Runar Kulp:

Första Brigaden var en enhet under vinterkriget sammansatt av nyligen hemförlovade reservister och äldre värnpliktiga från Nylands Regemente samt pojkar från Vita Gardet och Björneborgs Regemente. De svenskspråkiga bildade II bataljonen i brigaden och kallades Nylands Bataljon. De två övriga bataljonerna var finskspråkiga. De flesta i brigaden var födda 1917 och således välutbildade, unga män.

Brigadens bataljoner samlades i Åbo den 16 sept. 1939. Jag var då fortfarande värnpliktig och utbildare vid underofficersskolan på Sandhamn. Inte visste vi då ännu om någon större krigsfara för vårt land – annat än att Tyskland tagit Polen. Men på kvällen den 8 oktober fick jag veta det. Jag gick under kvällspermission på gatan i Helsingfors, då en äldre herreman kom fram till mig och i något upprörd ton berättade att Paasikivi med följe just rest kallade till Moskva. Man hade sjungit Vårt Land på stationen.

Vid återkomsten till kasernen på natten fann jag på min säng ett brev med ett kort meddelande: -Res med första båttur till Helsingfors och med tåget 7.30 till Åbo! Anmäl dig till Första Brigaden!”. Biljetter fanns med. Vi var två av skolans åtta undersergeanter som fått samma direktiv.

Till båtbryggan kom på morgonen fältväbel Björk. Han höll andakt med oss och läste en bön. Något sådant hade aldrig hänt förut. Vi förstod att läget var allvarligt mer än vanligt.

Till Karelska Näset

Måndagen den 10 oktober 1939 på kvällen kom uppbrottet för brigaden. Vi hade en högstämd andakt i domkyrkan. Därefter marscherade bataljonerna genom stadens centrum till militärmusik. Trottoarerna var fyllda av åbobor med bekymrade ansikten. Också vi, ungdomsyra ynglingar, hade på ett tag blivit allvarliga män.

Tågsätt som pustade iväg österut bestod av 43 fullpackade och tungt lastade vagnar. Sedan vi kommit förbi Kouvola, stannade tåget vid så gott som varje station. Det kom mötande tåg emot från Viborg med evakuerade kvinnor och barn. När tåget stannade i Viborg en stund, ropade folkmassan: ”Voittakaa pojat”!. Efter ett och ett halvt dygns resa från Åbo stannade tåget på en mörklagd station. Vi kunde med ficklampans hjälp läsa Leipäsuo. Vi var på Karelska Näset.

Från stationen marscherade vi 60 km till Punnus by i Muola. Det var en tröttsam marsch. Vid en matpaus på dagen var det rätt tyst i ärtsoppsjonon, där kompanifältväbeln i egen hög person delade ut soppan. Det var fältv. Johannes Jåfs från Jörala. Jåfsen var Jåfsen på sitt eget vis. Hans yttrande vid soppgrytan talar för sig själv. ”Vad hänger ni läpp för pojkar? Ni måste tänka på att ni har en möjlighet att komma i hjältegraven hemma i Vörå..”. Hans goda humör följde honom kriget igenom.

Vid framkomsten saknades hälften. De hade inte orkat. Vi vägde en utrustning. Ryggsäckarna med alla påhäng, bältet med sitt påhäng, gasmask, hjälm, gevär alltsammans vägde 56 kg. Det var inte underligt att det blev för mycket för många.

Vistelsen i Muola

Tjänstetiden upptogs mest av befästningsarbete samt övning med olika länders vapen. T.ex. handgranater fanns av många sorter. Under fritiden gällde det framför allt att skaffa sig något extra ätbart. Vi var unga och matfriska. Pengar hade vi ingen annan användning för än att köpa piroger, limpor, bullalängder m m av de karelska husmödrarna. De förtjänade gärna en slant med att baka åt oss.

Om förhandlignarna i Moskva visste vi ingenting annat än det som radion förmedlade. Tiden började bli lång och vistelsen meningslös. Vi önskade oss permissioner. Så en dag kom ett löfte att två man från varje kompani skulle få resa på permission. Jag var en av dessa två. Det gladde mig mycket, ty jag hade inte varit hemma sedan 4 januari. Glädjen blev dock kort. På stationen den 30 november på morgonen blev vi hejdade av en ordonnanspatrull, som meddelade att ryssarna inlett anfall på alla avsnitt och att alla permissioner var indragna. Det var bara att återvända till kamraterna i kompaniet.

