Löjtnant Jorma Sarvanto

Löjtnant Sarvantos stridsflygning, som blev en legend 

På morgonen packade vi under stor brådska behövlig personlig utrustning i Fokkerplanen och tittade på molnen som nästan vidrörde trädens grenar. Och sedan steg sex plan upp i luften och försökte borra sig en väg genom molnen mot Uttis. Den låga molnbasen gjorde färden spännande, men vi kom ändå lyckligt fram.

Den kvällen beslöt vi äta på hotell och riktigt ordentligt, det bästa som Kouvola kunde erbjuda. Vi hade nu kommit långt västerut nästan till hemtrakten, dit kanonernas dån inte längre hördes.

Vi hade för omväxlingsskull åtminstone klätt oss som människor och lämnat bort våra kanadablusar och filttossor, vilka vi i allmänhet vant oss att hemtrevligt tassa omkring i.

Av restaurangens servitris begärde vi fransk senap, men där misstog vi oss. Därpå följde en lång föreläsning av servitrisen där hon förklarade att så här nära fronten hade man inte fått sådana delikatesser på länge. Då vi nu kommit hit till krigsoperationsområdet, fick vi allt vänja oss vid att äta det som stod till buds.

Jasså, fransk senap ännu! Fröken var mycket snorkig mot oss ”hemmafrontmän”. Och vi längtade tillbaka till Juulias och Brudens delikatesser. Ja i kriget förstod man att sätta värde på god mat, vilket nästan var hälften av vårt liv.

Inte behöver vi något annat, blott vi får äta och sova bra och tillräckligt, så orkar vi nog slåss på nytt, hade vår major för vana att säga.

I Uttis berättade man att ovännerna via den orten transporterade sina bomber till det inre av Finland, och denna ”fraktlinje” bevakade vi sen dag efter dag. Men allt var till synes onödigt, eftersom bombplanen nu helt och hållet höll sig utom vårt synhåll. Endast sällan kom några meddelanden från IPAK, Luftförsvarets kretscentral, men de där fraktflygplanen som transporterade ”bröd åt Finlands folk” kunde inte hittas.

Den femte januari inträffade den stora bombningen av S:t Michel, men vår stödjepunkt var alltför långt borta för att vi skulle hinna fram i tid. Då vi anlände till platsen rasade redan många eldsvådor på olika håll i den idylliska småstaden.

Följande dag, på trettondagen, var vädret fördelaktigt för fiendens bombräder. På morgonen fanns det ett molnskikt på 300-400 meters höjd och här och där öppningar alldeles som för att underlätta orienteringen. Ett ogenomskinligt skikt som fanns ovanför molnen sträckte sig till en höjd av 4 000-5 000 meter.

Meddelanden om fienden

Klockan 9.30 började de första meddelandena komma om fiendeplan. Rotar gav sig iväg, men sikten var usel, och det var bara av en händelse om man kunde finna dem.

På sin färd från Villmanstrand till Uttis fick löjtnant Sovelius ett meddelande om att fiendeplan var på väg från Fredrikshamn norrut på 3 000 meters höjd. Han tog sig dit och påträffade 8 DB-3 plan som flög nästan sida vid sida. Ett av dem sköt han ner; resten fortsatte sin färd norrut.

Flyggruppens piloter åt sin morgonfrukost i Uttis i allsköns ro, om ock i full flygutrustning. Vi väntade oupphörligt på information norrifrån, och jag klädde på mig fallskärmen samt gav mekanikerna order om att starta mitt plan.

Klockan 11.50 började det komma meddelanden från Savolax-banan om att en formation på sju plan var på väg söderut. Den andra och den tredje roten skyndade till sina plan, startade motorerna och knäppte på radion.

Jag var först färdig och följde på radion med fiendeformationens färd. Min rote fick order att lyfta, men min flygelman fick inte tillräckligt med varv på sin motor. Således lyfte jag ensam med god stigvinkel norrut. Då man märkte att jag givit mig i väg ensam öppnade också tredje roten gasspjället och steg mot himlen för att komma till min hjälp, men jag hade redan hunnit en god bit på väg före dem. Molnen ovanför Uttis hade redan försvunnit, och i solskenet glittrade de ljusa undersidorna av bombplanen och det såg ståtligt ut. Jag räknade att de var sju stycken. Till vänster flög en plog bestående av tre plan och till höger om dem var fyra nästan på rad. De var på högst ett plans avstånd från varandra.

