Aimo Levola:

Vi var få kvar i Äyräpää, vid brohuvudställningen i striderna vid Vuosalmi. Fienden fortsatte sitt anfall med två divisioners styrka. Vi hade lämnat vår ställning och väntade på transport över Vuoksen, men den blev inte av. Det var den 6 juli 1944 klockan 2.30. En röd sol gick upp. En djup hemlängtan grep mig, då jag kände att situationen var hopplös. Vi hade inte en enda patron kvar i våra maskinpistolskassetter.

Jag satt tillsammans med min kamrat på bottnen i en grop och väntade på vad som komma skulle. Mitt ben som skadats av en handgranat värkte och det var mängder av blod i stöveln. Fem ryssar uppenbarade sig framför oss med maskinpistolerna riktade mot oss. På order reste vi oss att stå och därefter följde visitation. Sedan marscherade vi tre kilometer till regementets kommandoplats. Vi var trötta och hungriga: tre dygn utan mat och vila.

Jag drog stöveln av foten och rev upp förbandet. Mina händer lydde inte och det gick runt i mitt huvud. Då kom en militärklädd kvinnlig läkare till hjälp, av egen vilja eller på order, det visste jag inte. Marschen fortsatte nu två mil i gassande sol. En droppe vatten skulle ha varit guld värd.

På kvällssidan kom vi till Heinjoki. Ledsagad av två soldater fördes jag till förhör. Premiärlöjtnanten som talade finska bjöd på tobak och började belevat diskutera kriget. Då han trodde att han fått mitt förtroende, bredde han ut en karta framför mig och frågade om var vårt artilleribatteri var förlagt. Med min faned i minnet svarade jag att jag inte visste. Förhörsledaren bytte stil med en gång, satte pistolen mot min tinning och skrek: ”Berätta du din slaktare i Hitlers och Mannerheims banditgäng!”

Den röda officeren försökte åter med lämpor och bad om ursäkt för att han hetsat upp sig och fortsatte sin utfrågning emellanåt inbäddad i hot. Då jag inte svarade, fördes jag i handbojor till en bastu och man meddelade att om jag inte talar på morgonen kommer jag att skjutas. Då man inte fick något ur mig, fördes jag tillsammans med en annan fånge mot en fähusstenfot, vändes mot väggen och skyttarna gavs laddningsorder. Ännu en gång kom frågan: ”Tänker ni tala?” Vi svarade inte, men den väntade avfyringen hördes inte heller. Vi fördes nu tillsammans med de andra och man gav oss 300 gram bröd och en bit mycket salt torsk.

Vi fortsatte marschen hela dagen. En gång fick vi vatten och på kvällen litet bröd. Vi tillbringade tre dygn i Kyyrölä i ett fähus omgivet av taggtråd och håret klipptes av oss. Färden fortsatte först marscherande och sedan med tåg till Leningrad, där jag fick rena förband på mitt ben och någonslags salva. Därifrån fördes vi till närheten av Narva och efter ett par veckor började en tio dagar lång resa till Mellersta Ryssland. Vi var i dålig kondition, eftersom vi bara fick litet torrt bröd och vatten. Det förekom många svimnigsfall.

På det nya stället hamnade jag i en timmermansgrupp, som omfattade 20 finländare och lika många tyskar. En ung kvinna var arbetsledare och då jag förstod mig på mätningssaker fick jag bli hennes hjälpreda. Efter en månad insjuknade jag i difteri. Jag hann vara medvetslös en halv dag, men repade mig efter vård av en tysk läkare.

Då jag var konvalescent fick jag höra om vapenvilan, och hoppet om att få komma till Finland tändes. Tyvärr smittades jag av en magsjukdom som påminde om rödsot. Hundratals krigsfångar dog i den sjukdomen. Jag klarade mig dock med livet i behåll. Nu måste vi resa till Moskva och därifrån 300 kilometer mot nordost för att dock till slut hamna i en alldeles annan riktning till det ställe där Volga har sin början. Där fanns 3 000 man i läger, av vilka hälften var finländare. Uppgiften var att lyfta upp flottningsstockar ur floden. Maten utportionerades i koppar eller konservburkar ur ett ämbare. Kvällsysslorna gjordes i skenet av pärteld. Våra fångvaktare ville att vi skulle sjunga finska sånger, men då vi före läggdags var färdiga att sjunga en stump, tilläts det inte, eftersom den enda tron och saligheten var Stalin.

Slutligen kom beskedet att vi skulle få fara hem till Finland. Den 20 november steg vi på tåget. Det var köldgrader och kallt, men vetskapen om att få komma hem värmde. Då tåget stannade vid gränsen kunde jag inte i ord beskriva den glädje jag kände då jag fick beträda fosterjorden.

Jag vill till slut ägna ett par ord till dem som aldrig kom tillbaka. Ni alla var förebilder för karlakarlar och hjältar. Edra tappra gestalter utgör ståtliga reliefer på statyn över vår frihet. Er andel var att ge ert liv för Finland och Karelen. För det är ert fosterland skyldigt er ett evigt tack.

Berättaren Aimo Levola föddes i Valkjärvi, inträdde som 18-åring i tjänst i oktober 1942 och transporterades följande år i oktober till II bataljonen inom JR 7. Då man inte kunde ordna transport över Vuoksen från brohuvudställningen i Äyräpää, blev han som sårad tillfångatagen 6.7.1944.