De första krigsdagarna hade vi fullt upp med att hjälpa ortsbefolkningen med att evakuera husdjur och ägodelar, när de brådstörtat måste lämna sina hem. Tragedierna som utspelades var många. En 14-årig flicka t.ex. vandrade iväg med 12 kor. Mamman körde med häst och hade fyra småsyskon och litet bohag på lasset. På kvällen, när vi träffade flickan, var hon i upplösningstillstånd. Hon hade 3 kor kvar. De övriga förblev borta. Dessa vilsna kor vandrade sedan -efter oss soldater, så fort de fick kontakt med oss. Vi hade ingen annan möjlighet än att skjuta dem, sedan alla civila lämnat området.

Ut till hundra dagars strid

Den 6 december, självständighetsdagen, började vår marsch ut till stridslinjen. Den 8 december inledde vi med ett anfall för att återta en förlorad förpostställning framför Mannerheimlinjen. Uppgiften fullföljdes och lyckades. Men redan den 12 dec. pressades vi tillbaka och fick gå i ställning i den på detta avsnitt väl utbyggda Mannerheimlinjen. Vi i den svenskspråkiga andra bataljonen, där ju brigadens vöråbor fanns, hade avsnittet på båda sidorna om järnvägen Viborg-Leningrad.

Vi var väl ett 40-tal vöråbor, och de flesta var just i 6. kompaniet som låg vid järnvägen.

Man kan fråga sig om vi var medvetet utvalda eller om det bara slumpade sig så, att svenska enheter försvarade nyckelpunkten på Karelska Näset. Det säger sig självt att järnvägen rakt in till Finland måtte av ryssarna vara hett eftertraktad,

Johannes Kullbäck:

Jag hörde till lätta plutonen i stabskompaniet. Mest var jag ordonnans åt löjtnant Laxén. Plutonchef var sergeant Lindblad, som sedan blev Mannerheimriddare och officer. Jag lärde känna avsnittet mycket väl, därför att det mest blev att springa med lappar då inga ledningar höll. När vi kom dit växte där vacker tallskog, som gömde betongkasematterna och förbindelsegravarna. Innan två veckor gått var skogen så nedmejad att bara stubb och sten samt någon stolpe stod rätt upp. Det blev så svårt att ta sig fram mellan staben och linjen att vi började gräva en tunnel från staben ut. Vi hann bara halvvägs.

Frejvid Grind:

Förpostställningarna som vi tog då vi kom höll vi bara några dagar, men i Mannerheimlinjen stod vi kvar tills det kom order om uppbrott. Det var ett väl valt försvarsområde. Framför ställningarna var det lågt och platt. Fienden var som på bricka om de kom där. Sedan de blivit blodigt tillbakaslagna några gånger, vågade ryssarna inte göra massanfall över fältet. Värre var det med ställningar, nästen och korsur. Ryssarna gnagade sönder dem med granater, så vi hade arbete att förstärka dem hela tiden. När vi var avlösta någon tid så kilade vi sten att lägga på korsutaken. Vi hade vana med stenkilandet sen vi byggt tankshinder i Muola innan vi kom ut. Till höger om II bataljonens dvs. vårt avsnitt Iåg björneborgarna, och ytterligare till höger om dem hade vi JR 9. Dit kunde vi gå för att hälsa på släkten och bekanta, då det var lugnt och ledigt nån gång.

Gunnar Jussil:

Något av det kusligaste jag var med om under vinterkriget var vårt första anfall den 8 dec. Vi gick fram i ked på natten, och jag som räknades som snabbfotad var kommenderad som spanare framför sådär 30-40 meter. Det var ju allra första gången man var med. Jag visste bestämt att fiender kommer jag att träffa på. Hur går det då? Låter de mig komma så nära att de säkert träffar? Når de stridskontakt på sidan om, kanske jag klarar mig. Det var nog 2 km framför linjen där vi sedan lades i förpostställning.

