I slutet på september koncentrerade staben för den finska armékåren fyra divisioner och två brigader till norra Finland och övertog ledarskapet för dem. Manskapsstyrkan omfattade dock sammanlagt bara ca 30 000. Finländarna gjorde 1.10. en överraskande och våghalsig landstigning i ryggen på tyskarna i Torneå. Landstigningen lyckades utan förluster, eftersom det inte fanns tyskar i Röyttä hamn. Häftiga strider utbröt likväl inom Torneåområdet. Landstigningen i Torneå var ett slags klimax på Lapplandskriget, fastän finländarnas tröttsamma framryckning i månader under strid norrut började först efter detta. Landstigningen i Torneå bevisade för Sovjetunionen att Finland verkligen ämnade genomföra de åtgärder som villkoren i vapenvilan förutsatte.

För tyskarnas vidkommande var det speciellt viktigt att uppehålla finländarna så länge att man via vägkorsningen i Rovaniemi skulle hinna förflytta över 100 000 man och en stor mängd utrustning norrut. De klarade av detta eftersom finländarna erövrade Rovaniemi först 16.10. I varje fall hade erövringen en stor psykologisk betydelse för finländarna. Före sin avfärd hade tyskarna förstört Rovaniemi i grunden.

Vid sitt tillbakadragande använde tyskarna den så kallade brända jordens taktik för att fördröja finländarnas framryckning. Detta innebar bland annat att byggnader, broar och vägar förstördes. Till detta hörde en omfattande minering och utläggning av försåt. Det var inte något från vanligheten avvikande att tyskarna använde den brända jordens taktik, eftersom olika parter till exempel under andra världskriget tidvis i stor utsträckning använde sig av den. I december i början av 1939 använde finländarna sig av sådan taktik i vinterkrigets skyddstruppsskede.

Lapplandskriget fortsatte enligt ett slags grundschema och var mycket besvärligt för de framryckande finländska trupperna. Tyskarna försökte i sina befästa fördröjningsställningar avvärja finländarnas anfall i vägriktningarna. Efter detta begav sig finländarna i allmänhet på uttröttande kringgående rörelser i tyskarnas rygg genom den väglösa terrängen. För det mesta hann tyskarna lösgöra sig till följande fördröjande ställning, varvid det föregående upprepades. Finländarnas tunga beväpning och underhåll togs inte med i de kringgående rörelserna och också annars blev de efter på grund av de förstörda vägförbindelserna. Mannarnas bespisning bestod till stor del av knäckebröd och vatten och det var kontinuerlig brist på skjutförnödenheter. Det rådde minfara överallt.

I oktober fortsatte finländarna jakten på tyskarna från Rovaniemi längs Ishavsvägen mot Ivalo och i Torneådalen mot Muonio. Strider fördes i flera av tyskarnas fördröjningsställningar. Enligt villkoren för vapenvilan skulle reservisterna inom Finlands armé hemförlovas före 5.12., således då krigsoperationerna ännu pågick. De sista striderna under kriget var finländarna tvungna att föra med beväringstrupper. Detta skede har kallats ”barnens korståg”.

I krigsslutet från och med februari 1945 stod endast en avdelning på 600 man mot tyskarna i Lappland. Den var sammansatt av stampersonal och beväringar. De sista tyskarna lämnade Finlands territorium via Kilpisjärvi i Enontekiö 27.4.1945. Lapplandskriget var slut.

Finländarnas förluster i Lapplandskriget var 774 stupade, 262 försvunna, av vilka åtminstone 164 blev tillfångatagna, samt ca 3 000 sårade. Tyskarnas förluster var i det närmaste 1 000 stupade, över 2 000 sårade och 1 300 tillfångatagna.

Psykologiskt sett var inte Lapplandskriget lätt för de finländska soldaterna. Att vända sig emot de forna vapenbröderna var inte enkelt för alla. På hösten 1944 påverkades reservisternas stridsmotivation av att alla väntade på hemförlovningen som redan var känd. Helt naturligt ville inte någon längre riskera sitt liv. Också de unga beväringarnas ställning var besvärlig. Å andra sidan förorsakade tyskarnas grundliga förstörelse i krigets slutskede av Lappland bitterhet och ökade finländarnas kampvilja.

Det viktigaste för Finlands vidkommande i Lapplandskriget var att vår armé kompromisslöst uppfyllde den uppgift som vår statsledning hade gett den i det politiskt och psykologiskt svåra läget. De villkor som Sovjetunionen uppställt för vapenvilan uppfylldes. Finland kunde börja tänka på ett liv i fred.