Den mest betydande reformen för befolkningens bildning var lagen om allmän läroplikt från år 1921. Alla barn i åldrarna 7-13 år var läropliktiga. Förutom detta började man planera och förverkliga fortbildning. Analfabetismen sjönk snabbt under 1 %.

Barnen till det folk, som år 1918 hade varit tudelat i vita och röda lärde sig nu grunderna i kunskap om fosterlandet och modersmålet i gemensamma skolor och klassrum. Lärarnas arbete och skolkamratskap byggde broar, och folkets upplysningsnivå steg.

Lärdomsskolorna, yrkesläroinrättningarna, universiteten och andra högskolor samt det fria bildningsarbetet fortsatte folkskolans arbete. De fostrade också kommande ledare. Hela folket förenhetligades delvis genom växande kunskaper och skolans fostrande arbete. Skolväsendet hade också en stor betydelse med tanke på kommande år av prövningar.

Av icke ringa betydelse var också att studentungdomen i Finland var mycket fosterländsk. En stor del av studentvärldens åsiktsledare hörde till det Akademiska Karelska Sällskapet, AKS, till vars ideologi hörde äktfinskhet och delvis tanken på ett Stor-Finland, förutom en framförallt stark försvarsanda.