Av restaurangens servitris begärde vi fransk senap, men där misstog vi oss. Därpå följde en lång föreläsning av servitrisen där hon förklarade att så här nära fronten hade man inte fått sådana delikatesser på länge. Då vi nu kommit hit till krigsoperationsområdet, fick vi allt vänja oss vid att äta det som stod till buds.

Jasså, fransk senap ännu! Fröken var mycket snorkig mot oss ”hemmafrontmän”. Och vi längtade tillbaka till Juulias och Brudens delikatesser. Ja i kriget förstod man att sätta värde på god mat, vilket nästan var hälften av vårt liv.

Inte behöver vi något annat, blott vi får äta och sova bra och tillräckligt, så orkar vi nog slåss på nytt, hade vår major för vana att säga.

I Uttis berättade man att ovännerna via den orten transporterade sina bomber till det inre av Finland, och denna ”fraktlinje” bevakade vi sen dag efter dag. Men allt var till synes onödigt, eftersom bombplanen nu helt och hållet höll sig utom vårt synhåll. Endast sällan kom några meddelanden från IPAK, Luftförsvarets kretscentral, men de där fraktflygplanen som transporterade ”bröd åt Finlands folk” kunde inte hittas.

Den femte januari inträffade den stora bombningen av S:t Michel, men vår stödjepunkt var alltför långt borta för att vi skulle hinna fram i tid. Då vi anlände till platsen rasade redan många eldsvådor på olika håll i den idylliska småstaden.

Följande dag, på trettondagen, var vädret fördelaktigt för fiendens bombräder. På morgonen fanns det ett molnskikt på 300-400 meters höjd och här och där öppningar alldeles som för att underlätta orienteringen. Ett ogenomskinligt skikt som fanns ovanför molnen sträckte sig till en höjd av 4 000-5 000 meter.

Meddelanden om fienden

Klockan 9.30 började de första meddelandena komma om fiendeplan. Rotar gav sig iväg, men sikten var usel, och det var bara av en händelse om man kunde finna dem.

På sin färd från Villmanstrand till Uttis fick löjtnant Sovelius ett meddelande om att fiendeplan var på väg från Fredrikshamn norrut på 3 000 meters höjd. Han tog sig dit och påträffade 8 DB-3 plan som flög nästan sida vid sida. Ett av dem sköt han ner; resten fortsatte sin färd norrut.

Flyggruppens piloter åt sin morgonfrukost i Uttis i allsköns ro, om ock i full flygutrustning. Vi väntade oupphörligt på information norrifrån, och jag klädde på mig fallskärmen samt gav mekanikerna order om att starta mitt plan.

Klockan 11.50 började det komma meddelanden från Savolax-banan om att en formation på sju plan var på väg söderut. Den andra och den tredje roten skyndade till sina plan, startade motorerna och knäppte på radion.

Jag var först färdig och följde på radion med fiendeformationens färd. Min rote fick order att lyfta, men min flygelman fick inte tillräckligt med varv på sin motor. Således lyfte jag ensam med god stigvinkel norrut. Då man märkte att jag givit mig i väg ensam öppnade också tredje roten gasspjället och steg mot himlen för att komma till min hjälp, men jag hade redan hunnit en god bit på väg före dem. Molnen ovanför Uttis hade redan försvunnit, och i solskenet glittrade de ljusa undersidorna av bombplanen och det såg ståtligt ut. Jag räknade att de var sju stycken. Till vänster flög en plog bestående av tre plan och till höger om dem var fyra nästan på rad. De var på högst ett plans avstånd från varandra.

 40 sekunder/fällning

Jag svängde till höger och styrde mot söder och fortsatte att stiga. Härvid var jag för ett ögonblick i förskyttarnas skottlinje, men de observerade synbarligen inte mig på grund av solen. Då jag kom upp till bombplanens höjd var jag redan 500 meter bakom dem.

Med full gas tog jag upp förföljandet och valde flygelmannen till vänster till mitt offer, om än det tredje planet från vänster var längst bak och elden från dess bakre skytt verkade farlig. Då jag var på 300 meters avstånd small det till obehagligt i mitt plan – jag hade förmodligen kört in kulregnet från fienden.

