C. B. Kvikant:

Den 1 februari börjar anfallet vid Summa by. Ryssarna försöker bl.a. med stålslädar, som transporteras av stridsvagnarna, komma in i våra linjer. Anfallen slås emellertid tillbaka. Under tio dagars tid pågår striderna. Ryssarna blir avlösta var tredje dag.

Den 11 februari kl. 8.20 en ovanligt vacker söndagsmorgon bryter helvetet löst. Det som förekommit de senaste tio dagarna var en barnlek jämfört med vad som nu inträffar. Huvudtrycket riktas emot Munasuo, kärrlinjen rakt söder om vår batteriställning. Det är först nu det inträffar att man inte kan urskilja enskilda skott. Ryssarna har hundratal batterier i funktion. Genom flygspaning hade vi koordinaterna bestämda för cirka 100 av dem. Själva skjuter vi så mycket som vårt dåmera ytterst begränsade ammunitionsförråd det tillåter.

Mot kvällen avstannar beskjutningen något, men fortsätter följande dag på samma sätt. Vi får uppgifterna att den bataljon som låg söder om oss hade upprivits och dragit sig mot stödlinjen, och att avsnittet numera försvarades endast av dess spridda rester. Våra skjutavstånd förkortades alltmera och vi kunde på våra kartor följa med hur ryssarna vann terräng för varje timme. Vi beredde oss för närförsvar och tanksanfall, beslutna att sälja oss dyrt. På kvällen får vi välja mellan att stanna kvar i ställning 5 eller flytta tillbaka till vår huvudställning två kilometer bortom Kilteeslätten. Vi bet ihop tänderna och stannade.

Den tredje dagens morgon inledes om möjligt fruktansvärdare än de tidigare. Den ryska eldgivningen har under de tre senaste dagarna varit förvånansvärt välriktad och metodisk. Ungefär vid middagstid koncentreras den på oss. Hade vi slutligen upptäckts? Vi visste, att om det tunga artilleriets ställningar upptäcktes, kunde man inte räkna med någon lång livslängd. Vi befästes i vår tro på grund av de flygbomber av tyngsta kaliber, som samtidigt började falla. Korsun och de nedgrävda tälten skakade som vid fullträffar. Våra telefonledningar brast. De sista uppgifterna vi hann lämna var meddelandet om att beskjutningen inletts. Endast radioförbindelsen med eldledningen fungerade. Till råga på allt anlände slutligen en grupp Stukaplan, vilka under ett öronbedövande tjut gjorde sina störtdykningar åtföljda några sekunder senare av bomber som kreverade. Man undrade över att inga fullträffar noterades trots att jorden hela tiden darrade av nedslag.

Men ledningarna reparerades i granatregnet, och förbindelserna var återupptagna. Trots allt var det kanske vägskälet bakom oss och inte batteriställningen som upptäckts. Man hinner icke tänka. Men när det är som värst kallades frivilliga ut till kanonerna. Och det finns sådana. Alltid. Det var kavalleristanda i pojkarna. Vi får höra om tanks i batteriställningarna i grannsektionen på ca 2 kilometers avstånd ifrån oss och vi beredde oss för nappatag. Kasapanoksia i ordning. De yttersta pjäserna färdiga för närförsvar: Det skall bli en förbannat roliger dans. Vi väntar och skjuter. Målen har närmat sig oroväckande. De flesta skott måste gå mellan trädstammarna i terrängtäcket framför mynningarna. Klockan 18.30 kommer en order:

”Uppbrott. Ställningsbyte. Tanksfara. Meddelande när ni är skjutklara i ställning 2. Och till slut. Försök undvika att det blir panik bland pojkarna.”

”Klart, herr kapten.”

