Jarl Gallén: Tionde regementet:

Den ryska verksamheten började vid halv niotiden på morgonen med en trumeld av häftigaste slag, riktad mot ställningarna på Lingonet och på båda sidorna därom. Framför allt Karhu blev illa utsatt. Vid Hamsterbo och Varglyan kommo nedslagen lyckligtvis bakom skyttegravarna. Det enda återstående tältet i Laxen fick en fullträff som dödade och sårade några man. Reservfänrik Höckert började förbinda sin granne, som fått en skärva i kroppen, men avbröts av en ny skräll, som dödade kamraten, åter utan att såra Höckert. Granaterna haglade ett hundratal i minuten. En närmare beskrivning skulle verka upprepning.

Trumelden pågick i över två timmar och följdes av ett intensivt luftbombardemang. Därpå flyttades artillerielden bakåt som spärreld bakom ställningarna, och så gick fienden efter många och långa tal till anfall. Telefonförbindelserna till Marjapellonmäki avbrötos redan tidigt på morgonen och kunde icke återställas, trots felpatrullernas bemödanden. Ledningarna backades formligen i bitar av granaterna, En flygbomb demolerade I P:s centralkorsu Rysä och satte därmed kronan på förstörelseverket.

Det egna artilleriet sköt första gången spärr i skogshalsen klockan 9,30. En timme senare ramlade »Eetu» och »Kivi» på nytt ned över de framryckande ryssarna. De hejdades för ett ögonblick, men nya kompanier trängde på, och anfallet gick löst på en front av över två kilometer mot Laxen, Lingonet och Leo. Styrkan utgjorde troligtvis ett regemente. Samtidigt bröto pansarvagnarna fram ur Fågelsången på den tidigare uppkörda vägen mot Karhu. Från andra sidan Työppölänjoki understöddes anfallet av direkt skjutande artilleri. Och över Haukijärvi, Solkasuo, Karhula by låg spärrelden med mördande kraft.

Vid middagstiden började läget utveckla sig till kris. De ryska tanksen trängde genom hindret framför Karhu och körde ända fram till skyttegravarna, som de beströko med sin eld. Pansarvärnskanonen begravdes av en artillerifullträff. Därefter voro tanksen herrar på täppan. Fyra stora vagnar utrustade med flamkastare körde längs skyttegravarna. Endast tre man återstodo slutligen osårade i den högra plutonen. Den bataljon som anföll över Työppölänjoki motades framför Leo men lyckades med pansarvagnarnas hjälp uppnå skogsbrynet vid Karhu. Stödjepunktens ena maskingevär förstördes, servisen stupade, ammunitionsnischerna murades igen, gravarna fylldes av lik. Backsluttningen var kalskjuten, någon tillförsel kunde det icke vara tal om; i små grupper drogo sig spillrorna av de två plutonerna tillbaka.

Förmiddagens anfall mot Laxen och Varglyan avvärjdes jämförelsevis lätt av det egna artilleriet. På dagen satte ryssarna in sitt anfall med förnyad styrka. Femton tanks rullade fram ur Fågelsången mot sömmen mellan Laxen och Lingonet. Pansarvärnskanonen i Varglyan arbetade för fullt. Sex ryska vagnar hejdades redan utanför stenhindret, men åtta bestar bröto in i våra linjer. Åter avfärdade pansarvärnskanonen fyra tanks, men fyra odjur fortsatte genom den sönderskjutna snårskogen mot Solkasuo. De körde över skyttegravarnas eländiga rester, ett par man som lågo i gropar sågo vagnarna rulla över sina huvuden. Det anfallande infanteriet avvärjdes både här och närmare Kinnassaari med artilleri- och granatkastareld.

Striden pågick till skymningen. På Laxens vänstra flygel jagade II P:s tanksdödare de vagnar som brutit sig in. Då mörkret föll, voro ännu två vagnar »vid liv». Den ena, en stor Christievagn, övergavs av sitt manskap. Med den andra gåvo sig reservfänrik Gunnar Höckert och undersergeant Frej Lindholm i kast, då den plötsligt gjorde ett försök att rymma. Lindholm hoppade upp på vagnen, medan Höckert springande bredvid. räckte honom en trotylladdning, som gjorde slut på dess framfart. Besättningen sökte undkomma; det blev skottväxling. Sergeant Porvali från 2. Er. K kom med i leken. En ryss blev skjuten och en annan, en ung sergeant, blev tillfångatagen. Ännu följande dag hittades ett par ryssar som lågo och tryckte i en grop, förvirrade och halvt ihjälfrusna. Slutet var att tre vagnar förstördes, medan den fjärde togs oskadad. Vagnarna tillhörde 1. tanksbataljonen och 361. avdelta tankskompaniet, det senare en gammal bekant, som i december ännu hade batalions styrka. Bland de stupade var en batterichef, som följt med för att per radio leda artilleriets eld.

