Arvi Arponen, 17-årig:

Arbetararkivet

År 1930, pojken var då en 17-årig arbetsvillig yngling. Ganska kraftigt byggd och i stort behov av pengar. Vid den tiden levde man ännu i mycket genom naturahushållning. Men odlingarna gav inte utkomsttrygghet för de familjer i byarna som bodde på backstugutorpen. Köpkraften för livets nödtorft och behov måste man skaffa sig genom tillfälliga arbeten någon annanstans.

Torparfolkets utkomst hade alltid varit knapp men sedan stannade världen av som mot en vägg. Depressionstiden började, det kändes plötsligt som om hela världen skulle ha blivit färdig med en gång. Ingen behövde arbetare, inte för något slag av arbete. Bönderna som ägde skogen sålde genom anskaffningsköp t.ex. pappersved till bolaget utkörd till vägkanten. De högg sin egen pappersved och ved med egna män. Depressionstiden tyngde också dem och de behövde själva varje mark de kunde få.

Den arbetslösa torparpojken kände, hur husfäderna i byn som hade det bättre ställt hånfullt tittade långt efter den sysslolösa. Han visste hur de tänkte…. där går den late och drar sig. Nog skulle det väl finnas något att göra om han sökte. Således, han fick skylla sig själv, enligt husbönderna. På dagarna hade han inte lust att bege sig till byn för att diskutera i andra torp, fastän det hemma också kändes dystert.

Då och då infann sig känslan av en tvångstanke, härifrån måste man komma bort, här kvävs man. Och genast därefter frågan, men vart sedan? Ja, vart vill du, som alltid levt ett inskränkt liv utan att känna till det främmande utanför.

Sommaren och våren år -30 gick åt att på cykel söka arbete inom några tiotals kilometers omkrets. Färdigt överallt, ingenting att ta i. Det kändes trist. Eventuellt genom muntillmunsystemet spred sig ett rykte till byn. Det berättade hur ett tyskt bolag Valdhoy byggde en pappersfabrik i Kexholms stad. Ett hopp tändes, pojken gav sig i väg tillsammans med sin morbror och en kusin. Kanske bristen på arbete skulle försvinna där.

Förhoppningsfulla i hågen reste vi med tåg till Kexholm. Ryktet hade berättat sant, ett omfattande byggnadskomplex var under uppbyggnad på Ladogas strandmark, en bit utanför staden. Det kändes konstigt då byggnadsområdet från landsidan var avskilt med ett högt plank av brädor, precis som ett läger. Uppe på planket fanns en informationstavla där det stod ”Gykloja” som var namnet på den tyska arbetsgruppen . På en annan likadan tavla, likaså med synliga bokstäver, fanns ett textat förbud, att man inte får komma och fråga efter arbete, arbetskraft fanns redan tillräckligt. Hur kunde det vara så här? Trots det smet vi in genom brädporten men där kom ett sådant stopp emot som man var tvungen att tro på.

Från någon av arbetsplatsens baracker rusade en ursinnig herrslusk emot oss till fots. Ansiktet var rött av ilska, och han började med utstående rullande ögon skälla och skrek, vad söker ni här? Arbete var svaret, och av detta ilsknade den glosögda till på gränsen till raseri. Kan inte ni svartskallar ens läsa, då ni trots förbudet tränger er in här? Också en annan jefreiter kom och föll in i samma kör. Med oförrättat ärende måste man bege sig därifrån.

Med besvikelse och allvarliga miner återvände vi till Kexholms stad. Vid torgkanten kunde man i ett torgstånd bl.a. köpa lufttorkat renkött mot sin hunger. I den miljön svärmade arbetssökande i långa banor. Uppgifterna om arbetsplatsen hade spritt sig vida omkring. Alla hade samma erfarenheter från tyskarnas arbetsläger. Vi var alla överloppsarbetskraft, ett överskott av människor, som sålde oss själva till reapris. Annars var världen bra, vacker att titta på också för en arbetslös. Under heta dagar glittrade solens sken som tusen lågor på Ladogas yta. Man upplevde skönheten, trots det var inte det egna sinnet glatt.