Valborg Louhisto f. Westerlund:

Jag kom i beröring med skyddskårs- och lottaarbetet redan som barn. Min far var aktiv skyddskårist och min mor var aktiv lotta. Från 1920-talet och 1930-talets början minns jag bäst de gemensamma skyddskårs- och lottafesterna som närmast hölls på sommaren samt lottamötena vilka turvis hölls i en del lottors hem. Då lottamöte hölls i vårt hem fick vi flickor vara med i början, så länge kaffet dracks, vi fick hjälpa till vid serveringen. Visst var man nyfiken på vad tanterna pratade om. Men när klockan blev 8 ”tittade mamma menande på oss” och då förstod vi att nu skulle vi niga godnatt och gå upp till övre våningen och lägga oss snällt och vi lydde naturligtvis.

Till mina viktigaste fritidssysselsättningar hörde till en början scoutingen, men jag blev också intresserad av lottaarbetet och måste då välja mellan de två. Jag valde lottaarbetet.

Redan som tioåring hade jag deklarerat att jag vill bli sjuksköterska. Det var naturligt för mig att välja sanitetslottaarbetet. Efter sanitetslottakursen ”praktiserade” jag en tid under sommaren på ortens sjukhus. Min första uppgift blev att tillsammans med en praktikant ta emot en patient man ringt om och som behövde bli hjälpt. När taxin kom fram kunde vi konstatera att patienten, en gammal man med kateter och urinpåse, satt död i bilen. Min första erfarenhet av sjukhusarbetet var att möta döden och att tvätta samt ställa i ordning liket. Men det avskräckte mig inte från att fortfarande ha som mål att bli sjuksköterska. Jag antogs till sjuksköterskekurs 1942 och på den vägen blev jag.

Luftbevakning under vinterkriget

Under vinterkriget var jag luftbevakningslotta på hemorten. Min far var ansvarsperson för luftbevakningen. Vi var en grupp lottor som turades om i luftbevakningstornet i den stora granen på ”berget” enligt en uppgjord lista.

Det var dramatiskt ibland. Man hade fått information om att desanter synts till i Västra Nyland, och vi lottor fick öva oss i pistolskytte (parabellum) under pauser mellan luftbevakningsturerna. Det här var hemligstämplat, hemma fick jag inte berätta att lärt mig att hantera en pistol. Om vi såg någon skum person närma sig vakttornet, skulle vi ropa ”ruki veh”, rikta pistolen mot personen och skjuta först. Lyckligtvis såg vi aldrig någon misstänkt person.

En gång när vi med min far var på väg till vakttornet och gick på en väg med öppna fält på bägge sidorna, dök plötsligt en jagare upp över horisonten och siktade in sig mot vägen och oss. Vi kastade oss ner i diket som var rätt djupt och fick lyssna till maskingevärets smatter på landsvägen, men vi skadades inte.

Mellan vaktturerna som inträffade med några dagars mellanrum utförde vi luftbevakningslottor andra uppgifter – det gällde att förfärdiga förbandsmaterial, ställa i ordning paket till ”den okända soldaten”, sticka och baka mm.

Tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget fylldes främst av skolgången. Jag hann inte med så mycket mera, läxorna och skolresorna tog tid.

Kommendering till Hangöfronten

Följande dag efter krigsutbrottet midsommaren 1941 fick jag kommendering till Hangöfronten. Min första uppgift var att tillsammans med andra ställa i ordning sjukstugan i Hitis kyrkoby. Men staben där behövde kanslilottor, och jag placerades på s.k. ”sotatoimisto” med uppgift att tillsammans med ”lottaäldsten” handha den konfidentiella korespondensen. Där lärde jag mig skriva på skrivmaskin. Ibland hade jag förbindelseuppgifter, satt i telefoncentralen och tog emot rapporter samt förmedlade olika meddelanden, exempelvis om att nu är flygmaskinseskader på väg mot Finland över Finska viken.

Ibland besökte lottor från kyrkobyn bemannade öar med kantinen. Färderna gjordes med en snabbgående hyttförsedd motorbåt. En gång när jag var med tappade vi bort oss på hemvägen i dimman. Fiskaren som var vår båtförare stannade motorn och så låg vi där i tjockan och lyssnade, vi uppmanades att hålla oss moltysta. Vi hörde ropen som växlades mellan de sovjetiska kustbevakningsmännen i deras båtar och flera gånger hörde vi båtarna närma sig oroväckande. En ryttmästare var med på turen som enda officer och hans pistol var det enda vapnet vi hade. Ryttmästaren sade att vi inte skulle vara rädda och att han inte skulle tillåta att vi tillfångatogs. Han hade tillräckligt många patroner i sin pistol för att ge oss var och en ett skott i pannan om fienden upptäckte oss. Vi drog en lättnadens suck när äntligen dimman skingrades och båtföraren kunde fortsätta till Hitis.