Plutonchefen min hette Elmgren. Han gav bestämt order att ingen drar sig bakåt utan hans order. Ryssarna anföll den 12 december, och de kom i massor som myror ur en stack. Vi var för få och hade svårt att hålla kontakt med varandra. Vi låg var och en i sin grop, sköt och sköt och tryckte oss ned så lågt vi kunde. Till sist hörde jag att striden pågick bakom mig. Då förstod jag vad som hänt. Jag hade lytt order och stannat på plats, medan andra dragit sig tillbaka. Det visade sig sen att Elmgren jämte tre andra nyländska pojkar blivit tillfångatagna. Därför kom ingen order fram. Kulp Runar var i samma situation. Jag sprang, kröp och kryssade på. Rakt bakåt gick det inte, för där var ryssarna. Först andra dagen kom jag mig till vår linje, men då var jag utstängd. De hade hunnit sätta ut spanska ryttare då alla antogs vara genom.

I januari var jag och hälsade på bror Johannes i vöråkompaniet. Anselm Backman från Bertby var med. Han och två andra bertbybor skulle gå till en annan korsu för att hälsa på. De hann bara börja gå så kom Grims Emil som var korsuvakt inspringande och sade att Anselm stupade utanför korsun. Han hade gått i mitten mellan de andra två då en granat kreverade alldeles intill. De andra skadades inte alls. När jag skulle gå ensam tillbaka var Johannes orolig för mig, Iillbrorsan, för man gick inte gärna ensam. Jag hade några dagar tidigare fått en skärva ytligt i ryggen. Läkaren tog ut den och sydde ihop såret då dugde jag i linjen igen.

Orubbligt försvar

Ställningskriget vid Mannerheimlinjen bjöd dagligen på dramatik och händelser så hemska att jag inte detaljerat vill berätta om dem. Artillerielden var fruktansvärd. Stalinorglar kom längs järnvägen och spydde ut projektiler mot oss. Betongbunkern vid järnvägen var nedgrävd 7 meter under markytan, hade pansardörrar och gluggar, betong-gångar och underjordiska tunnlar till pansarnästen. Den ansågs helt säker. Den maldes sönder ovanifrån decimeter för decimeter. Det uppskattades att under två dagar fick den 500 fullträffar av tunga granater. Flera av våra pojkar klämdes till döds när delar av bunkern rasade. Om fienden räknade med att försvaret skulle vara brutet när bunkern skjutits sönder så räknade de fel. Vi höll ställningarna orubbligt.

En viss dramatik uppstod då björneborgarna (bataljonen i vår brigad som var sammansatt från Björneborgs regemente) måste dra sig bakåt. Deras område låg till höger om oss. Min grupp fick då uppgiften att vara flankskydd på högra flygeln och vi var de sista sex dagarna grannar med ryssarna i samma skyttegrav. Temperaturen låg fastlåst mellan 45 och 48 minusgrader hela den tiden, så ingen ville uträtta mycket. I skyttegraven var vi tvungna att vara hela tiden utan att kunna gå och värma oss någonstans.

Den 16 februari på kvällen blev allt så underligt. Skottlossningen hördes från fel sida från vår plats bedömt. Vi sökte då kontakt med de andra i kompaniet och märkte att vi var ensamma kvar. Något hade gått snett någonstans. Folk hade väntat på oss, men ingen hade gett oss bud om tillbakadragande från linjen. Severin Bergman hade lämnats vid ett vägskäl för att invänta oss. Vi var hänvisade till att klara oss själva. Det var för sent för oss att använda vägen varför vi tog oss terrängledes bakåt. Bergman, så plikttrogen som han var, stod kvar för länge, ryssarna hann för långt och han fick svårigheter. Kompaniet fann han först när kriget pågick på nytt i Kämärä.

Jag och min grupp kunde inte finna kompaniet den natten. Underhållet träffade vi dock på klockan 4 på natten. Ett tält fick vi tag på och satte upp det hastigt. Eld i kaminen och omkull i granriset. Vem kom då? jo, fältarn Johannes Jåfs. Han fordrade att vi skulle stiga upp för att resa tälten för kompaniet. Ingen lyssnade på honom. Han skällde på mig då jag somnade. Det var för ljust för att elda i kaminen. Jag frös. Jåfsen ruskade mig och svor.

– Tänker du inte vakna fast jag satt en flaska brännvin i handen på dig!

Då han såg att jag hörde bad han om förlåtelse för sin ilska tidigare på natten.

– Du och jag kan behöva ligga bredvid varandra i krigargraven i Vörå. Inte kan vi vara ovänner.

Så var han borta. Varifrån han fått flaskan kom jag aldrig att få reda på.