Då alarmrapporterna från första linjen vid middagstiden nådde kapten Kronlöfs stab, sände denne 3. K:s två reservplutoner ned till Lingon. Med dessa följde löjtnant Kavander, som fick order att taga ledningen på backen och organisera en motstöt, om ryssarna gjort inbrytning. Från Leo skickades reservfänrik Berndt Aminoff med en pluton av kompani Löf. Vägskälet vid Karhula säkrades av 3. K:s förrättningsmanskap under fältväbel Wallenius, som dock inom kort blev svårt sårad av en granatskärva.

Också RE hade alarmerats av artillerielden och ljudet av pansarvagnarna, innan de oklara och delvis överdrivna rapporterna anlände framifrån. Bataljon Lassenius, som knappt åtnjutit två dygns vila efter sina hårda strider, fick order av major Wiberg att hålla sig beredd. Första vilodagen hade badstun i Kaijala eldats, men ingen hade orkat bada. Samma dag kom det kompletteringsmanskap från Björkö, som fyllde ut de glesnade lederna. Nu var det kokta fläsket åter stekt.

Läget var länge oklart. Telefonförbindelserna voro avbrutna, och till råga på olyckan tystnade artilleriets radio på Marjapellonmäki. Sedan kapten Sonck på dagen rapporterat om inbrytningen i Laxen, anhöll major Wiberg om förstärkning av sina antitanksvapen. Därpå skickade han spaningsofficeren med bil ned till Karhula vägskäl för att klarlägga läget och ordna en spärr mot vagnar som eventuellt brutit sig igenom.

Tillfället är belysande för huru olika en situation ter sig i en stab och i linjen, då förbindelserna svika. Bilen körde ända ned till Karhula by, där den fick vända och stanna bakom en backe. Här nere såg det jämförelsevis lugnt ut. En fältkanon hade gått i ställning vid andelshandeln. Den ryska artillerielden hade för tillfället något saktat av, men på andra sidan slätten skar ljudet av tanksmotorer genom luften. På vägen genom byn mötte sårade, somliga i släde, andra till fots. Landsvägsbron i Karhula var minerad och brovakten stod på sin plats. En vackert svarvad åttatums sotare låg fredligt just vid vägkanten. Tunga ryska granater föllo ned på slätten, men själva vägen var för tillfället fredad. Vid kompani Löf hade anfallen avvärjts, och riktningen mot Lingonet var säkrad med maskingevär och taggtrådscylindrar.

I detsamma körde ett par sjukslädar fram på väg till Marjapellonmäki. Den ryska spärrelden låg mellan Leo och Lingon, men de raska körkarlarna piskade sina hästar, och i ett huj bar det av över granatgropar och fällda träd. Också i kommandokorsun på Marjapellonmäki tog man saken relativt lugnt. Till höger var fienden snart likviderad, endast ett par tanks brummade ännu i snårskogen. I Karhu hade ryssarna däremot ohjälpligen bitit sig fast, men backsluttningen var säkrad. En pansarvärnskanon hade hastigt bragts i ställning vid backens nordvästra ända och redan avfärdat fem vagnar. Löjtnant Lauhiala, divisionens pansarvärnsofficer, var själv på platsen med några spränggrupper från 2. Er. K och ett par Vickersgevär.

Alarmbuden kallade också kapten Kronlöf genom spärrelden ned till Marjapellonmäki. Det gällde att kasta ut ryssarna innan de hunnit förbereda sig för att taga emot en motstöt. Utan att invänta förstärkningar fick löjtnant Kavander order att gå till anfall. Klockan var 17, skymningen började falla. Hans styrka bestod av delar av bataljonens samtliga kompanier, plutonerna Nyberg, Aminoff, Karling och Karsten, inalles omkring 80 man. Ett maskingevär understödde på vardera flanken. Kavander grupperade sitt folk i Lingonets norra del. Hans avsikt var att stöta mot sydost, genom den lilla skogsdunge, som ännu fanns kvar på denna sida. En brinnande pansarvagn angav riktningen. Själva backsluttningen säkrades under tiden av reservfänrik Lindroos med ett maskingevär och en handfull gevärsskyttar.

