Vid årsskiftet 1939/40 var läget uppmuntrande för finländarna. Sovjetunionens anfall hade avvärjts och motanfall pågick i många riktningar. Sovjetunionen förstärkte likväl kontinuerligt sina trupper för att få ett slut på det för dem själva och deras anseende så besvärliga kriget. I den avsikten inledde de ett storanfall på Karelska näset i början av februari 1940.
Fienden hade nu en väldig övermakt. Nya trupper koncentrerades till fronten i så stor mängd, att det i krigsslutet fanns 60 divisioner, om också en del inte hann med i striderna. Truppstyrkorna omfattade ca en miljon man. Till sitt stöd hade fienden ett överväldigande eldunderstöd från artilleri och luftstridskrafter. De hade 11 250 kanoner i bruk och i det närmaste en obegränsad mängd skjutförnödenheter, 3 000 pansarvagnar och 3 250 flygplan.
Genom att ansluta kompletteringstrupper till fältarmén hade man i vår egen armé i krigets slutskede fått ihop 12 divisioner, med alla trupper beaktade 400 000 man. Trupperna hade 496 fältkanoner och 119 flygplan.
Finländarnas krafter höll på att sina inför den väldiga övermakten. Våra trupper hade kämpat ca två månader utan vila. Mannarna var dödströtta. Förutom patroner för handeldvapen var det brist på allt. Isynnerhet bristen på pansarvärnsvapen visade sig ödesdigert. Man var tvungen att spara på de små mängderna skjutförnödenheter som fanns för fältartilleriet och granatkastarna för att användas enbart i de värsta situationerna.
Trots detta höll finländarna ut. Slutligen inträffade det helt oundvikliga genombrottet på Karelska näset inom avsnittet Lähde på östra sidan av Summa by. Där anföll en division, understödd av ett synnerligen starkt artilleri samt en pansarbrigad, en synnerligen uttröttad finländsk bataljon.
Dess styrka var endast 375 man, varför anfallarens övermakt i manskap var mångtiofaldig. Endast två pansarvärnskanoner stod mot 150 anfallande pansarvagnar. Efter genombrottet drog sig finländarna i början tillbaka till de så kallade mellanställningarna och därefter till de bakre ställningarna i höjd med Viborg. Läget blev mycket svårt vid Viborgska viken då fienden genom att använda sig av isen försökte komma till fastlandet på norra sidan och därifrån i riktning mot Fredrikshamn. Genom yttersta ansträngningar kunde fienden avvärjas.
Finländarna hade dock inte längre några reserver och fältartilleriets skjutförnödenheter var slut. Det var en hederssak att Viborg bibehölls i finländska händer ända till krigets slut. Sovjetunionen klarade inte av att slå Finlands armé i vinterkriget.