Redan före vinterkriget i oktober-november 1939 förflyttades ca 100 000 personer från sina hemtrakter i närheten av gränsen. Man började strax kalla dem evakuerade. Ingen kunde då förutse avfärdens slutgiltighet. Då vinterkriget brutit ut var ett stort antal människor tvungna att evakuera, så att i slutet av kriget var det totala antalet redan ca en halv miljon. De evakuerade förlorade sina hem och i allmänhet nära nog hela sin egendom. Mödrarna var tvungna att i främmande förhållanden ensamma svara för sina familjer då männen var vid fronten.
De förflyttade inkvarterades till en början närmast i privata hushåll på landsbygden. Det var fråga om en nödlösning, eftersom myndigheterna inte hade berett sig på att upprätta flyktingläger. För de evakuerade var lösningen mycket mänskligare än lägerinkvartering, men placeringen i samma bostäder av människor som hörde till olika släkter med olika bakgrund skedde inte alltid friktionsfritt.