Frejvid Grind:

Vi fick order den 16 februari att tyst dra oss ur ställningarna sedan det blivit genombrott på andra avsnitt. Det var så lugnt då vi retirerade, så e’passa int ti naa. Hade ryssar vetat om det och lagt artilleri över oss, hade vi varit illa till med trängen och allt. Men de hade sitt intresse åt annat håll.

Gunnar Jussil:

Då vi lämnade ställningarna i Mannerheimlinjen fick jag i uppgift att spränga våra korsur sedan alla var tillräckligt långt borta. Jag skulle vänta en timme. Befälet litade på att jag kunde löpa, men nog var det kusligt att stå där ensam och lyssna. Inte väntade jag en timme – jag tände på stubintrådarna och sprang.

På kvällen den 17 februari gick vi på nytt i försvar i Kämärä. Här träffade jag en bekant undersergeant från min kontingent som blivit kvar med de yngre värnpliktiga i Sandhamn, sedan vi ryckte ut. Nu hade dessa yngre varit i hårda strider här och farit illa. Stupade hade blivit kvar på fältet.

Här fick vi besvär med fiendens stridsvagnar – mycket värre än i Mannerheimlinjen. Det var rörligt krig och fienden var på framryckning. Tillsammans med min plutonchef, fänr. Jansson och en köklotpojke försökte vi räkna tanksen inom synhåll. Vi kom till 30 och 40 vagnar. Vi visste också att ifall vi låter dem köra oss på flykt är vi prisgivna. Medan vi stod där bakom maskingevärsnästet och överlade kom en artilleriprojektil alldeles bredvid. Då röken lagt sig och jag kommit på benen sprang fänriken med båda händerna för magen och ropade att han är sårad. Köklotpojken låg på marken sårad i huvudet. Jag fick loss hans slidkniv ur slidan och skar en remsa ur hans mantelfåll till förband runt hans huvud, vände honom i maskingevärspulkan som låg bredvid och så iväg. Sanitärerna mötte och tog hand om honom efter en liten bit. Jag vände om till nästet igen. Men, vad var det som luktade bränt? Då såg jag att mitt läderbälte saknades och det rykte ur manteln. Det rykte också under sen jag knäppt upp mantel och vapenrock. Ylletröjan glödgade och därifrån föll en 8 centimeter lång skärva. Militärbältet hade skyddat mig. Tack, kära bälte!

Senare på dagen kom stridsvagnarna. Ett drygt tiotal körde förbi vår linje, men när vi inte övergav ställningarna, kunde fiendens infanteri inte komma fram. Deras anfall hejdades. Bullrigt och besvärligt – omänskligt – hade vi det. Kommandogruppens chef hade sårats och det blev min uppgift att ta över. Vår bataljonskommendör skadades och kom bort. När skymningen föll hade vår kompanichef Byholm blivit bataljonskommendör och så där i ett slag hamnade jag att fungera som hans adjutant.

En upprensning beordrades omedelbart. Fänrik Francke, ny kompanichef efter Byholm, fick uppdraget att reda upp situationen med fientliga stridsvagnar och en del fotfolk in bland oss. Det var en besvärlig natt. Förlusterna blev rätt stora. I det uppdrag jag hade gällde det att vara uppe hela natten. När tre eller fyra av fiendens stridsvagnar stod i lågor drog sig de övriga bort från området.

När det var som rörigast där på natten mötte jag en figur som verkade underlig varför jag begärde lösen, tunnussana. Som svar räckte han mig geväret och en flaska som han drog upp ur fickan. Det visade sig vara en oöppnad vodkaflaska. Jaha, tänkte jag, du är en ”tavarits”. Jag satte händerna på hans axlar och tryckte ner honom i sittande ställning, satte mig mitt emot och så tömde vi flaskan tillsammans. Han verkade lättad när jag avlämnade honom vid bataljonens kommandoplats.

Den 19 februari måste bataljonen sättas in i ett motanfall på major Lindéns avsnitt där det blivit kaos. Uppgiften klarades så bra att brigadkommendören Sihvonen själv kom ut och tackade. Den 22 kunde Lindéns trupper igen överta sitt avsnitt, och vår bataljon fick vila och för ett tag ligga i reserv.