Anfallet gick med fart, trots att männen voro uttröttade. Skogsdungen var full av ryssar, som mejades ned med maskinpistolerna och i vild flykt drevos ut på fältet. I sina mörka, långa kaftaner plumsade de om varandra i snön som råttor och blevo nedskjutna hopvis. De våra rusade i sin iver ända ut i skogsbrynet, tills de hamnade in bland egna minor. Här sårades reservfänrik Karsten och ett par man stupade. Mera till höger gick anfallet vidare mot Karhu. Stödjepunkten erbjöd ett hemskt sceneri med brinnande tanks, kullstörtade träd, svarta granatgropar och högar av lik. Ryssarna lågo överallt som mörka bylten, det var svårt att skilja de levande från de döda. Maskinpistolerna knattrade. Somliga »döda» vaknade till liv och togos till fånga. Löjtnant Kavander rusade själv ned i skyttegraven och avfärdade tre fiender. En rysk officer kom emot honom vapenlös och gav sig. Nio maskingevär och två infanterikanoner blevo tagna.

Officeren och nio man, alla från JR 513, utom en, som tillhörde JR 725, transporterades bort som fångar. Männen voro ukrainare, dödligt förskräckta genom politrukernas skildringar av det öde som väntade dem, men glada och hjärtliga då de fått mänsklig behandling. Officeren var en jude från Kiev, en osympatisk typ, som envist vägrade att tro att han icke skulle bli skjuten.

Rensningen av terrängen drog i mörkret ut på tiden. Uppenbarligen blevo ryssar kvar i granatgroparna åt Hamsterbohållet. En falsk rapport gav dock vid handen att Karhu var rensat. Männen voro så uttröttade att de knappt kunde stå på benen. Två ryska tanks höllo till strax utanför skogsbrynet och försvårade terrängens genomsökande med sin eld. Reservfänrik Aminoff lämnades slutligen med tjugo man som säkring, resten drogs tillbaka i vila. Pansarvärnskanonerna höllos i ställning på backsluttningen, och den kavate sergeant Porvali stannade med en pluton av 2. Er. K på Lingonet som närvärn. Senare på kvällen anlände slutligen den första av III P:s enheter, kompani Forsberg, som av regementskommendören ställts till kapten Kronlöfs förfogande.

Lägets utveckling under aftonens lopp skall väl aldrig bli helt klarlagd. De föregående dagarnas påfrestningar, de stora förlusterna, bristen på regelbunden föda, tröttheten, kölden, mörkret voro orsaken härtill. Faktum är att ryssarna i skydd av natten och stödda av tanks på nytt gingo över fältet och trängde in i stödjepunkten. Reservfänrik Forsberg fick order att ånyo rensa Karhu.

Efter en kort granatkastarförberedelse verkställde 9. K sin aktion ett par timmar efter midnatt. Kompaniet, som räknade en stridsstyrka av 70 man, gick fram från backsluttningen över den fyrkantiga ängen och mot nordost. Till vänster anslöt sig reservfänrik Aminoff med sina män.

Forsberg rensade med I plutonen skyttegraven från höger ända ut till udden. Aminoff trängde fram i graven från vänster. Ryssarna voro rikligt försedda med automatvapen och pansarvagnarna lågo kvar, stödjande dem med sin eld. En vagn uppträdde i mörkret med släckta lyktor mitt bland de våra. Det blev ett vilt skjutande och slaktande i denna skräcknatt. En av de första som föllo var den tappre undersergeant Inge Hildén. De våra avancerade från grop till grop, trampade över bråte och lik. Manskapskorsun och en maskingevärskorsu voro fyllda av ryssar. Här stupade plutonchefen, undersergeant Kevin. Undersergeant G. Damstedt kastade handgranater in i korsun och var den främste i handgemänget.

Kolvar och bajonetter kommo för engångs skull till användning. Damstedt erövrade ett maskingevär, endast för att finna att låset var borta. Tre granatkastare och två maskingevär togos ytterligare i striden. Tio döda och sjutton sårade var denna natts skörd i kompaniet. Slutligen blev motståndet för starkt. Fienden värjde sig med yttersta seghet. Efter någon tid började ammunitionen tryta för de våra. I mörkret var det omöjligt att taga vara på de stupades patroner, och magasinen till automatvapnen gingo förlorade. Från fiendesidan strömmade förstärkningar in, våg efter våg, trots de förluster som vårt eget artilleri anställde bland dem. Reservfänrik Forsberg nödgades till slut draga sitt kompani tillbaka i ställningar på backsluttningen.

Det skulle föra för långt att gå in på alla enskildheter i denna kamp. Då dagen bröt in den 10 februari var Karhu oåterkalleligt i ryska händer. Kompani Forsberg återvände, ”totalt slutkört”, som krigsdagboken förmäler, till sin viloförläggning. Kompanichefen hade själv sårats och reservlöjtnant Erik Halmc från 7.K övertoge truppen. Reservfänrik Aminoff hade under nattstriden blivit kringränd, slagit sig igenom och kom med tre man tillbaka till Leo. Bland de svårt sårade var den svenske frivillige undersergeanten Gösta Hallberg-Kuula. Också på Leo hade artillerielden krävt förluster.