Åke Sourander

…i vinterkriget 11.2.1940

Rensningen eller motattacken fullgjordes av Miller på morgonsidan av den ödesdigra dagen, söndagen den 11 februari 1940. Det blev en blodig strid och upptakten till en händelserik och spänningsmättad dag i bataljonens histo­ria. Millers blodiga kamp sträckte sig långt in på grann­kompaniets område. Pojkarna likviderade ryssar i legio, men så krävde bataljen också tunga offer i våra led. Fänri­karna Mickwitz och Cajanus stupade och fänrik Siren såra­des mycket svårt i huvudskålen. Jeppo-Munsalakompaniets förluster denna dag var inalles sju stupade, och lika många sårade transporterades bakåt. Efter fullgjort värv, dock utan att ha erhållit kontakt med grannkompaniet till vän­ster, drog sig Miller tillbaka till Hartmans domäner. Oaktat rensningen skulle denna sömm-historia ute på Munasuonniitty bli en prövosten för löjtnant Hartman även under de kommande dagarnas strider.

Det blev en helvetisk dag den 11. 2. 40. Fiendens artil­leriorkester spelade upp med en frenesi som aldrig förr, ryska anfall understödda av tanks slogs blodigt tillbaka, skyddsrum söndersköts till oanvändbarhet, de stupades och sårades antal ökades, förbindelserna framåt upprätthölls med ordonnanser, då telefonledningarna gått all världens väg, ingen kontakt med regementsstaben, rapporter att ammunitionen var på upphällningen, hjältemod och hårda manliga tag i känd vikingastil och besök av förvirrade krigare, vilka förlorat kontrollen över sina nerver – ja det var mycket på en gång och svårt att reda ut det hela.

Klockan 8.40 började dansen med artilleri- och granatkastarelden. Den riktades både mot första linjen och stödje­linjen samt mot terrängen kring kommandokorsun. Det var ett enda ihållande dån och smatter av krevader, marken gungade och kaskader av järnskrot, sten och jord slunga­des omkring. Koncentration efter koncentration brakade på runt våra korsur och inom hela försvarsområdet, så att skogen skalades fullkomligt ren på träd. Vi försökte räkna de enskilda krevaderna, men det var omöjligt, då trumelden var ett oavbrutet dunder. Det var nog en veritabel häxkittel vi råkat i, hela terrängen syntes koka under nedslagen. Vårt fåtaliga artilleri besvarade efter bästa förmåga den fientliga elden, och när det sköt så var det med precision. Innan telefonförbindelserna bakåt av­bröts hann jag få ett meddelande av regementskommen­dören, att jag hade femton granater till mitt förfogande. Jag fick skjuta dem, när jag ansåg det nödigt, och jag beslöt att spara dessa 15 skott till den sista avvärjningseldstöten.

Där satt vi i vår korsu helt isolerade från yttervärlden, utan telefonförbindelse både bakåt till högre instans och framåt till linjerna. Vi lyssnade på kanonaden, som välte framåt och bakåt, från vänster till höger och undrade om vår korsu skulle hålla och hur pojkarna klarade sig där framme i linjerna. Så länge trumelden låg över linjerna behövde vi inte befara något anfall, men då infanterielden blossade upp, då var det tid att kasta de 15 granaterna in i leken. Löjtnant Björkman tog saken med sitt stoiska lugn och orkade t.o.m. småskämta, fänrik v. Willebrand var oberörd och satt och studerade någon lärd avhandling, stabskrivarna Finnström och Forsander satt och diskute­rade i lågmäld ton civila minnen. Löjtnant Örndahl var hos sina knakokastare och kornett Wickman låg med ordon­nanserna på laven på andra sidan brädväggen. Då och då hördes enstaka ord mellan krevaderna och Söderblads kännspaka svordomar. Det var idylliskt och rogivande i vår korsu, men man märkte att var och en försökte gömma djupare känslor under ett alldagligt yttre. Men matlusten var minimal denna dag och även de kommande.