Vi höll ställningarna i Kämärä så länge att jag där hann uppleva många både bättre och sämre händelser som etsat sig i minnet. Jag var ju som bataljonskommendörens hjälpreda så gott som ständigt på språng mellan enheterna. En kväll då jag var på uppdrag tyckte jag mig höra koråm. Stjärnkallt var det och jag stannade upp och lyssnade på nytt. Då jag gick omkring litet hittade jag en korsuingång, och där inne fanns flera kor. Sammanhanget klarnade. Här hade artillerister varit. De hade mat åt sina hästar. Strövkorna hade tagits omhand och skött om mjölkförsörjningen. Nu hade artilleristerna retirerat och glömt sina vänner. Under snön fann jag balat hö, som jag bar in åt de hungrande korna, likaså bar jag in snö med ett kvarlämnat ämbare. Matbacken min hängde på bältet, jag fick fort loss den och faktiskt – jag fick mjölk av en ko kärlet fullt. Jag tänkte mig dit igen, men tyvärr kornas senare öden vet jag ingenting om.

En händelse av smärtsamt slag har satt sig fast i minnet. Jag var på skidor på återväg till bataljonsstaben. På vägen mötte jag Sigurd Wallin, mejerist från Keskis. Han var på ett strålande humör och berättade att han just fått permission beviljad för att fara hem och göra bokslut för mejeriet. Han skulle resa följande dag. Jag lyckönskade honom och sände hälsningar till Vörå. Just som vi skulle fortsätta åt var sitt håll avfyrade ett fiendebatteri en salva från tunga pjäser. Vi kastade oss åt var sin sida av vägen. Salvan formligen rev sönder hela naturen runtom oss. När jag kommit upp och skakat av mig var Wallin död. Det var ofattbart. Mina skidor var sönderslagna så jag gick till fots till JSP. Sanitärerna hämtade honom med pulka, men hans kropp kom ändå av någon orsak inte till hemorten.

Bataljonens och hela brigadens hårdaste order var att hålla Lyykylä. Det var en plats där kompanierna var utspridda på skogsholmar ute på en stor odlingsslätt. Holmarna gav god utsikt över fiendens rörelser. Men placeringarna var riskabla om vi skulle bli tvungna att retirera i dagsljus över slätten. Vi skulle i så fall bli nedgjorda av pansarvagnarna. Telefonförbindelse hade vi ingen. Rundan till kompanierna för ordonnansen och mig tog flera timmar per dag för att vi skulle kunna hålla bataljonskommendören underkunnig om läget på alla platser.

Den 2 mars gav brigadkommendören order om lösgöring från Lyykylä. Andra bataljonen fick order att bli sist – som vanligt. Dock, reträtten gick bättre än vi väntat. Broar och allt sprängdes bakom oss.

Förflyttningen och färden till Viborg gick med lastbilar. Fienden kom nu in över Viborgska vikens isar. Vi skulle flyttas hit och dit för motanfall. Order och kontraorder kom om vartannat.

Den 8 mars kom bataljonen i dimman på dagen till Ihantala. På kvällen samma dag kom order att gå till Juustila. 9 mars var vi i Vanhakylä.

Nästa plats var Mättä (eller var det Määttä).

Brigadens tyngsta natt

Natten mellan den 11 och 12 mars hade bataljonen i uppgift att anfalla och erövra en av ryssarna besatt udde i Tervajoki. Vi fick ingen hjälp av artilleri, men början gick i alla fall bra. Vi avancerade över massor av stupade ryssar i mörkret. Så på en gång hade vi fiender både framför och bakom oss. Hur var detta möjligt? jo, de hade helt kallt legat och spelat döda. Det var modigt och listigt så det förslog! Hur det sedan gick till där, vill jag inte närmare beskriva. Udden var i varje fall dyrköpt vår när det dagades.

Gunnar Jussil:

Det värsta anfallet var den 12 mars mitt på natten. Vi hade bajonetterna påsatta. Det konstiga var att det låg fyra stupade ryssar vid varje maskingevär då vi gick fram. Maskingevären kunde vi inte börja släpa på så de fick ligga där de låg. Då vi gått förbi en bit började de skjuta på oss bakifrån. Ryssarna var inte döda. De hade spelat. Byholm gav order att skjuta en gång till på alla som låg. Det var omänskligt och rysligt.

På morgonen låg 400 ryssar där på snön. Vår bataljon hade förlorat 38 man. Vi var nog förbittrade över ryssarnas osympatiska krigslist. Jag beordra des att ensam gå med tre fångar bakåt. Jag skulle ha maskinpistol. Har tänkt sedan på detdär att jag skulle vara ensam och ha maskinpistol. I varje fall förde jag snällt fångarna till staben. (Förf.anm.: Fria händer, inga vittnen.)

