Helge Roos:

Följande morgon, söndagen den 18:de fingo vi ett synnerligen välkommet besök. Man kom med varm mat – någonslags kött-makaroniröra-från trängen. Aptiten var god, ty vi hade levat på torrskaffning sedan vi lämnade Tammisuo station, den 15:de. Villervallan den första dagen under nedfärden till fronten, då fältköken hamnade någonstans söder om Kämärä station, nära fienden och långt från den övriga delen av bataljonen, hade satt hela provianteringsmaskineriet i oordning.

Litet senare kommo regementsläkaren, doktor Varonen, och bataljonsläkarna Strigeff och Sjöblom och hälsade på oss. De tillhörde JR 62, Varonen. 10 år yngre än jag, kände jag sedan min assistenttid vid Universitetskliniken, De andra voro betydligt yngre, ca 20 år.

JR 62:an hade dagen före oss skickats till fronten, till Lähdeavsnittet mellan Summa och Kämärä station där det till en början var meningen att även vår bataljon skulle hamna – vilket ju vår träng faktiskt gjorde – men det hade den 16:de, såsom jag tidigare relaterat, blivit tvunget att skyndsamt retirera. Nu skulle JR 62:an samarbeta med oss vid Metsänvartija.

Doktor Varonen var ej nöjd med vår korsu, ty taket erbjöd ej skydd mot artilleri, varför vi, då det ännu var lugnt vid vårt avsnitt, gingo omkring på åsen och sökte oss lämpligare skyddsrum. Medan vi vandrade hajade vi plötsligt till. Ett par dolda granatkastare avsköto sina projektiler i vår närhet, vilket sedan upprepades med långa mellanrum. Någon bättre korsu funno vi ej. Varonen föreslog då att vi nere vid Metsänvartija endast skulle ha en mindre förbandsstation, där JR 62:ans bataljonsläkare fingo tura om att dejourera med Lindholm och mig, medan större delen av materielen skulle flyttas till en plats längre bakom linjen, Detta arrangemang skulle även tillåta dem, som icke voro i arbete, att vila sig.

Efter middagen brakade striden åter lös vid Mustalampispärren; Det ryska artilleriet öppnade spelet, först mot sjunde kompaniets ställningar mellan Perojoki och Mustalampi bakom tankshindret. Sedan riktades elden längre bakåt. Vid vårt Jsp (bataljonens förbandsstation) hade vi dock lyckligtvis ingen direkt känning av den. Därpå företogo stridsvagnarna upprepade attacker, vilka de våra till en början . lyckades slå tillbaka, Hela trakten var i timtal fylld av ett helvetiskt larm av de metallklingande serierna från tanksens maskingevär och kanoner, jagande i vildaste hets och omvarandra, och däremellan hördes dovare dunsar i glesare takt.

Senare på eftermiddagen trängde 3-4 vagnar genom spärren. Det påstods att porten blivit öppen, och bristen på pansarvärn gjorde sig naturligtvis gällande. Tanksen åstadkommo stort manfall bland de våra genom att skjuta längs skyttegravarna, Området mellan Metsänvartijavägen och Mustalampi måste utrymmas, Den där förlagda plutonen Sg (maskinpistol) hade annars råkat i knipa, En av tanksen fortsatte upp längs vägen vid vilken vi hade vårt Jsp. Huru det sedan gick med vagnarna har jag mig icke bekant. Vägen var nog minerad. Striden fortsatte till sent på kvällen.

Sedan artilleriverksamheten och tankanfallen satt in, hade vi åter hett på Jsp. De sårade kommo i en jämn ström vandrande eller lassvis med fordonen. Lindholm och jag hunno ej med alla. Lyckligtvis hjälpte JR 62: ans läkare, Strigeff och Sjöblom, med överskottet i en annan invidliggande mindre korsu. Skadorna voro av samma art som föregående dag; dock sågos även kulsår i någon mån.

Till min sorg kom budskapet att fänrik Gunnar Mickwitz stupat och att man hämtat upp honom till Jsp. Han och hans föräldrar voro mina gamla vänner. Landet hade förlorat en mycket begåvad man, som enligt min mening var alldeles fel placerad i detta krig. Hans bror hade ju fallit någon dag tidigare vid Summa. När jag ensam gick ut och inspekterade Mickwitz stelfrusna kropp, där han låg invid taket av vår korsu nästan till oigenkännlighet förändrad, svartblå i ansiktet och täckt av ett lätt flor av rimfrost, besinnade jag huru meningslöst och förgängligt livet ändå mången gång kunde te sig, Nyss blomstrande och så löftesrik var han nu knappt mera värd än den multnande stubbe vid vilken man lagt hans stoft.

Men jag väcktes plötsligt ur mina tankar, då en kula eller projektil visslande for förbi, så nära att jag tyckte mig förnimma luftdraget, mot mitt ansikte. Då jag med blandade känslor gick tillbaka ned i korsun och återsåg den hemska och beklämmande synen därinne, var det som om en tung suck genomfarit mig. Korsun var full av sårade, unga män, bleka och uttröttade. Somliga lågo, bådo flämtande att få vatten, andra voro medvetslösa av sina skador eller i morfinrus, yrande och klagande, I det grälla ljuset under petromaxlampan stod doktor Lindholm och arbetade med ett svårmodigt uttryck i ansiktet. På båren var en man med ett öppet sår i övre delen av vänstra lungan genom vilket vid varje inandning luften drogs in med ett väsande ljud och vid utandning eller hoststötar en blodström kvälldes fram, Dessutom hade han i vänstra armen ett stort trasigt granatsår och ett splittrat överarmsben och man tog itu med en man närmast ingången. Hans ansikte var oformligt, svullet och fullpepprat med sand och krutstänk, En granat hade slagit ned tätt invid honom mot skyddsvärnet. Fänrikarna Smeds och Grandell kommo även till Jsp på kvällen. De hade krypande blivit påskjutna av tanks, Smeds hade ett längsgående sår i bröstet. En kula hade rispat upp bröstbenet i hela dess längd. Grandell hade sluppit lättare undan. Mössan var genomskjuten, men på hjässan sågs endast en skråma. I stället voro båda händerna illa förfrusna.

Den dagen fingo vi åter vänta på ambulanserna i timtal, och det värsta var att vi, medan korsun var full av sårade, fingo bud att en tank var på väg mot oss längs Metsänvartijavägen. Vår korsu låg i dess omedelbara närhet med ingången vänd snett emot denna, Nu voro goda råd i sanning dyra, Vi kunde icke göra annat än ta Gud i hågen och fortsätta med arbetet, Mina tankar sysslade hela tiden med problemet och vad som eventuellt kunde hända oss alla. Jag hade ju ändå ansvaret för hela hopen. Lindholm tog saken som vanligt med ett suveränt lugn och intresserade sig endast för det han hade för händer. Då vi icke hade våra fordon till hands, uppmanade jag alla sårade, som kunde gå, att lämna korsun och söka sig till närmaste förbandsplats,

Minuterna förgingo, men tanken kom inte. Spänningen gav sig småningom. Senare på kvällen blev det lugnare vid linjen, ehuru arbetet fortsatte hela natten. Doktor Varonen tittade in hos oss och meddelade, att han efter många bemödanden lyckats få tvenne ambulansbussar att avhämta våra sårade, vilka i sanning voro glada att äntligen bli förda till ett varmare och tryggare ställe,

Dagen hade varit svår. I vår korsu hade vi haft ett fyrtiotal sårade att sköta. Hurudan skulle den följande bli.

Helge Roos: En ”fältskärs” berättelser