgivningen, kastande ner proviant och mediciner för sina trupper. Det måtte emellertid ha varit svårt för flygarna att bilda sig ett begrepp om vad som var vårt och vad deras, så som inringningarna låg intill varandra, oftast utan några markerade gränslinjer. De stora lådorna och säckarna föll nämligen lika ofta ner utanför som innanför mottina, till stor glädje för oss, som inte led någon brist, men gärna tog emot omväxling i dieten.

T.o.m. uppe på Repomäki kom en dag ett stort kolli nerdunsande alldeles intill ett tält. Pojkarna rusade ut från tältet i tro att det var fråga om en ”skomakare”, en blindgångare, men döm om vår häpnad då skomakaren befanns vara en sentida form av manna, två stora kexlådor om 50 kilo vardera, som fallit ner från molnen. Lådorna var sa solitt gjorda, att de skulle ha ställt till en katastrof om de fallit rätt på tältet.

Den västra Lemetti-mottin skulle synbarligen – liksom även de andra inringningarna på detta frontavsnitt – småningom ha mognat av sig själv. Svälten, kölden och vårt artilleri skulle ha skött om förintandet av dessa ursprungligen så väl utrustade och oss så oerhört överlägsna styrkor. Men de inringande trupperna måste lösgöras för uppgifter på annat håll – bristen på folk var ju överallt kännbar – varför den ena efter den andra av mottina efter noggranna förberedelser togs med storm. Mot slutet av januari slöts ringen allt tätare, vår artilleri- och granatkastareld ökade i intensitet, och trupperna förstärktes. Förutom Er. P 18 låg nu delar ur avdelningarna ”Hiipijä” och ”Korento” i ringen.

På kvällen den 21 januari fick bataljonen order om att hålla sig i högsta alarmberedskap, ryssarna väntades göra ett genombrottsförsök. Därav blev emellertid intet, några fångar togs, men det lediga manskapet behövde ej ens kallas ut till linjerna.

Ställningarna förstärktes dagligen om uppehåll i eldstriden medgav grävningsarbete. Bröstvärnen utgjordes vanligen endast av hårdpackad snö – ett något otillförlitligt skydd då intet töväder underlättat snöns hoppressande – men om marken bestod av sand, grävdes också djupare gropar.

En man från tredje kompaniet stod en dag och sysslade i en sådan grop, då han plötsligt fann att tre fullt beväpnade ryssar stod vid gropens rand och intresserat följde med hans arbete. Först hajade han till, men sedan blev han helarg. Sitt gevär hade han ställt mot ett träd några meter därifrån, varför han inte hade något annat till hands än sin spade, men med den slog han den närmaste ryssen över ryggen, skrikande att de skulle dra för fan i våld, de hade ingenting där att göra. Främlingarna förstod knappast vår mans språk, men förmodligen kände de sig sårade av hans bryska sätt – de försvann nämligen genast, och mannen fortsatte sitt arbete.

Den 23 januari gjordes en framstöt på tredje kompaniets avsnitt, varvid en del ryska ställningar intogs efter förbittrade strider, och järnringen kring Lemetti sålunda ytterligare stramades till. Dagen hade emellertid åter krävt stora offer av bataljonen, icke mindre än 16 man stupade – två officerare, en underofficer och 13 man. Därtill förlorade bataljonen ett tiotal i sårade. Tredje kompaniet hade för andra gången förlorat sin chef, och ännu samma dag – för tredje gången. Redan föregående dag hade res.fänrik V. E. Kivekäs från KKK beordrats till tredje kompaniet som hjälp åt fänrik S. Lindberg, som var den enda återstående officeren i kompaniet.

Vid anfallet den 23 på morgonen stupade fänrik Lindberg, och fänrik Kivekäs övertog kompaniet. När dagen började skymma pågick striden ännu. Fänrik Kivekäs befann sig själv i spetsen för sina pojkar, när han träffades av en dödande kula och blev liggande på snön. Kompaniet drog sig nu något tillbaka, dock utan att uppge de vunna ställningarna. Några av de stupade blev emellertid därvid lämnade i ingenmansland, först då denna terräng den 4 februari erövrades, kunde de sändas till JSp.

Den kvällen var förstämningen stor inom tredje och maskingevärskompanierna. Många kamrater hade lämnat kretsen för alltid, och vetskapen om att några av pojkarna fortfarande låg kvar där ute mellan linjerna ökade bitterheten. Man hade redan lärt sig att ta förlusterna med fatalism, man beklagade en god kamrats bortgång, men den sista, outtalade hälsningen löd ungefär – i dag var det du, i morgon är det kanske min tur. På något sätt vågade man inte sörja som man gör det i normala, fredliga förhållanden.

Man tänkte inte så mycket om man gjorde sig hård. Men man kunde ändå inte undgå att skakas av en så stor dödsskörd som denna dag, och allvarsamma, lågmälda samtal hördes i stället för det glada skämtet, som tystnat i tälten. – Minns du vad han sade när han gick – jag kommer nog tillbaka, pojkar. Minns du hur vi planerade att vi tillsamman skulle äta den bästa middag som kunde fås, när freden engång kommer, nu blir vi bara två. – Han väntade så på paket, nu behöver han det inte mera. – Vem skall skriva till hans fru? – Små detaljer berättades från de senaste dagarnas samvaro med de bortgångna, någon skildrade kanske ett ungdomsminne som han hade gemensamt med någon av de stupade. Och den hårda tjänsten fortsatte som förut.