Frejvid Grind:

Jag blev sårad under anfallet den 12 mars, krigets nästsista dag. Jag hade en engelsk ägghandgranat i handen med urdragen säkring och klar att kasta. Hade den fallit ur handen då jag träffades hade jag sprängt mig själv. Men jag hade sinnesnärvaro nog att kasta den mot ryssarna då jag blev träffad i benet av en kula.

Just med det samma kom plutonchefen och sade att vi måste dra oss tillbaka kvickt innan vi blir kringrända. Jag hade surrat förband själv om benet utanpå byxorna. Det var nog dåligt vad jag kunde gå. När jag stapplat iväg en god bit och såg upp stod där en liten gubbe som jag undrade om han var ryss. Han hade i alla fall en finsk kokard i skinnmössan. Det var en finne som stått på post där vi anfallit förbi honom. Han såg ju hur det var fatt med mig, så han hjälpte mig bakåt. Vapen och allt lämnade jag i snön så jag kunde slå armen om axlarna på honom.

På JSP var det som i ett slakthus. Läkaren sade att det var en skärva i benet fast jag själv bestämt påstod att det var en kula. Granater hade inte kommit just där vi var. Småningom kom jag till sjukhus i Nokia. Vid operationen plockade de bort bitar av en söndersplittrad kula. Jag opererades tre-fyra gånger och hade benröta innan dr Slätis fann sista blybiten, stor som ett spikhuvud.

Efter den svåra natten 11-12 mars återstod ännu förberedelse för anfall på en annan udde följande natt. Vi stod anfallsgrupperade och väntade på startklockslag. Tre timmar stod vi där undrande varför ingen order kom. Ordern som omsider kom var kontraorder. Vi fick gå tillbaka. Under den långsamma tillbakamarschen i nattmörkret kom ett rykte igång från man till man om att Paasikivi skulle befinna sig i Moskva för underhandlingar.

Jag kom på morgonsidan av natten tillsammans med bataljonskommendören Byholm in i en liten korsu. Där var också en finsk bataljonskommendör tillsammans med några man. Det var varmt och skönt att somna därinne. Vi vaknade vid att en ordonnans kom in med ett telefonogram till bataljonskommendörerna: Vapenstillestånd skulle inträda klockan 11 finsk tid. – Klockan var då 5 före 10.

Det var en god bit till kompanierna och fiendens artilleri dundrade i ett sträck. Byholm förbjöd mig att fara med meddelandet före klockan 11. Vi drack te under tiden. När timmen gått tystnade allt tvärt, och jag skyndade iväg.

Jag kom först till fänr. Vestbergs kompani. Där ropade jag: ”Kan ni sova, när vi har fått fred! ”. Vestberg satt uppe och skrev brev. Han blev så arg att jag fick akta mig. Han trodde inte på mig. Efter några ögonblick stod det dock klart att meddelandet var sanning. Alla gick ut och lyssnade till tystnaden. Livet är kärt och vi gladdes envar inom oss att vi levde. Under tre månader förträngda tankar på föräldrar, syskon och kanske fästmö kunde åter fritt få bubbla upp i våra hjärnor och flöda fram.

Kompanierna och plutonerna var vana att handla snabbt och självständigt. Redan efter kanske en halvtimme hade enheterna hamstrat en gård att öppet bo i, och röken bolmade ur bastuskorstenarna mot en klarblå himmel. Vi med bataljonskommendören tog in i en rätt ny bondgård. I ett fähus fanns några levande hönor. Dessa nackades och fick steka i en stor järngryta medan vi badade. Lagom till måltiden kom en mycket tyst och nedstämd finsk soldat och sällade sig till oss. Vi bjöd honom till bords och han blev kvar med oss till natten. På något sätt började vi ana att gården var hans, men han yppade ingenting. Följande dag blev det klart att vi skulle lämna betydande områden till Sovjet utöver vad vi förlorat i strid. Gården där vi bodde skulle bli på ryska sidan.

Efter två dagar, om jag minns rätt, var timmen slagen att lämna området. När vi de sista männen skidade iväg var den finska soldaten försvunnen. Vi vände oss om efter att ha skidat en bit, och då stod gården i brand.

Ur boken:
Vöråbor i Fält