Under fortsättningskriget blev norra Finlands civilbefolkning kvar inom de områden där de tyska trupperna opererade. Redan år 1943 hade man förberett evakuering västerut av de östra områdena i norra Finland i den händelse att sovjetiska trupper skulle komma till området. Då förhållandena mellan Finland och Tyskland hade brutits påbörjades evakueringen av norra Finland 4.9.1944. Eftersom det i norra Finland endast fanns begränsade möjligheter att placera evakuerad befolkning, vände sig Finlands regering till Sverige för att få eventuellt stöd. Sveriges regering fattade omedelbart ett positivt beslut.

Nu började hela norra Finlands befolknings vandring söderut och västerut från områdena norrom Ule älv-Ule träsk-Sotkamo. Samtidigt fanns tyska trupper i stort antal som förflyttade sig norrut på de få och dåliga vägarna. Tidvis förekom det stora trafikstockningar på vägarna. Något egentligt kaos uppstod ändå inte, fastän sådant i allmänhet hade förekommit på andra håll i världen i dylika situationer. Evakueringen förlöpte i allmänhet förhållandevis friktionsfritt. Tyskarna trodde i början att finländarna var rädda för ett sovjetiskt anfall och förstod evakueringsåtgärderna. I början gav de transporthjälp till exempel från Ivalo till Rovaniemi, men senare upphörde hjälpen.

Sammanlagt evakuerades 103 885 personer och 51 000 husdjur från Norra Finland, av vilka 56 417 personer och 18 000 husdjur till Sverige. En stor del evakuerades till norra och mellersta Österbotten. Endast en del tjänstemän blev kvar på sina platser som representanter för Finlands statsmakt.

De som evakuerats från Uleåborgs läns östra delar kunde återvända till sina hem redan i december 1944, med undantag för Suomussalmi- och Kuusamoområdena. Huvuddelen av de evakuerade kunde återvända till sina hem på sommaren 1945. Hemmen var förstörda och vägnätet samt broarna till stor del oreparerade.

Det rådde minfara överallt. Återuppbyggnaden av Lappland började. Minorna krävde likväl offer ännu åratal efter kriget.