Som lotta på fångsjukhus

En dag den sommaren bombades Hitis kyrkoby. Stabens huvudbyggnad fick en fullträff, och kanslilottan som arbetade där omkom. Det var chockerande. Efter att sovjetarmén lämnat Hangö vid jultiden, kom en del av oss som varit stationerade på Hitis över isarna med häst och släde till Hangö. Synen som mötte oss var hemsk. Hästkadaver låg vid stranden där vi körde upp. Husens våningar hade fyllts med stora stenar och källarna hade fungerat som bostäder. Vattenledningarna och sanitetsanordningarna fungerade inte. Städpatrullen hade röjt upp mycket, men man såg nog hur ryssarna hade huserat i staden. Uppröjningen, städningen och gatuarbetena fortsatte med fart. Stränderna var förbjudet område, de var minerade. Ett fångläger hade placerats i Hangö. Fångar utförde främst gatuarbeten. Nu placerades jag på fångsjukhuset som var inrymt i en skola. Patienterna hade infektionssjukdomar och smärre skador som de fått i exempelvis gatuarbetet. Det jag främst minns är att många av männen hade bölder, i massor. Så varje dag tog det lång tid att putsa och lägga om de här skavankerna. Jag assisterade också på polikliniken. Där arbetade en fånge, han var farmaceut till yrket. En medicinekandidat var sjukhusets läkare.

En dag skulle vi öppna en panarit på en av patienterna, en allmän blodförgiftning låg nära tillhands. En lätt narkos behövdes för att åtgärden skulle kunna genomföras, men det fanns ingen eter, endast kloroform. Min uppgift var att ge ruset. Patienten protesterade högljutt. Hans protester togs inte på allvar, patienten bands fast vid bädden, farmaceuten droppade kloroform i narkoskåpan, jag ”greppade” patientens haka enligt alla konstens regler och höll kåpan tätt över patientens näsa och mun. Plötsligt, innan läkaren hann göra någonting åt panariten, slutade patienten att andas. Himla makter! Där flög kåpan och instrumentbordet rullade iväg av sig själv. Läkaren och jag började ge konstgjord andning (enligt den gamla metoden), farmaceuten såg förskräckt på. Gudskelov började patienten andas igen. Den panariten förblev oöppnad, åtminstone den gången – hur det sedan gick med patienten har jag inget minne av. Förmodligen hade han förklarat att han inte tål kloroform, men farmaceuten, som ändå förstod vad han sade, trodde att han bara bråkade. Om mannen hade dött för oss hade vi ställts inför krigsrätt…

Jag fick också vackra minnen från fångsjukhuset. Fortfarande kan jag dra mig till minnes hur fångarna låg i sina sängar och sjöng sina vackra ryska sånger, med försångare och djup känsla. Stenka Rasin minns jag speciellt från den tiden.

En av fångarna kunde tyska, så medan jag putsade hans bölder pratade vi med varandra. Han bodde i Moskva, han skötte maskinen på en biograf. Han berättade att han från sitt fönster hade utsikt över en park där fåglarna sjöng och när kriget var över skulle han föra mig till Moskva, hemska saker. När jag senare såg honom i ett arbetslag som lade gatustenar i stadens centrum, gick jag långa krokvägar för att undvika att han skulle se mig. Barnsligt, men jag var bara nyss fyllda 19 år – och på den tiden hade säkert få 19-åriga ”familjeflickor’ något hum om realiteter trots alla erfarenheter som kriget gett. Våren 1942 gick jag någon månad i skolan och blev ”gratisstudent”. Efter att skolan var slut fortsatte jag ännu i Hangö som lotta tills sjuksköterskekursen började i augusti samma år. Det var därmed slut med lottaarbetet för min del. Under kurstiden var jag kommenderad till fältsjukhus som ”tvåbandare” (vid andra årets början i sjuksköterskekurs som räckte 3,5 år fick man sitt andra blåa band på elevmössan). En tid vakade jag på Invalidstiftelsens sjukhus som enda ”sjuksköterska” och hade lottor till hjälp, var med om att ställa i ordning ett sjukhus för evakuerade i Träskända mm. Under tredje året gick jag hälsosysterkursen som specialisering, vilket förlängde kurstiden med 4 månader. Jag blev dimitterad som hälsosyster i december 1945.

Man vande sig på något sätt vid att det var krig. Man tog uttryckligen en dag i sänder, jobbade på utan att fundera. Och man var uppfylld av känslan att man gjorde sin plikt, man tänkte inte ens på att protestera mot någonting.

Men i många år hade jag en återkommande mardröm: Ett plan kom störtande mot mig där jag gick på en väg, och när jag vaknade ur drömmen slog hjärtat vilt.

Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minne