L. Arvi P. Poijärvi:

Tillkomsten av vapenbrödraanda i ett truppförband bestående av helsingforsbor

Då folkskolan i Berghäll, Nilsiägatans nya svenska folkskola, Arbetarinstitutet på Helsingegatan och andra skolor och inrättningar norr om Långa bron på hösten 1939 fylldes med helsingforsbor i reserven, vilka inom några dagar organiserades till 11 infanteriregementet, med täcknamnet S-regementet, således Ässä-regementet, kunde ingen ana att av detta truppförband kunde bli ett fast brödraförbund så genomsyrat av en viss ”anda”, att man inom kort började tala om »Ässä-regementets» anda.

När och hur tillkom egentligen denna anda? Ingalunda ännu i uppställningsskedet, inte heller under väntetiden som föregick vinterkriget, YH-tiden, då regementet var placerat på huvudförsvarslinjen i Kuolemanjärvi i Hatjalahti by och höger och vänster om den. Den uppstod då kanonerna började dundra, maskingevären smattra och flygbombernas dova dunsar skakade marken; då man fick veta från hemmafronten om hem som rasat ihop till grushopar, om hustrurnas och barnens nöd; då vapenbrodern vid fronten, »den egna mannen», stupade eller sårades och i värsta fall ohjälpligen blev kvar på fiendens sida. Då uppstod andan, som ingalunda var ”ässens” privategendom, utan som karaktäriserade hela Finlands folkarmé, från den högsta officeren till den vanliga mannen i ledet. Den fick snart en ny mera allmängiltig benämning. Man började tala om vapenbrödraandan.

»En kamrat får inte lämnas i sticket». Om någons familj är i nöd, samlar man in medel åt den. På permissionerna hjälpte man till med talkoarbeten. Vid fronten, svik aldrig din kamrat genom att söla eller maska. En sårad som blivit kvar framför linjen måste hämtas till den egna sidan, till och med risk för eget liv. De stupade måste tas till vara och sändas hem, också under svåra strapatser.

Det är ingen skillnad vad han är i det civila, fattig eller rik, lärd eller olärd, finskspråkig eller svenskspråkig. Man förhåller sig till alla på samma sätt.

»Överdrift, barnsliga åsikter, blåögd godtrogenhet» kan någon, kanske också många säga.

Jag kan inte neka till att det i vår trupp också skulle ha funnits en annan anda, feghet, själviskhet, gnäll för ingenting. Men det var inte utmärkande, det betydde ingenting i jämförelse med den verkliga »Ässä-regementets» anda, vapenbroderandan.

Jag tror att verkan av denna anda under vinter- och fortsättningskriget medförde något mycket trovärdigt och mycket bestående. Man lärde sig att högakta den finländska mannen och kvinnan över stånds- och språkgränserna. Vi lärde oss se att yttre skönhet och stora ord inte garanterar karaktärsstyrka och pålitlighet, som det finns otroligt mycket av just bland de stillsamma och anspråkslösa i vårt land. Vi upplevde en slags väckelse, en samhällelig, social väckelse och av oss blev det slutligen ett enhetligt Finlands folk, som övervann det hemska minnet från år 1918.

Ingen kan exakt beskriva denna väckelses karaktär och inte heller bestämma dess styrka eller fortbestånd.

Enligt min övertygelse består den – trots alla skenbara konflikter – som ett storslaget faktum i våra barn och deras efterkommande, från släktled till släktled, och är en av de viktigaste hörnstenarna i Finlands folks fria och suveräna framtid.

Ässän henki