Bertel Wiik:

Den 1 februari fick vi reda på vad ryssarna haft för sej under nätterna. Enligt källor var det mer än 400 kanonrör som började sända sina granater över vårt avsnitt. Man beräknade att det blev ca 6000 granater i timmen. Ryssarna hade rustat för ett avgörande på vårt avsnitt, och nu skulle allt malas sänder. Vanligen kom det ett störtregn av granater några timmar per dag, och strax efteråt kom pansarvagnar och infanteri.

Vi klarade av de första 10 dygnen. Men under det elfte kom det våg efter våg av utvilade förband av stridsvagnar och infanteri. Nu kom också tanks från vilka de sprutade brinnande nafta för att rensa skyttegravarna. När också våra pansarvärnsvapen i linjen var förstörda, fanns det inget som kunde hindra stridsvagnarna att bryta fram.

Betongfortet började bli svårt sönderskjutet. Båda pansartornen var förstörda, och i väggen fanns ett stort hål. Sista gången jag lämnade fortet kröp jag ut genom väggen. Detta skedde när också infanteristerna var tvungna att retirera.

Vi hade haft en underbar tur i eldledningen under dessa 75 dygn. Endast batterichefen Portin hade blivit sårad, och beklagligt nog mist ett öga.

Vår grupp lyckades komma till batteriställningen där vi uppehöll oss under natten till den ödesdigra dagen, den 13 februari. Men här svek lyckan. Sju medlemmar av eldledningens manskap kom att bli kvar i olyckskorsun.

Den 13 februari blev en olycksdag för vårt batteri men också en vändpunkt i försvarskriget 1939-40. Men ingen kan klandra försvararna av vinterkrigets Summa. Angriparna förfogade över en mångdubbel övermakt av alla vapenslag, och särskillt deras stridsvagnar blev av avgörande betydelse i den alltför ojämna kampen. Summa slagfält går till historien som en plats, där en av tidernas mest bittra och skoningslösa kamp fördes.

För röda armén blev genombrottet uppskattat som den största seger de genom tiderna vunnit. Och erövringen av pjäserna en sådan triumf, att en pjäs under fortsättningskriget hittades uppställd, som ett monument, på en hög sockel i Viborg.

Ur boken:
Larsmo-Öja batteriet under Vinterkriget 1939-40 Summa