Jag började skjutandet på ca 20 meters avstånd med en kort serie mot kroppen på planet till vänster. Ljusstrimmorna såg ut att träffa sitt mål, och tystade på samma gång maskingevärsskytten i det farliga plan som jag just nämnde. Ännu ett noggrant siktande på högra flygelplanets motorer, så kortvariga tryckningar på avtryckaren som möjligt, och båda fiendeplanen var brinnande på väg dit det var meningen.

Jag torde emellanåt ha jublat och slängde över min Fokker till högra kanten av formationen. Där fick jag i samma stil ett plans motorer att börja ryka. Jag gav mig på följande alldeles på nära håll, och planen började brinna vartefter jag fick två eller tre korta serier i dem. Till höger syntes planet som tidigare rykt och avskiljts från formationen störtande som en fackla mot marken.

Nu hade jag tagit som mål att förstöra vartenda ett. En del vek sig brinnande bort ur formationen som bokblad, en del gjorde ståtliga vertikala svängar dragna i kramp av piloterna. Genom de suddiga molnen lyste den röda januarisolen hela tiden mot mig, då den inte skymdes av svarta rökpelare från de brinnande planen.

Det nästsista planet var avsevärt mera seglivat än de föregående. Mina vingmaskingevär hade synbarligen redan tömts vid det laget. Nå visst började också det planet brinna, så att jag fick ta itu med det sista. Dess bakre skytt hade tystnat redan för länge sedan, och jag styrde alldeles nära. Jag siktade på motorn och drog på avtryckaren.

Nådetid för det sista

Gevären var tysta!

Jag gjorde laddningsrörelse och försökte på nytt, men utan resultat. Mina patroner var slut, det hjälpte inget annat än att vända tillbaka.

Rökpelare vajade ännu i luften, och på marken syntes brinnande plan. Jag kontrollerade mitt eget plan och dess mätare. I de vitala delarna kunde jag inte upptäcka några fel, men vingytorna verkade i viss mån påminna om en schweizerost. Jag förberedde mig att landa på fältet och konstaterade, att pumpen för landningsvingklaffarna var i olag. Trots detta lyckades landningen, och jag hade ännu inte riktigt hunnit ner ur planet, förrän mekanikerna grep tag i mig och hurrade mig i luften. Också mitt eget ansikte sken säkert av belåtenhet. Träffarna i mitt plan räknades, och dessa var 23, av vilka några mycket nära cockpit.

Hela flygningen hade varat ca 25 minuter, själva striden bara 4-5 minuter, under vilken tid jag hade skjutit ner 6 fiendeplan. Striden hade setts, förutom av dem som var på marken, också av löjtnant Sovelius och översergeant Ikonen, vilka flög längre bak och försökte komma med i leken. Någonstans vid kusten kom de ikapp det sista planet, som löjtnant Sovelius sedan förstörde utanför Hogland.

Följande kväll besökte jag IPAK i Kouvola, där jag fick höra och se allt möjligt intressant. Jag presenterades för en premiärlöjtnant som hade hoppat med fallskärm, och jag fick se krigsbyte som samlats från resterna av planen, reglementen och läroböcker samt pistoler som nu kom till bättre användning. Från planen hade också en annan man hoppat, en kapten, som hade brutit benen och nu var på sjukhus för vård.Efter trettondagens luftsegrar ansågs vår uppgift i Uttis vara klar och vi återvände till vår stödjepunkt närmare fronten som blivit oss kär.

Ur verket Hävittäjälentäjänä Karjalan taivaalla, WSOY 1941

***

Fyra minuters arbete:

”Flygarbragden, vars motsvarighet världens flyghistoria inte känner”. Så rubriksatte Helsingin Sanomat sin nyhet om löjtnant Jorma Sarvanto, som inom några minuter på trettondagen 1940 skjutit ner sex fiendeplan. I sin bok som gavs ut under följande krig beskrev Sarvanto enligt ovanstående hur han själv hade upplevt den säregna luftstriden. Det kan konstateras att Sarvanto hade endast 400 patroner per nedskjutet plan.

Sarvanto hade utexaminerats från Kadettskolan år 1937 och han tog avsked från försvarsmaktens tjänst med överstelöjtnants grad år 1960.