Panik blir här inte. Jag kände mina pappenheimare. Ett mera perfekt ställningsbyte har jag heller aldrig varit med om. Inte ett rop, inte ett steg för mycket. Allting lungt, snabbt, effektivt. Var och en visste vad han skulle göra och hur han skulle göra det. Detta var således slutet. Vi skulle lämna vår ställning som vi med möda hade byggt och som vi hade varit stolta över. Jag ställde mig vid första pjäsen och stirrade ut emot söder i natten tyst besluten:

”Får jag icke pjäserna, kommer jag inte själv.”

Kvällen var mytisk. Ryska strålkastare svepte över trädtopparna. Nattbombare surrade i olika riktningar. Maskingevären var nästan inpå oss. Den finska armén höll på att lämna Mannerheimlinjen. Vi hade varit för få och för fattiga. Vi hade behövt kanske en division av ungt, utvilat och stridsglatt folk, av den kvalitet som de som legat här de två senaste månaderna. Vi hade behövt, kanoner och ammunition.

Vi lämnade inte en spade efter oss. Det sista som hördes i Mänty 5 var två pistolskott som för alltid tystade Nisse Mattsons radioapparat, den enda som vi inte hade rum för på våra slädar. Ett par timmar efter uppbrottsordern kunde ett meddelande ingå till sektionsofficeren:

”Batteriet stridsklart i Mänty 2.”

Den natten sover inte batteriofficeren. Batteriets hemliga papper genomgås och bränns. Stridsorder och marschorder från U-ryhmä ända till de sista uppgifterna om ryssarnas anfallsförberedelser på Summa-avsnittet går i kaminen.

Den följande dagen hämtar det ryska artilleriet andan. Men våra linjer är genombrutna. Vi rekognoscerar nya ställningar i Pien-Pero bortom Kämärä-linjen. På kvällen kommer order om uppbrott. Eldledningen har lämnat sina linjer. Hela fronten drar sig tillbaka till nya ställningar. Vi stannade efter en fruktansvärt kall natt i PienPero. Vi skjuter inte ett skott på en hel dag. Ammunitionen börjar tryta.

Kämärälinjen är inte helt utbyggd och håller icke. Den 16 rekognoscerar vi igen. Nu i Suur-Pero, ett tiotal kilometer från Wiborg. I Suur-Pero vet man tydligen inte vad som hänt. Vi ser civilpersoner, kvinnor och lottor, något som vi dittills under kriget på sin höjd bara hade hört talas om. Redan samma kväll flyttas sektionerna. Tanks har brutit igenom vid Kämärä. Avfärden är dramatisk.

I Suur-Pero intar batteriet en fullkomligt idealisk ställning. Pjäsmanskapet bygger korsu på en natt. Vi besluter oss för att vara långvariga. Under några dagars tid skjuter vi ganska mycket, tills vår ammunition som länge varit på upphällningen, den 21 februari befinner sig inskränka sig till ett hundra projektiler. Det är de sista som Finland äger. Ordern om uppbrott har denna gång formen:

”Utbyte av material.”

Vi marscherar över Tali och Kilpeenjoki till Joutseno, där vi stannar något över en vecka. Batteriet delas itu. Den ena hälften stannar kvar i Joutseno för att invänta pjäser, den andra reser upp till Vörå. Karleby batteri är icke mer.

Samma dag som freden slutes startar en grupp, bland dem rikssvenskar, från Wasa för att förena sig med den i Joutseno väntande delen av gamla Rask.Psto. 1. Materialet har äntligen kommit, men våra drömmars Karelen var förlorat. Folk gråter på stationerna, när man ser våra stor pjäser – för sent – på väg mot Wiborgska viken.

Vi hör ett rykte om en bataljon, som fått sig tilldelat uppdraget att knyta till säcken vid Summa, och att den, som en sann dödsbataljon och som äkta finsk, stannade på sin post och stupade nästan till sista man. Det är gravskriften över Summa för eftervärlden med visans ord: där ligga de hjältar slagna.

Ur boken:
C. B. Kvikant: Tunga Sektionen 1 i Vinterkriget