Jag fick slutligen kontakt med Hartman och Slotte tack vare deras oförvägna stridsordonnanser, vilka löpte form­liga dödslopp genom granatregnet. Ibland var det bara att springa på, litande på den goda turen, men oftast gick förflyttningen från granatgrop till granatgrop, eller också begagnade sig stridsordonnanserna av de tanksavvärjningsgropar vi grävt utmed vägarna med jämna mellanrum. Hartmans stridsordonnanser anlitade den s.k. telefonstigen, vilken ledde från min korsu rakt genom skogen till Hart­mans korsu. Vöråkompaniets stridsordonnanser var under­sergeant J. Israels, soldaterna E. Lundström, E. Smeds, O. Norrgård och S. Grannas. Första kompaniets ordon­nanser begagnade sig av den allmänna vägen, som löpte parallellt med östra randen av Munasuokärret, via enhe­ternas underhållsorgan samt vidare till min korsu eller också använde man stridsställningarna, vilka löpte längs Munasuokärret. Slottes stridsordonnanser var underserg. J. Stenman, korpralerna I. Finell och G. Mattjus samt soldaterna C. Häll, E. Vith och J. Nyman. Av ordonnan­serna klarade sig alla med livhanken från dessa gatlopp, förutom G. Mattjus och J. Nyman, vilka stupade denna händelserika dag i fullgörande av sina ordonnansupp­gifter.

Den första rapporten kom kl. 9.30-tiden med Israels och Lundström från Hartman. Pojkarnas snödräkter var svarta av jord och krutstänk, och i den djupt liggande blic­ken såg man att de varit med om spännande ögonblick. Efter en kort vila och ett par koppar kaffe smet de igen samma väg tillbaka, mumlande något att de behövdes där framme. Hartmans rapport innehöll i korthet att fänrik Björkestens korsu erhållit tvenne fullträffar kl. 8.45. För­lusterna tillsvidare oklara. Millers två plutoner var fort­larande hos Hartman, av vilka hälften låg i spärrställning mot Munasuonniitty, resten i kompaniets skyttegravar. Inkvarteringen var svår att ordna. – Det var allt, kort och lakoniskt.

Följande rapport kom klockan 12.30-tiden, även den från Hartman. Det var Smeds och om jag minns rätt Norrgård, vilka bragte oss meddelandet. Rapporten lydde:

11.2. kl. 12.10.

”Till Sura.

Håller egna ställningar och är även en bit in på grannens till vänster, med vilken kontakt j ännu erhållits. Träffen i Björke­stens korsa torde ha krävt som offer 4 stupade och en sårad. De egna förlusterna inom skyttegraven små. Sänd fram mera mp. och sg.kasetter, speciellt de föregående färdigt laddade. Ryssarna ha svårt att få fram sitt folk. Psv.kanonen har beskjutit 2 st. tanks. Egna mg. ha ej ännu skjutit.

Hartman.”

Det var till stor del glädjande nyheter. Ordonnanserna berättade att ryssen gått till anfall kl. 11. 20, men tillbaka­slagits och att förlusterna både under trumelden och under anfallet var relativt små. Träffen i Björkestens korsu var såtillvida tursam för pojkarna, att besättningen – cirka 30 man – legat ute i skyttegravarna. Fullträffen krävde dock 4-5 offer. Korsuolyckan av den 7 februari var ännu i alltför färskt minne. Undersergeant Stenvall, vår pålitliga och duktiga vapenunderofficer, erhöll order att omedelbart ombesörja ammunitionsersättning till Hartmans kompani.

Klockan 13-tiden fick jag även första livstecknet från Slotte. Hans rapport som avsänts kl. 12.30, lydde:

”Ännu allt väl. Ryssen trycker på, men har ej ännu nått tagg­tråden. Uppskattar fiendens styrka till ett kompani. 3. K. har fått fullträff i en korsu. Jag har endast en stupad, mig veter­ligt den enda samt 3 lätt sårade. Nu något lugnare. Ingen tanks har setts till här.”

Åke Sourander: Österbottnisk bataljon I/IR9:s strider under vinterkriget 1939-1940