Efter Rudolf Schmidt:

– Jag har varit med i våra tre krig under landets självständighetstid. Jag gick som frivillig med i frihetskriget, som sedermera blev ett inbördeskrig. Jag var då nitton år. Jag är född 1898. Under en artilleribeskjutning från de rödas sida, jag tror, att det var i slutet av mars månad 1918, ådrog jag mig en skada, som förde mig under läkar och sjukhusvård och satte punkt för min vidare insats i detta krig.

Jag var sedan med hela vinterkriget och i början av förtsättningskriget.

Det jag skall berätta låter helt otroligt. Det är ingenting för skeptiker, men jag har upplevt det och vet att det är sant.

En dag under vinterkriget råkade vi in i en rysk granatkoncentration. Jag tog skydd bakom en sten. Bäst det var hörde jag en röst: – Flytta hastigt på dig till följande sten!

Jag såg säkert mycket frågande ut och undrade varifrån rösten kom. Jag var villrådig, obeslutsam. Och så hör jag rösten på nytt.

– Tveka inte nu, flytta dig och fort nu! Jag efterkommer uppmaningen och just som jag lämnar stenen, kommer en annan och tar den plats, som jag överger. Jag hinner just inta ny plats, då en granat slår ned vid den första stenen. Den rullar över kamraten. Han blev dödens, men jag räddades på ett märkligt sätt. Det där förstod jag mig inte på.

Vinterkriget hade pågått ungefär hundra dagar, då följande händelse inträffade. Vi hade kommit en dryg vecka in i mars månad 1940. Jag tillhörde en pansarvärnsgrupp bestående av helsingforsbor, några övermarksbor och ett par lappfjärdsbor. Vi hade några mindre franska antitankskanoner, som vi körde ner mot linjen så långt som vi fick hästarna att gå. Sista stycket drog vi soldater kanonerna i ställning.

Vi logerade i ett arbetarföreningshus ett stycke bakom linjen. Det var inte så långt ifrån Viborg. Frontavsnittet var illa trängt både från sidorna och framifrån. Många ansåg, att vi inte skulle överleva trycket från vår motståndare.

En morgon tidigt, det var kanske femtiden, hade jag varit uppe och gett hästarna mat och var på väg in i logementet. Jag väcktes plötsligt ur min nedstämdhet av en rätt kraftig röst och jag hann uppfatta att det som sades var på närpesdialekt.

– Hyör et, nu ska et säj åt kamratän tiin, att di it ska jier he di a tänkt. In 13 masch kl 11 var e fred ä tå hyör ni it na skoter mäir. (Hör du, nu skall du säga åt kamraterna dina, att de inte skall göra det de tänkt. Den 13 mars kl 11 blir det fred och då hör ni inga skott mer.)

Jag blev verkligen förskräckt! Varifrån kom rösten? Här fanns ju inga närpesbor. Hade jag blivit lite konstig, då jag börjat höra röster?

Jag var inte redo, inte med att föra det budskapet vidare. Men så upprepar rösten sitt meddelande än en gång och då med så kraftig stämma och så uppfördrande, att jag insåg, att jag inte kunde låta bli. Jag rusade in och sade:

– Nu har jag fått ett budskap, pojkar! Ni skall låta bli att göra vad ni tänkt och planerat, för det blir fred den 13 mars kl 11. Jag visste inte alls då, vad en del kamrater planerat.

– Varifrån har du fått det där? Genom telefon eller radio?

– Nej, jag har fått det genom en röst ur stenen, ur flyttblocket här invid!

– Röst ur stenen! Har ni hört något mer galet, pojkar? Den repliken utlöste gapskratt, småleenden. Man pekade menande åt pannan. Jag ansågs förryckt. Men det fanns andra, vars anleten gav intryck av eftersinnande allvar.

– Det må vara hur som helst, men du vet hur det går för dig, om du här berättar fabler för oss!

Dagarna drog sig fram. Jag fick småningom veta, att en del i gruppen hade tänkt spränga oss och hela huset i luften, om det såg ut som om vi skulle falla i ryssarnas händer. Det diskuterades. Det var spänning i gruppen. Där fanns troende, där fanns skeptiker. Hur skulle det gå den 13 mars?

Och så kom dagen, onsdagen den 13 mars. Jag var ensam inne på förmiddagen. Jag tittade ofta på klockan. Timmarna gick med snigelfart. Hade jag hört riktigt: 13 mars kl 11? Det bullrade på vid linjen, krevadernas åska, snabbeldsvapnens hånskrattande serier däremellan.

Jag sitter ensam med klockan i hand och ser hur timvisaren pekar på 11, minutvisaren vrider sig mot 12. Allt krigsdån upphör tvärt! Vapenstillestånd! Fred!

In stormar mina kamrater. – Var är Rudolf? Fasta nävar griper mig och hurrar mig mot taket.

– Du var en duktig karl! Du hade rätt! Hur kunde du veta?

– Inte visste jag av mig själv. Jag fick ju budskapet. Det var en hälsning till oss från Herren Gud. Därför skall ni inte hurra mig. Hurra stenen i stället!

Efteråt har man kunnat läsa om hur ryska och finska regeringens representanter arbetat in i det sista för att få ihop ett fredsavtal. Inte ens någon av dem kunde förutspå vid vilken timme freden skulle inträda. Jag och min grupp blev de första som fick veta det fem-sex dagar på förhand genom rösten ur stenen. Det var en nåd, som räddade livet på oss alla.

Ur boken:
Einar Snickars: Veteraner minns