På fronterna till lands började skyddstruppsstrider genast den 30 november då morgonen grydde. Sovjetunionen hade en förkrossande övermakt. Då kriget bröt ut satte ryssarna in 20 divisioner, ca 460 000 man, 2 000 pansarvagnar, 2 050 fältkanoner och 2 000 flygplan mot Finland. De finländska skyddstrupperna på Karelska näset omfattade 21 500 man.
På området mellan Ladoga-Salla omfattade skyddstrupperna i allmänhet en bataljon, således 850 man i varje vägriktning som kom österifrån. På motsvarande sätt anföll Sovjetunionen i varje vägriktning till en början med minst en förstärkt division, det vill säga åtminstone 17 000-18 000 man. Detta var en fullständig överraskning för finländarna. Angriparens övermakt var i dessa riktningar under krigets första dagar åtminstone 20-faldig.
Huvuddelarna av Finlands fältarmé beredde sig under skyddstruppsstriderna på försvarsstrider i huvudställningarna. Hela finska arméns styrka var då 10 divisioner, 300 000 man, 420 fältkanoner och 114 stridsplan, av vilka 32 var helt föråldrade. De mot dessa trupper anfallande ryssarnas styrka växte snart till 26 divisioner, således minst 600 000 man.
De finländska skyddstrupperna förde uppehållande strider. De sovjetiska divisionerna kunde inte åstadkomma djupa genombrott eller tillfoga försvararna några betydande förluster. Händelserna under Tysklands blixtkrig i Polen upprepades inte i Finland..