I Finland var det så kallade kadersystemet i bruk under åren 1919-1934, inom vilket de fredstida truppavdelningarna ställde upp också huvuddelen av de krigstida trupperna. Detta skulle vid mobilisering ha inneburit en mycket stor anhopning av manskap, hästar och utrustning till garnisonerna.

Systemet var alltför långsamt och sårbart till exempel vid luftanfall. År 1934 trädde ett nytt områdessystem i kraft, där militärlänen och militärdistrikten svarade för uppställandet av fältarmén. I praktiken låg en stor del av ansvaret för uppställandet på skyddskårerna. De fredstida trupperna hade man för avsikt att koncentrera till skyddstruppsuppgifter vid gränsen för att skydda uppställandet av fältarmén. Systemet var snabbt och mindre sårbart än det tidigare. Man planerade hela arméns styrka till 315 000 man, vilket var 8,6 % av hela befolkningen.

Det beräknades att man i form av tvångsöverlåtelse skulle behöva 45 000 hästar och 4 500 motorfordon. Reservisterna från envar ort placerades i samma truppförband, vilket kom att ha stor betydelse för gemenskapsandan och fastheten. Man lärde snart känna sina stridskamrater. Bland bekanta var det ingen som ville vara dålig. Å andra sidan kunde förlusterna i kriget bli mycket tunga för någon ort, då dess reservister hamnade i särskilt svåra strider.